Ytterligare ett mejl till Patientnämnden samt alla de myndigheter som är inblandade i min psykiska ohälsa… ”Har ni inget samvete alls? Lever ni helt ångest och skuldbefriade? Skäms ni inte”?

Angående mitt ärende på Rosenlunds Sjukhus och Psykiatriska Mottagningen!

Jag frågar, mig vad det är för fel på Psykiatrin?

Jag skriver igen, för att få ordning på tillvaron och för att få rätsida på vad det egentligen är som händer inom psykiatrin! Jag frågar mig hur långt de ansvariga på Rosenlunds Psykiatriska Mottagning får gå i sin ignorans och okunnighet, innan någon gör någonting!

Nu har jag och min Boendestödjare blivit avbokade och ombokade tre gånger, om jag inkluderar det tillfället tidigare i våras, i slutet på maj rättare bestämt, då det blev en ”felbokning” och då vi två besökte psykiatrin på ”fel” dag, enligt mottagningen, och detta även om jag och min Boendestödjare vet att vi gjort rätt och riktigt med just den bokade tiden!
Tiden var bokad för ett återbesök!
Vi dubbelkollade nämligen tiden innan vi lämnade avdelningen vid vårt första besök i mitten på Maj, och var/är helt på det klara med att vi uppfattat allting rätt! Dessutom är/var detta oerhört VIKTIGT FÖR MIG att få den här hjälpen, så av den anledningen hade vi full koll på läget! Trodde vi? Jag har dock, i slutändan, fått betala en faktura a’ 410:- för utebliven tid, för ingen har heller återkommit till mig angående detta och det även om jag sände mejl och gjorde en förfrågan om hur detta kunde komma sig, när vi vet att det blev ett ”missförstånd” begånget!? Läs mer

Jag försöker att acceptera den och känna mig till freds, men jag har alltid varit missnöjd och önskat mer eller annorlunda för min kropp. Jag är inte ensam om det här…

Det regnar. Det har regnat hela dagen! Det blev inget kaffe ute i morse.
Det blev inte heller någon loppis för mig under gårdagen.
Jag ville inte. Jag orkade inte. Jag blev för orolig och trött.

Söndagen spenderade jag istället med katterna och min man.
Sov en hel del och såg på riktigt dålig amerikansk film. Där gick en och en halv timme åt helvete.
Dessutom blev det härligt dålig mat, i form av pizza och senare även en del godis.
Jag kan bara inte låta bli det där härliga sockret, och frågan är om man ska hänge sig åt det eller om man ska fortsätta kriget emot Sockertrollet?

Jag ska ju erkänna att jag i hela mitt liv fört kampen mot kroppen och dess illvilja, istället för att samarbeta med den och uppleva att vi trivts ihop, kroppen och jag.
Jag försöker att acceptera den och känna mig till freds, men jag har alltid varit missnöjd och önskat mer eller annorlunda för min kropp. Jag är inte ensam om det här, för vi är många, många därute som späker oss, kämpar och vill någonting annat med vår lekamen, än det vi faktiskt blivit tilldelat oss. Jag lär återkomma om detta, för det är ett erkännande och ett serverande av en tyst och genant sanning…
Detta, min vän, ÄR ett I-landsproblem, tro mig.
Förbannat pinsamt och beklämmande är det också, att erkänna och medge, att missnöjet med den fysiska gestalten fortfarande är en ständigt återkommande stötesten.
Är det inte märkligt hur mycket man, eller jag kanske, ännu påverkas av yttre attribut och andra människors utseenden?
Jag tycker ju att jag borde ha blivit mognare och äldre än så, men icke…
Jag skulle ju vilja skriva att jag är så mycket snällare emot mig själv numer, att jag vet hur jag på bästa sätt ska ta hand om mig, men jag kan inte göra det…
Sanningen är ju att jag vet med mitt sunda förnuft hur det är egentligen! I ärlighetens namn så har jag insikten och kunskapen om hur ”verkligheten ser ut”, men jag ”håller fortfarande på” och är förbannat elak emot mig själv… Kontroll och gamla fula mönster, som är svåra att bemästra och ta sig ur, styr ännu hela mitt tänkande och hur jag behandlar mig själv! Trist! Jag är tragisk!

När jag for mot mitt hem och min vrå i världen, Bagarmossen, fick jag ångest!
Nära nog tog paniken över, men jag klarade mig…
Andas, andas och ”tänk på andra bra saker”. Rör vid händerna, armarna och känn efter hur det känns… Andas.
Jag orkar inte alltid med detta, att lämna katterna, som jag älskar så vansinnigt mycket, och sedan åka buss eller tunnelbana för att ta mig hemåt! Jag tycker inte om människor och jag tycker inte om att trängas med andra…
Men, jag gör ju det jag måste och det jag ska, även om jag blir illamående, för jag måste ju ha livet i rullning och det måste ju fungera!
Jag får stå ut! Jag får bita ihop och ”låtsas som om”…
Och jag är en utmärkt skådis, för mitt yttre och min attityd till omvärlden återspeglar aldrig min ångest eller mina tankar kring döden och livet!
Jag skriver det igen, men det är svårt att leva, men ännu svårare att överleva…

Tack för ordet! På återläsande / Arthur