”Det klöser sig inåt”…
En nyvunnen vän skrev det i en kommentar, för en tid sedan, till en av mina texter om psykisk ohälsa.
”Det klöser sig inåt, dina ord”…
Jag tycker det är beskrivande och vackert, på något sätt. Beskrivande. Målande.
Det klöser sig inåt…
Det beskriver känslan väldigt väl, hur yttre omständigheter får ångesten och oron att leta sig inåt, riva och klösa sig fram i ens inre och ta plats och utrymme, där lugn och ro, egentligen, ska bo och vara hyresgäst.
I mitt livskaos, i mitt oordnade inre livsbrus, föds frustration och vanmakt, när välmenande människor bjuder på kommentarer och vägledning, kring hur jag, och andra, bör tänka, göra och vad som krävs för att kunna leva med glädje, lycka och kärlek.
”Det sitter i huvudet! Det sitter i hur du tänker. Ditt mående är helt avgörande av hur du tänker dina tankar. Du är, vad du tänker”…
Jag kan konstatera, i efterhand, att de som i all välmening hostar ur sig dessa kommentarer, inte har en aning om vad de pratar om… egentligen ska de bara vara tysta och inte säga någonting alls, för de vet inte! De har inte en aning och vet ingenting, om depressioner och självmordstankar och djup ledsamhet, för det är precis vad det handlar om: att vara på gränsen att vilja avsluta sitt liv…
Man förstår inte hur sjuk man har varit i sina depressioner, förrän man lyckats komma ut på andra sidan av dem.
Man förstår faktiskt inte hur nära det varit, att det kunde ha slutat riktigt illa, förrän man lyckats med att simma upp till ytan igen, få luft och syre, och man inser: Jag överlevde!
Vad detta gör med en människa, på så många plan, går inte riktigt att uttrycka med ord. Jag har faktiskt inte tillräckligt många litterära uttryck för det!
Det jag dock säkert kan konstatera är, att det alltid är de som tror sig veta hur depressioner är, känns och upplevs, är de som mer än gärna kommer med idéer och förslag till förändring och förbättring, i all välmening förstås, emedan man efteråt förstår: De har inte begripit någonting och de har själva ingen som helst erfarenhet kring djup nedstämdhet och depressioner…
Det slutar med att man tiger och håller tyst om sitt mående och sina svårigheter, för det går inte att nå fram med förklaringar om hur det verkligen är!
Jag förstår, brutalt ärligt, att deprimerade människor väljer att avsluta sina liv, för det är ett helvete att ta sig igenom och ut ur en svår depression…
Tala aldrig om, igen, för någon i en pågående depression, att det är en attitydförändring som måste till för ett bättre mående!
Berätta inte om hur man bör se det positiva i tillvaron, med tacksamhet, och att det bara är att ta sig i kragen, spotta i nävarna och fortsätta framåt!
Säg inte till en deprimerad människa att: ”Om du bara ser till allting du har, istället för att fokusera på det negativa, så känns det snart bättre”!
Depressioner har ingenting med positivt tänkande att göra! Depressioner har absolut ingenting med attityder och attitydförändringar att göra! Det är så fel och så fullständigt inkorrekt, att jag blir förbannad!
Det är fullständigt lönlöst att tänka positivt och försöka att avgränsa sina funderingar till det som ger glädje i tillvaron och livet, när det egentligen bara återstår en enda sak i sinnet, tankarna och själen: Att få dö!
Det blir fullständigt kaos i hjärnan, eftersom det sunda förnuftet och känslolivet inte samarbetar på något sätt! Det är som två helt separata delar av ens person, som vägrar att samarbeta! Det ”klickar” bara inte! Når inte fram på något vis!
Dessutom blir även detta till negativa grubblerier och ett skuldbeläggande hos en själv, eftersom man faktiskt vet och förstår, med sitt intellekt, att omgivningens välmenande och hjälpande kommentarer har fullständigt legitimt berättigande, men de godhjärtade och omtänksamma synpunkterna landar fullständigt fel hos dem som befinner sig i en djup och svår personlig kris! Det strandar på något sätt, fastnar halvvägs, och blir till skavande skavsår i känslolivet.
Det klöser sig inåt! Det fastnar och gräver djupa hål i psyket… Det blir skuldbeläggande och negativa grubblerier: Varför kan inte jag, om det nu är så enkelt!?
”Jag tror att du vill vara deprimerad och att du vill vara nedstämd! Uppmärksamheten, det är det du söker och vill ha, och att människor ska tänka: ‘åh, vad det är synd om dig’! Skärp dig för f*n”!
