Jag fyller år idag.Femtiotvå. Det gör inte så mycket…Hurra, hurra, hurra, för mig…

Några tanketrådar och grubblerier, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Surt, sa räven…
Bittert, sa gubbjä*eln, och bet i det sura äpplet…

05.00
Katten väckte mig! Matskålen var tom! Jag glömde visst att fylla på den, innan jag gick till sängs igår kväll…
Husse är en liten prins och slarver! Bättring anmodas!
Nåväl…

Jag fyller år idag.
Femtiotvå. Det gör inte så mycket…
Hurra, hurra, hurra, för mig…
Mitt morgonkaffe smakade extra gott, denna tidiga morgon…

Jag fyllde Femtio under Pandemin och var dessutom ”sjuk”, så det blev inte så mycket av med firande då, faktiskt…
En nyvunnen god vän ville bjuda på födelsedagslunch, på ”Hermans Veganska Restaurang”, på Fjällgatan, Södermalm, när jag nådde milstolpen Femtio…
Det blev aldrig av då, för två år sedan…
Ja’, som sagt: Pandemin och jag själv var inte alls på banan…
Psykisk ohälsa, om jag ska vara helt ärlig, oblyg och frank, satte P för det mesta…
Men… idag, nu så’, två år senare…
Vi ska ses, äta födelsedagslunch och njuta av utsikten över Stockholm, Gröna Lund, Djurgården, delar av Blasieholmen och gamla stan, från Fjällgatan.
Vi ska bara umgås och prata djupsinnigheter, lättsamheter och ytligheter… Jag ser fram emot det…
Det gör mig riktigt glad!
Jag uppskattar verkligen tillvaron!
Jag är på en bra plats i livet!

Surt, sa räven…
Bittert, sa gubbjä*eln, och bet i det sura äpplet…

Man bör inte kladda runt i gammalt groll och i besk bitterhet…
Man bör inte heller låta andra människors åsikter och tankar om ens person, ligga kvar i tankarna och skava på, nöta ner självkänslan, för det blir en oerhörd tyngd och förbittring av sånt’… Ja’, såvida det inte är konstruktiva åsikter förstås och någonting att faktiskt ta till vara på, för att åstadkomma en positiv förändring hos sig själv…. Det händer ju det också…
”Jag är villig till förändring”!
”Jag vill vara en bättre version av mig själv, idag, än vad jag var igår”…
Vi ska framåt, uppåt och utåt!

Nåväl och i alla fulla fall…
Jag måste nog slänga in en liten ”brasklapp”, innan mina fortsatta tankegångar…
En liten försiktighetsåtgärd och reservation: Jag tänker inte ”hänga ut någon” och jag vill inte heller slänga några illaluktande ”bajskakor” på nån’…
Men… indirekt, så är det faktiskt det jag kommer att göra…
En illaluktande dynghög, till ”bajskaka”!
Ber om ursäkt för det!

Surt, sa räven…
Bittert, sa gubbjä*eln, och bet i det sura äpplet…

Vi är tio syskon. Tio…
Jo, jag har räknat oss, å’ sist jag gjorde en sammanställning av min ”familj”, var vi fortfarande tio…
När jag fyllde Femtio var det en av dem som hörde av sig till mig. EN!
Det säger en del om min popularitet i min familj.
Jag är oerhört uppskattad och innerligt omtyckt…

Det gäller att inte fastna i beska och bitterhet…
Det gäller att inte samla på sig ilska och sorg… Att inte fastna i ältande och svårmodiga tankeloopar!
Det handlar alltid om att komma vidare, hitta nya perspektiv och se nyktert på livet och tillvaron… Det måste ju vara så, annars blir man ju fullständigt uppslukad av martyrskap och egocentri: Stackars mig!

