Några tanketrådar jag följde, men jag gick vilse i dem och plockade upp några nya tankegångar. Grubblerier och trassligt tankebrus…

Några tanketrådar jag följde, men jag gick vilse i dem och plockade upp några nya tankegångar.
Grubblerier och trassligt tankebrus…

Det har varit kaos, under en tid, i mitt huvud.
Ibland är det mer surr, snurr och brus i huvudet, än i vanliga fall. Det går inte att styra upp dem, grubblerierna, de maler liksom på per automatik.
”Tänk inte så mycket”!
”Tänk positivt”!
”Ändra inställning till livet, och livet blir bättre och positivare”.
”Du är och blir vad du tänker”!
”Låt solen skina på ditt liv och din tillvaro, så ska du se att det lättar”!
Jag kommentarer inte det där längre! Det är ingen idé! Det är människor som förmodligen aldrig levt i nedstämdhet under en längre tid, flera år faktiskt, men som leker livsexperter och kommer med goda råd och vägledning. Det är människor som varit ”nere” under en kortare tid, och som tror sig veta…
”Ryck upp dig”!
Summa summarum: De vet absolut ingenting! De har inte en aning om hur det är, så var bara tyst!
Jag försöker att inte bry mig om det!
Jag låtsas som om… Det är svårt att förklara och värja sig, inför dem som tror att de vet bättre, har de bästa lösningarna och besitter expertis på depressioner, diagnoser och psykisk ohälsa.
Grattis kan vi väl säga till dem! Kul! Bra, att just du har all kunskap och information kring mitt och andras mående och psykiska svårigheter… trött bara…

Tog en cykeltur.
Destination okänd.
Cyklade runt och runt i cirklar.
Landade i Farsta. Farsta centrum.
Tog en kopp java, på ett mindre café.
Själv. Mol allena. Ensam…
Det blev dyrt! Som 500 gram mörkrostat kaffe på Ica, på ett ungefär… Snett bakom mig, på caféet, satt ett gift par och tjasade.
Jag vet ju inte säkert om de var gifta med varann, men med tanke på den syrliga, trötta och sarkastiska tonen i deras tjabbel, så utgick jag naturligtvis ifrån att det var ett gift par!
Ett mångårigt äktenskap.
De verkade bara trötta. På varann…
Återigen blev jag tacksam för att jag är singel.
Återigen blev jag ytterst glad för att jag lever själv och ensam, för vem orkar… detta onödiga och tröttsamma gnäll…
Nåja…
Mina öron är som antenner. De plockar snabbt upp konversationer, samtal och äktenskapligt käbbel, lite varstans…
– Det doftar gott och luktar skit, sa mannen sammanbitet, som uppskattningsvis var i fyrtioårsåldern.
– Men, spelar det någon roll, svarade kvinnan surt. Det har väl ingen betydelse!
– Jo! Det är viktigt hur man uttrycker sig, replikerade mannen.
Jag som tjuvlyssnat på dem, var fullt beredd att kasta mig in i argumentationen! Det ÄR viktigt med språket, ville jag inflika!
De tystnade vid bordet snett bakom mig.
Ordväxlingen upphörde.
Tjafset om huruvida det luktar skit eller om det doftar gott, var urmjölkat, tycktes det…
Det blev knäpptyst.
Efter en stund sa mannen helt plötsligt:
– Du?
– Ja, svarade kvinnan.
– Du vet den där kristall-deodoranten du använder?
– Ja, vad är det med den, undrade hon.
– Du… Den fungerar faktiskt inte!

Som människa kan man inte vara fullständigt oböjlig i sina åsikter, omdömen och i sina betraktelsesätt av världen, livet och andra människor…
Man måste alltid kunna ha modet att ställa sig frågan: ”Kan jag ha fel? Jag kan ha fel”…
Det ger utrymme till mer öppenhet, nya perspektiv och infallsvinklar till livet och till en större tolerans av andra människors åsikter och preferenser…
Nötter och idioter finns det gott om, därute i vida världen och samhällsdjungeln, ingen och inget förvånar längre… Men dock: ”Kan jag ha fel? Jag kan ha fel”…

