Märkliga nätter. Sover dåligt. Själslig klåda. Irriterande tankar och ett evigt roterande i sängen.

Det har blåst ordentligt i natt. Björken utanför mitt fönster, har brusat som ett aggressivt vattendrag.
Mitt sovrumsfönster står fortfarande öppet under natten. Behöver syret, luften, och det kyliga som hösten bjuder på.
Naturen har blåst in lite av sitt naturliga skräp, genom fönstret. Det ligger lite björklöv, på fönsterbrädan och på parkettgolvet nedanför.

Märkliga nätter. Sover dåligt. Själslig klåda. Irriterande tankar och ett evigt roterande i sängen. Jag förstår varför katten väljer vardagsrummet och soffan under nätterna! Jag kommer inte till ro.

Jag hittar inte orden, just nu, men vill gärna skriva något. Vill skriva något bra, fint och mjukt. Det blir gärna svärta i mina texter. Jag och Lars Norén…

Det har varit märkligt tyst hos mina grälande grannar, vägg i vägg, under en längre tid. Tror att någon av de övriga grannarna påpekat deras högljudda grälande. Något har hänt. Vad som skett, spelar egentligen ingen som helst roll, för det är lugnt och tyst, och inne hos mig är det rofyllt. Tack!
Monstret, min älskade följeslagare och huskatt, är lugn och trygg!

Jag mår inte så bra.
Åker bergochdalbanan i mitt mående. Finner inte riktigt stabilitet.
Jag är intellektuell och förnuftig.
Genomtänkt och medveten!
Jag är insiktsfull, men mitt känsloliv komplicerar tillvaron och vardagen för mig.
Jag har diagnoser. Det förklarar kanske en del. Jag accepterar dem! Det är väl detta som gör just mig lite unik, men det ställer till det för mig ibland! Mitt känsloliv tar överhanden och förnuftet tystnar och får inte utrymme och syre. Jag äts upp av känslorna och får svårt att tänka ”positivt och uppskattande”. Jag får inte balans mellan ”förnuft och känsla”.
Jane Austen. Roman 1811.
Dessa märkliga tankeassociationer.

Frågade Herr Psykologen om Lobotomering, få bort allt tankekaos och grubbleriskräp! Han skrattade högt…
Det gjorde jag också. Absurt! Tänkte skrämmande tankar på elchocker, kallbad och tung medicinering. Långbro sjukhus och Beckomberga. Fyrtio talet.
Undrar… Vem hade jag varit då?

Det finns alltid de som har det värre! Fullständigt avskyr den meningen!

Ta hand om dig, därute i cyberspace, så gör jag mitt bästa från min vrå av Vintergatan…

Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto & bild; Arthur)

Det retar mig som f*n, att jag som är en genomtänkt, medveten och insiktsfull människa, kladdats ner av den idiotiska kroppshetsen.

Reflektioner och ett mindre erkännande, en lördag förmiddag i september.

September. Höst.
Naturen har ännu inte riktigt, bjudit in till det vackra färgkaoset. Jag ser fram emot det, färgerna. Frisk och klar luft! Krispigheten.

Startade dagen med en mugg starkt svart kaffe och stretchande Yoga på köksgolvet. Vill vara rörlig och smidig. Vill inte stelna till. Det blir påtagligare, stelheten, med åldern. Värken blir mer kännbar, med åren som går… Vem anade det, när man var trettiofem!?

Det känns höst överallt.
Hösten söker sig in genom mina fönster och min balkongdörr.
Det är en speciell doft. Fukt, regnblöt asfalt och doften av lite fuktiga kläder.
Björken utanför mitt fönster, börjar bli ljust gul och snart fäller den sina löv för i år.
Jo, det är lite vemodigt. Sommaren gick så fort. Tiden rusar liksom fortare och snabbare, med åldern. Jag hinner inte med längre. Vem anade det, vid fyrtio!?

Tog en joggingtur igår.
Jag gör det några dagar i veckan. Det blir inte särskilt långt och det går inte fort. ”Gubb-jogga”, skulle det kunna omnämnas som. Eller ”farfars-jogging”.
Dagarna däremellan styrketränar jag. Gör lite Yoga. Det går på rutin.
Just nu saknar jag glädjen! Saknar lusten. Men, jag gör ändå, även om jag inte alls vill. Jag har klivit in i en period då det inte är roligt längre. Jag har inte kul!
Det brukar vara roligt att träna, prova nya övningar och leka lite… Men även om lusten saknas, så kör jag på ändå, för jag vet vad det gör med mitt mående och mitt förstånd. Jag mår alltid bättre. Stadigare. Mer levande.
Häromdagen när jag tränade, fick jag för ovanlighetens skull sällskap av Monstret, min älskade huskatt. Hon låg på sängen och slumrade, medan jag lyssnade på musik och jobbade igenom kroppen. Hon tittade upp ibland och undrade va’ f*n jag sysslade med, och jag funderar jag med just nu; Vad håller jag på med?
Kom på för någon dag sedan, att jag tappat bort mening och mål med träningen.
Med de fysiska förändringarna, slarvade jag bort det psykiska. Ju mer märkbart som kroppen förändras, desto mer och fler fysiska resultat vill jag ha!
Det stör mig, att jag ”gått på” och ”köpt” kroppsfixeringen.
Det retar mig som f*n, att jag som är en genomtänkt, medveten och insiktsfull människa, kladdats ner av den idiotiska kroppshetsen. Det gick, omedvetet, av bara farten! Det är ett genant erkännande!
Jag började träna för att må bättre, för att få ordning på Serotonin, Dopamin och andra ”glädjehormoner” i systemet, inte för att få en ”snygg” kropp! Det sistnämnda såg jag ju som en trevlig bonus, men plötsligt har kroppsfixeringen och min fysik tagit överhanden och det är DÄR skon skaver och det är DET som mjölkar ur lusten, glädjen och det roliga med träningen!