Jo, det är en av många kommentarer jag fått…
Människor som på ett eller annat sätt, kommer med positiva tillrop och förslag om förbättring och bot, har aldrig varit deprimerade och vet faktiskt inte vad det innebär! De flesta människorna tror att de vet och har koll på psykisk ohälsa, men egentligen vet de ingenting… möjligen att de läst sig till sina ”kunskaper” i någon av kvällstidningarnas söndagsbilagor och därmed tror de sig ha vetskapen och kunskaperna kring mental hälsa, men det är så fel! Om du verkligen inte vet hur det hänger ihop och hur det verkligen är: Var bara tyst! Du vet inte!
Många tror att en depression är att ”bara” vara nedslagen, håglös, nedstämd och svårmodig, emedan det i själva verket är ett möte med döden, i det svartaste mörker och i det obehagligaste av grubblerier, och det går bara inte att förklara! Man är fullständigt i händerna på negativitet, självförebråelser, dåligt samvete och skuld! Det blir en negativ tvångsspiral, omöjlig att bryta! Obehagligt. Svulstigt svårt och svart! Kladdigt. Kletigt. Lite grisigt faktiskt…
Om du inte själv har upplevt det, så kommer du aldrig, helt uppriktigt, att förstå vad och hur en depression ser ut och hur det verkar i kroppen och sinnet! Det värker. Det skaver. Ibland blir det till fysisk smärta, i leder och muskler…
Men jag har ändå haft tur, för jag har lyckats med att vara förhållandevis aktiv och verkligen försökt att hålla mig sysselsatt, emedan det finns andra som faller ner i fullständig ohanterlig trötthet och apati.
Och ja, även jag har fastnat i fosterställning, i soffan, bland alla mina kuddar och filtar, i flera dagar, men ändå, slutligen, lyckats komma ut och upp på något märkligt vis…
I mitt fall handlar det om Mindfullness; att vara medveten och närvarande, låta tankarna mala på, surra i bakgrunden, och ”göra” ändå. Det har tagit tid att verkligen kunna utöva och behärska tekniken, ha verktyget, men det har varit min räddning…
Jag har dessutom den bra egenskapen att jag vågar, kan och vill, be om hjälp!
Det sistnämnda är ett nederlag och känns betungande och som om man förlorat sig själv, sin integritet och makten över sitt liv! Faktum är; det är precis det man gör, man förlorar sig själv! Man ger upp på något sätt! Kapitulerar!
Man blir maktlös, när man inte vågar vara ensam längre för att grubblerierna blir riktigt farliga, ohanterliga och handlingsförlamande, och då måste någon och några andra ta över ens liv och styra upp det på något sätt!
Det är att ge upp sig själv lite grann. Det är som att vara förlorad och lida ett nederlag.
”Jag kan inte ens överleva och vara stark nog”…
Du får säga, skriva och kommentera det hur mycket du vill och orkar, men samhället och samhällsnormerna strukturer ett visst sätt att vara, bete sig och uppföra sig på, och det är sannerligen inte att vara en maktlös och handlingsförlamad människa!
Det finns en ”mall” och en outtalad samhällsnorm kring hur tillvaron ska te sig, och i den mallen passar inte depressioner och självmordstankar in! Det skevar och missljuder: ”Bort med dig”!
Människor ska vara produktiva, sociala, fruktsamma och arbetsamma… De med psykisk ohälsa och ständigt återkommande depressioner, har inte i ett effektivt, produktivt och aktivt samhälle att göra! Vi är en belastning! Det är ren och skär fakta!
”De som inte syns och hörs, de obekväma människorna, de finns inte heller! Låt oss stoppa undan dem på en avdelning någonstans, där de inte längre existerar i samhället! Samhällets misslyckande och skam”…
Jag har varit inlagd på psykiatrin några gånger, när jag inte mäktar med längre.
Jag har varit så ”sjuk” att jag tappat bort dygn av tid och det kan närmast beskrivas som en stor ”blackout”! Jag har inte haft någon som helst koll på dagar, vad människor sagt till mig och hur jag hamnade på en psykiatrisk avdelning.