Å’ man väljer inte sina föräldrar.
Man får inte heller välja sina syskon.
Man har inte heller möjlighet att göra om, göra annorlunda och göra mer riktigt, i relation till sin omgivning…
Det som är gjort är ju gjort, å’ går inte att göra om!
Men… Man kan välja bort och sortera ut det som är mindre bra!
Man kan välja att göra annorlunda och välja bra saker och bra människor att omsluta sig med.
Man kan välja att skära bort det och dem, som river och skrapar sönder själen och utifrån det, göra det bästa av situationen, livet och dess innehåll…
Man har alltid möjlighet att själv göra sina val och välja dem och det som känns bekvämt, nära och följsamt, och därmed också själv välja sin egen familjekonstellation…
Det är vad jag har gjort! Pysslat och pusslat ihop min egen familj, och den familjekonstellationen blev ytterst liten, men ack så naggande god och fylld av värme, kärlek och guldkorn!
Jag är omtyckt och uppskattad! Jag är en schysst och bra människa, i deras ögon…

Surt, sa räven…
Bittert, sa gubbjä*eln, och bet i det sura äpplet…

Å’ ja… Det ser bittert ut, det gör det..!
De skrivna orden och meningarna andas av oförrätter och förödmjukelse! Det är glasklart och klockrent! Jag är inte dum!
Ingen där ute i livskaoset, är så korkad så att de inte kan se och läsa det mellan raderna…
Men jag försöker att inte släpa runt på den där ryggsäcken! Jag behöver inte det där… Det är ju liksom överstökat och förbi! Det är som det är…
Jag fyllde Femtio…
En av dem, hörde av sig…
Märk nu väl; detta är ur min synvinkel och ur mitt perspektiv! Frågar du mina härliga syskon och min fina familj, serveras du en helt annan sanning och ett helt annat perspektiv! Allt är beroende på var man befann sig och var man befinner sig i livets villervalla! Alla har sin egen sanning!
Men jag behöver inte…
Man kan och man får välja bort!
Jag gör hela tiden val och har möjlighet att välja det som är bra för mig…
Jag måste ju kunna se på livet och tillvaron, med ”nyputsade glasögon” och nya perspektiv, annars blir jag ju en hatisk, bitter och sur gubbjäel… Ja’, eller ännu mer av den sura sorten, å’ vem fn vill det!?

Apropå nyputsad: Å’ nej! Mina Vardagsrumsfönster är fortfarande inte putsade och har inte fått den kärlek de förtjänar… Det känns som om det blir av till våren istället!?

En passage och passus, innan ett rungande avslut på mina tankegångar och funderingar…
När min man dog, för snart sexton år sedan, var det ingen i min familj som deltog i minnesstunden över honom…
Ingen av dem var närvarande…
Vi är tio syskon. Tio…
Senast jag räknade efter, var vi fortfarande tio… Fem fingrar på varje hand, ger tio fingrar.
Men jag kan ha fel naturligtvis, för jag har ingen kontakt med dem…
Och detta, min vän, deras absoluta frånvaro, är ett sjuj*vla skavsår och en bitter beska, som jag fortfarande plåstrar om och ser över…
Dock är ju även detta överstökat och förbi! Det är som det är…
Det är väl det som är livet!

Ett stort grattis till mig, på min födelsedag… Hurra, hurra, hurra…

Ha en fin och bra dag, därute i vardagsbruset och livskaoset… Jag gör mitt bästa från min vrå av Vintergatan och Cyberrymden…

På återläsande och väl mött / Arthur

Jag bjuder in till lite tyngd och allvar denna tidiga morgon! Släpper ner ett sänke och lod av tunga tankegångar…

Tänkte lite…
Funderade ännu mer…
Grubblerier och några tanketrådar, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Mina vardagsrumsfönster!? Suck!
Whatever…

Jag fastnar i tankeloopar emellanåt.
Tankar som går runt och runt och inte leder någonstans! Det finns absolut inget konstruktivt med dem! De blir bara till djupa hjulspår i huvudet och grubblerierna kör fast… Jag kan nästan balansera på gränsen till galenskap!
Men… Det som är så bra med mig är att jag alltid försöker att hitta vägar ut och bort från det som skaver och gör ont!
Det duger inte att sitta hemma i min härliga vita fina soffa och grubbla! Jag måste ta itu med det och bryta hela tankeförloppet! Be om hjälp! Hitta någon form av lösning och konstruktivt tänkande…
Jag behöver någon och någonting som hjälper mig ut och bort från tankespåren, som bara blir djupare och djupare och med det; geggigare och kladdigare!