Jag vet inte hur det ska gå till, men jag måste tillbaka till huvudsyftet och målet med träningen; att få ordning på psyket och synapserna i huvudet och för att hindra förloppet av mina lungbesvär och kroppens ständiga värk. Det sistnämnda är kvarstående biverkningar, av tidigare medicinering.
Att börja fokusera på den fysiska kroppen var aldrig meningen, och dessutom har jag slagits med missnöjet kring min kropp sedan tonåren och jag vill inte dit igen! Det är jag absolut färdig med! ”Been there done that”! Orkar inte med en sväng till, i kroppsfixeringen och det ständiga missnöjet över kroppen!
Och jag har en fin kropp numer, att vara glad, tacksam och stolt över  MEN det var aldrig syftet!
Så… gör om och gör rätt! Gör om och tänk annorlunda! Back to basics! Det grundläggande syftet! På’t bara!

Ta hand om dig, därute i livsbruset och cyberrymden, jag gör mitt bästa från min lilla vrå i världsordningen!

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)

Äntligen har jag haft några dagar i följd, då jag har mått bättre. Stadigare. Mjukare Skönt. Befriande!

Det regnar. Tunt, fint, mjukt regn.
Grå, grått, dimgrå och höstgrå.
Oåterkalleligt höst. Snart exploderar naturen och hela omvärlden i regnbågens alla färger. Fyrverkerier av färgnyanser. Det är höstens mer tilltalande sida; Naturens kaskader av färger och sprakande kulörer.
Jag försöker att se fram emot det!

Äntligen har jag haft några dagar i följd, då jag har mått bättre. Stadigare. Mjukare
Skönt. Befriande!

Nedstämdhet, tycker inte om ordet depression, även om det faktiskt är det som det egentligen är, skapar så mycket orkeslöshet, maktlöshet och olust.
Jag blir så tryckande sorglig. Gråtmild och frustrerad. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än försöker att ta hand om mig själv, så ger ansträngningarna inga som helst resultat! Jag rör på mig, får frisk luft, tränar, motionerar, mediterar ibland och jag äter sunt och bra! Det händer inget! Det blir mycket ilska och många fula ord!
Psykologen, min guru och husgud; ”Jag är övertygad om att dina depressioner skulle bli väldigt mycket längre, trögare och svårare, om du inte gjorde allt det du gör! Jag tror, fullt och fast, att dina ansträngningar utgör din överlevnad! Det är på liv och död, depressionerna, och jag tror att ditt tillvägagångssätt är din räddning”!
Jag väljer att lita på det han säger!
Jag tar till mig det han säger och tänker att han har rätt! Det är svårt att vara objektiv i nedstämdheten. Det är svårt att försöka se på sin situation, sin egen tillvaro, när ens hela person är i ett enda jä*la mörker.
Det är bra med människor som ser en tydligt och som kan ta sig in i och förbi alla negativa grubblerierna och självanklagelser.
Man behöver någon som kan bryta sig in i isoleringen och påminna en om vem man egentligen är! Nedstämdheten är ju inte jag! Det är ”bara” en pågående själslig process. Övergående. Passerande. Temporärt.

Det känns bättre i livet, även om hösten slagit till med full kraft…
Det viktigaste nu är att ta det lugnt, vara försiktig och inte lägga gasen i botten igen. Man tycker ju att man borde ha lärt sig, efter alla dessa år, hur ens person fungerar, men mycket kickar igång på ren automatik när tillvaron ljusnar igen!
”Idag känns det bättre! Idag har jag mer kraft, så nu kan jag äntligen städa, ta hand om tvätten och komma in i en ordentlig dusch”!
Dock… Prioritera! Välja det som är bra! Att ta hand om sig själv och göra det som ger mer kraft och positiv näring till psyket och sinnet!
Så… dagen består av träning, vila, ett bad och sedan får resten vara! Idag fortsätter jag som alla de andra dagarna; styrketräning, yoga och bra kost! Sedan en lpng vila med katten i soffan och bara se på teve…
På’t bara!

Ta hand om dig, därute i cyberspace och vida världen! Jag gör mitt bästa från mitt skrymsle i tillvaron!

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bild; Arthur)