Svart! Ett hål i tiden! Det är skrämmande och fullständigt omöjligt att förklara! Tiden är bara borta och man tappar fotfästet och begriper inte hur det gick till… Tomt bara! Svart! Ett stort hål, i livet! Ett mörker i tiden, i min tid och i mitt livsutrymme…
Och när man på något sätt har landat i tillvaron och livet igen, återfunnit tiden och sitt psykiska jag, så har den ytterst obehagliga känslan tagit över, att man är ”utanför sig själv” och inte riktigt hinner med i; tanke-känsla-handling. Man blir ”trög” i kroppen och långsam i rörelserna och i intellektet. Det är som om man är i ytterkanterna av sig själv och ”glider”, på ett märkligt sätt! Som om själen och sinnet befinner sig några decimeter utanför den fysiska kroppen… Som ett darrande yttre membran, en yttre tunn film. Man är inte en helhet! Man är inte sammansatt och en hel individ! Det blir ett psykiskt och fysiskt kaos! Själen och sinnet får inte längre plats i den fysiska kroppen, utan flyter ut och över gränserna för kroppens egentliga gränslinjer! En ytterst märklig och obehaglig känsla!
Och jag har full förståelse för att människor med psykisk ohälsa upphör med att skriva och berätta om sina erfarenheter, svårigheter och upplevelser, för det man egentligen vill åstadkomma är en beskrivning av hur det känns och upplevs med psykisk ohälsa och depressioner. Man söker ”bara” förståelse och empati och man vill på något vis få utlopp för hur det känns och är! Man behöver lätta på trycket och ha en skrivande ventil! Man vill på något märkligt sätt få förklara och berätta och tydliggöra, hur det verkligen är, men det landar fullständigt fel hos mottagaren och allting upplevs som missförstånd och tvivel hos en själv; jag kan inte vara mer tydlig och ändå landar det fel…
Och det slutar med att man har hela psyket och tankarna fullt med välmenande floskler och plattityder och det klöser sig inåt, strandar halvvägs och det blir bara… jävligt fel! Det blir till självförebråelser och tvivel…
Jag sitter på morgonen, i soffan, med mitt svarta kaffe, och läser gamla anteckningar och texter som jag skrivit ihop.
Det är ett flöde av ord och meningar som jag glider runt i.
I morse hittade jag en äldre text som jag nedtecknade för något år sedan. Textrader som berättar hur djupt ner jag var, i min pågående depression och hur människors välmenande förslag till förändring, bättring och bot, gjorde att jag skuldbelade mig själv och hamnade i svåra grubblerier kring varför jag misslyckades med att vara positiv, tänka positivt och ”se till det fina och bra i min tillvaro”! Varför var jag så hårdnackat svårmodig, när det egentligen, enligt andra, bara behövs en attitydförändring och att ”ta sig i kragen” och ”tänka positivt”!
Vid det tillfället, när jag som allra bäst skuldbelade mig själv och livet gick på grund, blev jag inlagd.
Ja, jag vågar berätta det nu!
Nu när jag befinner mig på en liten ö av bättre mående och med mer lugn och ro i själen, så har jag modet att berätta att jag, vid flera tillfällen, blivit tvungen att be om hjälp, för att hela min kropp och mitt mentala jag inte kunnat hantera min tankeverksamhet och min aldrig sinande ström av grubblerier, och därmed har jag överlämnat hela min tillvaro i andra människors kunniga händer och omvårdnad. Det, är oerhört skrämmande! Det är lika obehagligt varje gång! Man vänjer sig aldrig…
Och med detta skrivet och sagt, vill jag uppmana dig som välmenande och omtänksamt delar ut förslag, idéer och lösningar på depressioner och nedstämdhet; om du aldrig befunnit dig i svåra depressioner, så bör du vara tyst! Det hjälper inte att vara en plattitydbajsare och floskelgödslare, för det löser inga problem och det är inte, på något vis, till gagn för dem och de som befinner sig i ett mörker av destruktiva grubblerier och fullkomligt uppslukande svarta tankar!
Du ska veta, ha fullständigt klart för dig, att i det mörkaste stunderna finns bara en tanke och en lösning på ”problemet”: Döden…
Och för detta hjälper inte positiva tillrop och vältalighetsblomster! Det är djupare och svårare än så! Det är mer djupgående och mer komplex, än att försöka tänka positivt och se glädjen och känna tacksamhet för det fina och vackra i tillvaron… sinnet och hjärnan är på annat håll och frånkopplade från allt sunt förnuft och intellekt…
”Ta dig i kragen”…
”Se till allt du har och allt du får, istället för att fokusera på det som är negativt i livet”!
”Tänk positivt och var tacksam för det lilla i tillvaron! Ändra din attityd och livet blir smidigare och mjukare”…
Det räcker oftast med att bara säga: ”Jag ser dig! Jag hör dig! Behöver du mig och min hand att hålla i, så finns jag här för dig”!
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”…
Jag lever!
Jag lever!
Jag är levande och vid liv!
Jag ÄR livet!
På återläsande / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 