Jag är tidigare missbrukare.
Jag har, när december väl kommer, varit drogfri i åtta år. Det borde finnas stolthet i det. Det borde finnas en hel del självaktning och värdighet i det!
Jag har snart varit hel, ren och en schysst drogfri människa i snart åtta år! Alkohol är alltid en drog! Men… Jag är alltid osäker på om det är så bra att känna stolthet inför det här? Är det så bra, för en tidigare missbrukare, att klappa sig själv på ryggen, skryta lite och plötsligt visa sig lite kaxig, modig och djärv, för att man lyckas med att ”hålla sig på banan” i så många år?
Högmod går före fall! Det vill säga: Att inge sig själv med övermod, stolthet och ”f*n vad jag är duktig”, föregår alltid att missbrukarpersonligheten och missbrukarhjärnan tar över och plötsligt har man tagit sig ett återfall. Man invaggar sig själv i en falsk trygghet. Missbruket sover aldrig! Missbruket är kroniskt och ska behandlas därefter!
En passus, för er som inte vet: Man FÅR inte ett återfall! Det är någonting som man TAR sig!
Jag läste någonstans att: Emedan man blir trygg, kaxig och säker i sin drogfrihet, så gör beroendepersonligheten armhävningar i det tysta…

Det förväntas att man ska svara på frågan om hur man mår, att man mår bra och är okej. Det tillhör förmodligen det som vi kan kalla för ”automatiska vardagsfraser”. De där fraserna och frågorna som man, per automatik, bör svara med korta, taktiska och helt neutrala svar.
Jag brukar inte svara längre! Vem orkar? Människor vill ha de där automatiska fraserna och är egentligen inte intresserade av att höra efter hur det egentligen är…
Jag har blivit bra på att ”dribbla bort” svaren och fortsätter konversationen med någonting annat! Fråga inte, om du inte är beredd på ett sanningsenligt svar!

Jag har blivit en alltmer inlyssnande och inkännande människa. Jag upplever det så i alla fall. Om vänner, familj och nära närande kamrater berättar om sin bild av mig, är jag numer redo att lyssna och vara uppmärksam på vad de säger.
Jag tror att det är målet till förändring. Förändring till det bättre och att jag, som människa och man, kan bli en bättre version av mig själv.
”Jag är villig till förändring”…
De flesta människor slår ”ifrån sig” och ”stänger ner” när det kommer till andra människors insikter och klarsynthet, när det handlar om ens egen person. I samtal om den egna personligheten, har vi alla en bestämd uppfattning om vem och vilka vi är och vi är inte fullt så härliga och mysiga som vi tror att vi är! Människor kan alltid bli en bättre version av den de var igår…
En väninna sa till mig att jag är dömande och, ibland, fördomsfull. Jag blev naturligtvis nedslagen och lite förbannad. Men istället för att slå ifrån mig, ifrågasätta henne och bli offensiv, så tänkte jag till och insåg att det stämmer nog till viss del…
Jag tänker ofta på det där och har det med mig. Det gör mig, tänker jag, till en ödmjukare och schysstare människa….
En människa har många färger på sin palett, och ibland blir man lite färgblind.

Tack för din uppmärksamhet och på återläsande! Ta hand om dig därute i världskaoset och livsbruset…

Väl mött / Arthur
(Foto och bilder: Arthur)

Jag kan ha fel…

Som människa kan man inte vara fullständigt oböjlig i sina åsikter, omdömen och betraktelsesätt av världen, livet, och andra människor…
Man måste ha modet att kunna ställa sig frågan: ”Kan jag ha fel? Jag kan ha fel”…
Det ger utrymme till mer öppenhet, nya perspektiv och infallsvinklar till livet och till en större tolerans av andra människors åsikter och preferenser…

Nötter och idioter finns det gott om, därute i vida världen och samhällsdjungeln, ingen och inget förvånar längre… Men dock: ”Kan jag ha fel? Jag kan ha fel”…

Väl mött / Arthur

Tänk… Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg? Vem blir jag i allt världskaos?