Jag bjuder in till lite tyngd och allvar denna tidiga morgon! Släpper ner ett sänke och lod av tunga tankegångar och låter det landa på botten någonstans, hos den som vill ta del av det…

För en tid sedan tog en ungdomsvän livet av sig! Det kom som en chock!
Ett knytnävsslag rakt i ansiktet! Magen och solarplexus exploderade!
Jag blev fullständigt golvad och fick svårt att tänka klart… illamående!
Tillvaron blev dimmig och jag fick svårt att andas. Det kallas visst för för ångest… dödsångest!
Jag blev yr, fysiskt, och förstod absolut ingenting!
Död. Döden. Hemkallad och framliden. Ja, död och borta!
”Men… Vi pratade ju med varandra, för bara några dagar sedan”…
Jag befinner mig dock, just nu, på en mycket ljusare plats i tillvaron! Jag är fullständigt okej, men hade jag befunnit mig i en depression, så hade det blivit fullständigt ohanterligt och svårhanterligt! Jag hade fullständigt gått sönder! Blivit till ett ingenting, av alla svåra frågor, tankar och grubblerier! Fullständigt maktlös!
Men jag är stadig just nu! Jag mår bra!
Livets allra svåraste svårhanterligheter och mörkaste mörker, är väldigt mycket lättare att hantera just nu!
Missförstå mig inte, för det är fortfarande svårt, tungt, men jag går inte i bitar, jag går inte sönder! För… I de mörkaste grubblerier, finns ett ljus, just nu, och det är oerhört befriande!

Leonard Cohen: ”Det finns en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in.”

Jag går inte in på några detaljer!
Jag tänker inte heller brodera ut texten i ett kärleksfullt överflöd, om min gode vän, så som vi ofta gör när någon dör… och jag vill inte heller, med överdriven emfas och eftertryck, beskriva min vän och vår relation, för jag tycker inte att det behövs. Det angår egentligen ingen…
Det tillhör mig, mitt och mina minnen och hågkomster…
Älskade lilla människa… ”Deletead”, som Martina Montelius beskrev döden i en intervju…

En passage i morgonens tanketrådar… Ja, igen…
Nyfikenhet är bra! Man ska vara nyfiken och vetgirig, för det ger oss möjlighet till utveckling och lärande… insikter och medvetenhet!
Men ibland kan nyfikenheten bli ordentligt slaskig, snaskig och obehaglig!
”Hur, vem och var? Vad hände och hur gjorde hon”?
Jag svarar Inte på det! Osmakligt bara!

Nåväl… vidare i mina tankegångar…
Det blir frågor hängde i luften hos mig, när döden hälsar på! Existentiella frågor… plötslig död, är den värsta sorten av påhälsning!
Grubblerier: Varför? Vad är döden? Vad händer när vi dör? Meningen med livet och meningen med döden? Var tar människan och själen vägen, när ett liv slocknar? Varför är jag här? Vad är meningen..? Vem är jag…

Det blir ett hål i tillvaron!
Det skapas plötsligt ett tomrum och en hålighet, inombords, där en god vän tidigare huserade och hade sin hemvist!
Tomt. Eko. Bottenlöst…
Vi hörs inte mer… Vi kommer inte heller att ses igen… Var tog allting vägen? Vem ska jag bolla mina svåraste tankegångar och min torra galghumor med, när inte…
Deletead!

Jag är en grubblare.
Jag tänker alldeles för mycket och jag behöver svar!
Tyvärr är jag inte en människa och man som låter mig nöja med gråzoner och diffusa svar! Jag önskar att jag var mer av den typen av människa, men nej!
Jag är mer svart och vit! Jag är mer av personen: Tydligt. Glasklart. Klockrent!
Och när svaren inte finns att tillgå hos mig själv, måste jag finna någon eller något som kan vägleda mig i snårskogen av tankar!
Jag letar efter en brytpunkt! Någon som kan ge mig någonting att hålla fast vid… eller åtminstone leda mig bort från de allra kladdigaste och mörkaste tankarna! Nya infallsvinklar på tillvaron och livet!

Jag är inte kristen!
Jag är inte religiös!
Troende? Ja, kanske?
Sökande och vetgirig… Ja!
Jag är inte heller ateist! Mer… fumlig och famlande i all okunskap och alla frågeställningar kring livets brus, sus och frågetecken…
Agnostiker? Mycket möjligt!?
Oavsett så är det stor tyngd och ett stort allvar i den här typen av spörsmål, så var vänder man sig? Var tar man vägen, när huvudet är fyllt med sprängande och svårmanövrerad grubblerier?

