Vem visste det, när bilden togs? Vem hade en aning om att han snart skulle vara död? Vem hade en aning om hur livet skulle vända, för mig, till det allra värsta och mest kaotiska som jag någonsin erbjudits i livet. Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde… Det är bittert. Värst är familjen…

showMedia.jpgJag fann en bild, bland alla mina ”räddade bilder”, i en låda i mitt vardagsrum.
De ”räddade bilderna”, som fanns i mitt förråd, i en papplåda.
Det där magasinet som försvann, för några år sedan, som ingen längre kunde betala för.
Allt försvann ur det där förrådet; Minnen, möbler, saker, prylar, brev, foton, tavlor, böcker… Alla mina tillhörigheter, som bor någonstans numer…

Ingen frågade längre var jag var, vem jag var och om jag levde…
Det är bittert. Värst är familjen…

Det är en återfunnen bild från tvåtusensex.
Jag fyllde trettiosex. Jag och min då blivande man, hade en mindre ”sammankomst” i vårt hem i Hammarbysjöstad. Vi drack Champagne, åt kex och ost. Vi skålade.

Vi skrattade och hade en fantastisk dag tillsammans med våra vänner. Det var vackert väder, vill jag minnas. Ännu varmt i luften, trots att jag fyller år i September.

De vännerna finns inte kvar i mitt liv idag…
Jag tappade bort de där vännerna och de förlorade mig. Ingens fel och ingen kan skyllas för att vi miste varann. Efter hans död skingrades alla och jag hamnade fel i livet… På grund av sorg. På grund av förtvivlan och för att jag inte visste hur man lever efter döden och i ensamhet. Borta är alla, borta är allt och förlorade är de allihop.
Värst är att min egen familj försvann. Spårlöst… Läs mer

Annonser

Och jag tog en långpromenad. Vandrande långt, i mina röda tennisskor. I flera timmar gick jag och landade på Södermalm och vid Årstaviken. En parkbänk, en stor svart kaffe från Seven Eleven och musik i öronen! Jag hade dock ingen att dela den där dagen med… ”Med ögon känsliga för grönt”…

20190407_082927Härom dagen hade jag en av det finaste och bästa dagarna, på flera år.
Det var en märklig känsla av välmående, sinnesklarhet och andningslättnad. Jag har tappat bort den där känslan; Att vara levande!
Avsaknad av trycket över bröstet; Ångesten.
Frånvaro av det oformligt tunga och maktlösa i magen; Min rädsla och oro.

Det var enkelt att röra sig och det var smidigt att bo i den här kroppen.
Levande, vid liv, i livet… Överlevande!
Färgstark, målande, färgrik… Klar, ren och ljus.
Klar himmel, ljusa höga moln…
Och jag… lätt, lysande och befriande! Solen i ansiktet och ljuset i ögonen. 
Levande, levande, levande… Äntligen!

Och jag tog en långpromenad. Vandrande långt, i mina röda tennisskor. I flera timmar gick jag och landade på Södermalm och vid Årstaviken.
En parkbänk, en stor svart kaffe från Seven Eleven och musik i öronen!
”Ja! Levande! Jag lever”…

Jag hade dock ingen att dela den där dagen med…
”Med ögon känsliga för grönt”… Läs mer

De är dagar och dygn av fullständig livs-trötthet, uppgivenhet och sorg. De är timmar i mörka håligheter och tankar svarta som natten, likt vinterhalvårets mörkaste dagar. Jag har fått höra att jag är dramatisk! Någon har sagt att jag blir värre och värre… ”Det modigaste jag gjort”…

Det modigasteFrån ett inlägg på Facebook och en grupp med namnet Stå upp för psykisk ohälsa; Det modigaste jag gjort, är att fortsätta leva, när jag egentligen önskade att få dö…
Det säger en del… Svårt att smälta och ”ta in” för somliga…
Det beskriver en känsla och en förhållningssätt till livet, som är ytterst svår att beskriva.

Så… Låt mig få berätta lite grann om de där dagarna…
De där dagarna när ingenting fungerar och hela mitt jag är ett stort blödande värkande infekterat skavsår.
De är dagar som få förstår och de är timmar, ibland flera dygn, som kryper fram genom eoner av tid.
De blir dagar av sörja, ältande och grötigt klet av självnedvärderingar och klander. Ilska. Raseri. Förbittring. Ledsnad och oöverskådlig sorg.
”Ska jag verkligen behöva leva så här? Ska livet verkligen fortgå i allt detta brungrå klotter och kludd”? Läs mer