Tänker, grubblar och funderar.
Jag tänker för mycket. Det är liksom ingen ordning på allt det som susar och brusar i huvudet…
Lite förvirrad anteckningar…
Tanketrådar och röriga snurriga funderingar…

En märklig känsla infann sig, när jag bestämde mig för att sätta psykiatrin på paus. Ett märkligt lugn. Ingen stress och inga åtaganden och ingenting som väcker frustration och maktlöshet…
Jag orkar inte kriga med dem mer.
Jag orkar inte riktigt lyssna till dem och deras ständiga försvar om att de gör vad de kan, att de ser alla sina patienter och att de visst är inlyssnande och inkännande!
Det är ingen av dem som kan ta till sig, av allt det jag skriver, berättar och förklarar, som konstruktiv kritik och det är ingen av dem som vill tänka till och börja fundera; ”han kan ju faktiskt ha rätt i det han skriver”!
De slår ifrån sig. Håller varann bakom ryggen och svarar alltid, korrekt och sakligt naturligtvis, att de minsann visst är bra och gör ett ypperligt arbete! Ingen har någonsin gått mig till mötes och ingen har har heller sagt att jag skulle kunna ha rätt i det jag skriver! Inte heller patientnämnden har varit mitt stöd… Jag lämnar det för nu… Lättnad.

Jag har valt att inte skriva om min psykiska ohälsa på Facebook. Jag har en blogg för det!
Välkommen! Jag skriver för dem som vill och kanske behöver läsa, ta del av tanketrådar och grubblerier, runt missbruk och psykisk ohälsa, för att få människor att känna sig mindre isolerad och ensamma. Kanske att mitt tankebrus kan hjälpa och vara ett stöd?
Kanske blir det till en liten livlina och kan inge mer mod och tapperhet, till någon därute i Världsalltet? Det är i alla fall min tanke. Jag förhäver mig förmodligen!? ”Vem tror jag att jag är”?
Nu brukar jag förvisso lägga upp en länk till bloggen i mitt Facebookflöde, när jag författar något läsvärt och tänkvärt, för dem som vill ta del av de skrivna orden. Men… Jag väljer att plocka bort dem ganska snart.
Jag väljer att publicera mest lustigheter i mitt flöde på Facebook och väljer bort det med djupare botten och tyngd.
Jag är oerhört trött på kavalkaderna av plattityder och livsfloskler!
Jag är oerhört trött på människors välmenande förslag om bot och bättring!
Det finns alltid de som vet hur problemen och livet ska attackeras och bearbetas.
Plötsligt vimlar det av människor därute, som har bra konstruktiva lösningar på min tillvaro och mitt mående.
Hobbypsykologerna och fritids-livs-coacherna, ger sig till känna och tror sig veta allting med säkerhet och ha en bra lösning på psykisk ohälsa…
Jag utgår naturligtvis ifrån att de vill väl, att det är av all välvilja, och att de själva har stor erfarenhet och egna upplevelser kring depressioner och sorgligheter.
Naturligtvis vet de vad de pratar om, eftersom de har tillryggalagt flera år av nedstämdhet och ständigt vemod…
Jag är ironisk. Sarkastisk… Förlåt…
För tro mig, jag har gjort allt det som mina medmänniskor föreslår! Jag har, snart sagt, provat allt för att finna bot för min nedstämdhet och mina depressioner…
Det pågår alltjämt. Ingen bot. Ingen bättring…
Undrar om jag ska prova frigörande andning igen, eller frigörande dans?
Det där med cbd-olja och Omega3 fettsyror… gav jag verkligen det en ärlig chans?

Nåväl. Från en tanketråd, till en annan…

Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg?
Numer finns ingen direkt målbild!
Numer saknar jag karta och kompass!
Ibland är målet i livet, att just hålla sig vid liv, inte lyssna på alla gnagande och negativa tankar, utan nå målet för dagen; att få krypa ner i sängen igen och tacka för dagen som gått
.

Att försöka passa in, trycka in sin person i en mall som inte är anpassad för den man egentligen är, skapar kaos och oordning…
Jag har gjort det hela mitt liv, varit och skapat någon, någonting, som jag egentligen inte är.
Jag tror att vi är många som ständigt är sökande, ständigt strävande, efter något mer, något annat och någonting som ska ge trygghet och säkerhet!
Vi vill mer, så mycket, och vi vill nå fram till tillfredsställelse av lugn och ro på något sätt, i själen.
Tryggheter. Garantier. Säkerhet och tjockare hud.
Och medan vi letar och söker och jagar efter mer, så är vi ständigt i ett frånvarande av den och det vi egentligen är… Vi tappar bort oss och försöker ständigt att förverkliga oss själva, med en bild och en mall som någon annan givit oss.
Vem är jag, egentligen? Vem, eller vilka, har givit mig min livsmall att leva efter och tyda?
Föräldrar? Skolan? Kompisar?
Vem färgade oss så pass mycket, att vi tappade bort oss själva?
När vi är i strävande efter att bli något och någonting som vi egentligen inte är, jagar, söker, letar och ångar på i livet, det är då som vi går sönder och landar i en utmattning och ”bränner ut oss”!
Den själsliga stressen, bränner sakta ut oss… vi vill ha mer och letar utanför oss själva, när det egentligen är själen som är hungrig och vrålar efter mer…

Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg? Vem blir jag i allt världskaos?