Häromdagen besökte jag diakonen i min församling! Jag gick till kyrkan!
Den här typen av frågor är inte välsmakande hos en saklig och traditionell psykolog! Det ligger inte riktigt i linje med psykiatrins ideologi och belästa högskolepoäng, utan det måste till andra tankebanor och livsåskådningar.
Jag besökte Gud, kyrkan och diakonen! Jag behövde något och någonting som jag själv inte äger; tro, religion och möjliga svar!
Jag och diakonen hade ett långt och djupt samtal om livet, Gud, själen, kroppen och varför!
Meningen med livet dissekerades och min ilska gentemot Gud och livsanden fick pysa ut… Jag är arg! Riktigt förbannad! Arg på livet… Inte ”Lilla My-arg”, utan mer ”Hulken-förbannad”!
För varför överlever några av oss svåra depressioner och andra inte? Vad är syftet med ett liv, som inte vill levas längre? Vad händer i hjärnan och i hjärtat, när beslutet är taget? Ett oåterkalleligt beslut, att ta sitt eget liv! Det går liksom inte att ångra sig, när det väl är gjort!
Och nej! Jag blev inte klokare och jag fick naturligtvis inga svartvita svar, men tankelooparna var brutna och jag fick en objektivet som jag själv inte äger.
Mitt huvud, om mitt oändliga tankebrus och inre kaos, lugnade sig något och jag kunde, och kan, skönja någon typ av sinnesro…
”Jag kan ha fel! Det kanske finns en Gud ändå”!?

Vad vill jag ha sagt med detta trassel av ord, meningar och kaosartade grubblerier?
Jo, jag tänker: Ge aldrig, aldrig, upp! Låt inte de svåraste tankegångar och funderingar äta upp dig och slå rot i kroppen! Be om hjälp!
”Hjälp mig”!
Hitta nya lösningar och nya, andra, ventiler att prova på! Leta, var nyfiken, skapa nya kontakter med människor utanför din komfortzon och din inre vän- och bekantskapskrets! Var öppen för förslag och nya idéer och var inte tjurskallig och envis i din tro, livsåskådning och övertygelse, om hur livet är och hur det borde vara…
Tänk: Jag kan faktiskt ha fullständigt fel, vad gäller tro, religion och Gud!
”Jag kan ha fel”!
De sistnämnda meningarna är många gånger riktad emot mig själv, eftersom jag är en envis och grinig gubbj*vel och har en övertygelse om hur livet och tillvaron borde vara och se ut… I den tillvaron finns inte Gud med! I min livscirkel finns inte riktigt plats för gråzoner och diffusa svar! Jag behöver absoluta svar och jag behöver veta! Jag är svart och vit! Och detta gör det ännu svårare att vara människa, när inga svar finns att få… däremot kan man ändå be om hjälp, samtala med dem som har en annan övertygelse och livsåskådning och tro, för det kan ge nya infallsvinklar och objektivet i ett destruktivit tankebrus…

Ta väl hand om dig, därute i livskaoset och vardagsbruset… Själv ska jag ta en joggingtur och verkligen njuta av det vackra vädret och den höga klara luften…
Jag trivs alldeles utmärkt med mig själv och min självvalda ensamhet!
Jag går inte sönder… Jag är ännu hel!
God morgon på dig!

Väl mött och på återläsande / Arthur

Grubblerier och några tanketrådar, tidigt på morgonen, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Grubblerier och några tanketrådar, tidigt på morgonen, från en lite sliten tvårummare i Svedmyra…

Vaknade tidigt! Halv fem ungefär.
Dock var det inget mjukt och varmt Monster och Elände som väckte mig så dags, Monster och Elände är alltid skrivet med stor kärlek och värme bör tilläggas, utan farbror vaknade alldeles självmant och kände sig utvilad och glad!
Livet känns fint!
Det känns fortfarande bra, tillvaron…
I alla fulla fall… Medelålders män och farbröder är i regel morgonpigga idioter, som kräver en stor mugg kaffe och nyhetsmorgon för att kicka igång dagen… Det är exakt så härligt intorkat tråkigt som det låter! Medelålders män är rätt mysiga och coola ändå! Man vet var man har dem!
Nåväl…

Mina vardagsrumsfönster…
Ja, vad ska jag säga? Nope! Nej! De är fortfarande inte putsade!
Sen, kanske…
I morgon..?
Nästa vecka möjligen…
Undrens tid är ännu inte förbi…
”Plötsligt så händer det”…

Sak och person.
Att se skillnad på SAK och PERSON, det kan vara väldigt svårt och knepigt.