Själv har jag alltid påtvingat mig ett yttre av social kompetens, duktighet, framåtsträvande och en utåtriktad positiv personlighet, lite ”på” och utåtagerande, när jag egentligen alltid har varit en människa med önskan om tysthet, lugn, stillhet och att få vara ifred och i avskildhet.
Jag trivs bäst i lugnet. Tystnaden.
Jag har alltid trott att det är de som ”visar framfötterna” och de som ”syns och hörs” är de människorna som räknas… De som vill vara i strålkastarljuset, är de som är viktiga och har ett tillhörande, på något sätt!
Det där föll samman, kraftig och hårt, när jag blev sårbar, tunnhudad och ömtåligt skör.
Allt det som jag alltid har varit, blev blottlagt i ett enda ögonblick, när jag för många år sedan, klev ner i det som varit min rätta personlighet hela tiden: Känslig, rädd, ömtålig, grubblande och spröd. Det stämde inte alls överens med den jag försökte att skapa och gestalta… Jag är inte ”gåpåaraktig”, streberaktig eller ens självsäker! Jag har ”låtsas som om” och låtit mig färgas av det jag tror att andra förväntar sig av mig!
Jag har alltid haft en känsla av yttre påtryckningar, av att jag måste och ska vara duktig, ibland bäst, och hela tiden visa upp en ambitiös och progressiv personlighet.
Jag är egentligen en människa som trivs bäst i skogen tror jag, i en stuga, ensam, och med möjlighet att kliva rakt ut i friska luften och naturen. Jag har alltid känt mig felplacerad, inte passat in, och upplevt mig själv som utanför och vilsen.
Med min ”påklistrade” och ”uppdiktade” extroverta personlighet, har jag dessutom omgivit mig med människor av samma sort; gåpåiga, framåtsträvande karriärister. Detta har i sin tur inneburit, när jag kraschade och upptäckte livslögnen, att jag inte har ett hemmahörande någonstans!
Man blir vilsen och borttappad på något sätt…

Är du med i mina tankegångar och grubblerier?

Och medan jag pressat in min lite rundare och mjukare form, min mjuka personlighet, i en samhällelig fyrkantig modell, så har jag alltid känt ett stort ”nej” inombords. Jag vill inte!
Ett litet nej som med åren växte till sig och blev till ett vrål, som slutligen tog över och då… då var det redan för sent.
Kraschade fullständigt. Gick sönder. Krackelerade. Jag blev till ett ingeting och jag… Jag förstod heller ingenting!
Jag hade ju gjort alla rätt! Jag hade ju följt strömmen och prickat in alla punkterna i ”skolboken”! Gjort som man ska och varit extraordinärt duktig…
Det jag hade glömt var att lyssna på mig själv, på kroppen och vad jag egentligen ville! Jag glömde att ställa mig frågan: Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag ha det?
Jag stressade runt i livet och tillvaron och försökte hitta någon och något som egentligen inte var jag, eller ja’, ÄR jag…

Jag tänker att en av de stora anledningarna till den utbredda psykiska ohälsan i samhället är orsakad av stressen i samhället! Att alla vill synas, höras och vara med! ”Jag först”!
Alla vill och behöver bli bekräftade och ”se på mig”!
Alla strävar framåt, letar pengar, saker, prylar och önskar samtidigt en inre tillfredsställelse, på något sätt, av lugn och ro, men alla vill på samma gång vara med och åka i ”karriärtåget” som avgår från ”räkna-med-mig-perrongen”!
Och jag frågar mig var de slutar, hur det här kommer att gå och var kommer alla dessa söndriga själar att landa?
Hur kommer det att se ut när människor vaknar till, som jag själv, med såriga knän och krackelerad personlighet och tänker: Va’ f*n hände?

Tänk… Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg?

Tack för din uppmärksamhet och på återläsande! Väl mött / Arthur (Bilder: Arthur)