”Jag uppskattar dig! Jag tycker väldigt mycket om din personlighet och dig som person, men i sak, i den här specifika sakfrågan, känner jag att du är en riktig sk*tstövel faktiskt”!

Jag funderar mycket över det här. För jag tycker nog att…Vid en viss mognad och med en större livserfarenhet, så borde man ha vett nog att kunna skilja på sak och person… Man borde kunna skilja dessa två åt…
Men… Tar det inte lite udden av ”jag-uppskattar-dig-så-mycket-känslan”, när ens åsikter i olika spörsmål skiljer sig milsvida åt?
Blir det inte lite av ett sänke i relationen, när åsikterna ligger brett isär och på vitt olika ytterkanter i tillvaron och livet?
Lite grus i maskineriet? Lite gnissel..?

Jag behöver absolut inte gå in i detalj kring det här, inte just nu, för du kommer att förstå klurigheten kring mina grubblerier, när jag tillägger att det snart, om ett par veckor bara, är val i Sverige och någon i min direkta närhet och i mitt  innersta livsutrymme, någon som betyder väldigt mycket för mig, väljer att lägga sin politiska position och sin medborgliga röst långt ut till höger, emedan jag själv ligger mer i mittenfåran, en aningen till vänster, och med det kraschar alla samtal kring politiska åsikter och värderingar.
Jag försöker naturligtvis att påverka, utifrån mina värderingar och åsikter, min gode vän, eftersom jag anser att min syn på tillvaron och mina medmänniskor är mer korrekt… emedan min härliga och fina vän i sin tur, vill övertyga mig om att jag har fel, är ute och cyklar och kommit fullständigt vilse; är naiv, lite korkad och rent av aningslös inför framtiden.
Tilläggas bör att samma person vägrade notoriskt att vaccinera sig, under den värsta perioden av Pandemin… På med foliehatten! En liten passage i texten bara…
”Jag uppskattar dig! Jag tycker väldigt mycket om din personlighet och dig som person, men i sak, i den här specifika sakfrågan, känner jag att du är en riktig sk*tstövel faktiskt”!

Vi blir undvikande i politiska samtal. Det är liksom ingen idé! Jag är envis på min kant och min älskvärda vän är tjurskallig på sin kant… Att hinna tänka; ”jag kan ha fel”, finns inte på den politiska kartan! Det blir inget öppet samtal och inget inkännande och inlyssnande! Vi har båda kört fullständigt fast i våra politiska diken…
Fast… jag har den starka åsikten att min gode vän kört ner, djupt, i en illaluktande dynghög och inte i ett dike! (Idiot!)

Jag grubblar vidare. Lär inte komma fram till en bra lösning och en vettig ståndpunkt i den här känsloröran…
Det är absolut inte läge för att avpollettera min gode vän! Nej! Absolut inte! Jag får helt enkelt acceptera meningsskiljaktigheterna och bara vänligt hacka i mig att vi har olika åsikter och lämna det vid det…
Att se skillnad på SAK och PERSON!
(Fast jag tycker, innerst inne, att min älskvärda vän har FEL åsikter och är en liten sk*tstövel faktiskt! Så det så!)

En passus till alla mina kära Besserwisser och *Lesserwisserbekanta därute i cyberrymden, som ALLTID måste åsiktsbajsa och påpeka ”felaktigheter” i mina tankegångar: Jag VET att det BARA finns nio grundläggande känsloyttringar och att; ”jag-uppskattar-dig-så-mycket-känslan”, knappast är en psykologisk benämning av en känsla och en affekt, men… Kom igen! Jag försöker bara att beskriva och detaljmåla en känsloyttring och ett känsloläge som inte är helt lätt att beskriva!
Så… Nu har jag garderat mig från åsktsmaskinerna och ni kan pissa på någon annans tanketrådar och grubblerier… De här är mina funderingar så: F**k you!

God morgon på er!
Nu ska just den här åsiktsfarbrorn ut på en joggingrunda och träna lite styrketräning vid utegymmet, i en härlig park, mellan träden och invänta solen och njuta av sommarens sista varma och fina dagar…

Var riktigt rädd om dig själv, å’ det även om du väljer att lägga dina politiska positioner till höger i det politiska minfältet!

Väl möttochpååterläsande / Arthur… ♥️

*En person som är mindre vetande men som trots detta förklarar ett fenomen för någon som vet mer. (Mansplsinig kallas visst detta för!)