Och jag ska ta mig samman. Jag ska ta mig i kragen. Jag ska vara delaktig och jag ska vara livslevande bland de levande. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag är maktlös inför mitt öde…

20190710_064001

Snälla du, viskar jag, rädda mig undan mig själv…

Från dagar sammanlänkande av ett smidigare och mjukar mående, öppnar avgrunden sig framför mina fötter och jag faller igen, som en gråsten i djupa vatten. Nedåt, nedåt, nedåt…

Min normala måendekurva och raksträcka av nedstämdhet, misströstan och tungsinne, som är uthärdligt och som jag lärt mig acceptera numer, det jag benämner som en smidigare och mjukare tillvaro, är som bortblåst, bortförd och spårlöst försvunnen.
Rakt ner, utan livlina och skyddsnät, faller jag. En färglös sten, mot avgrundens botten…
Det finns en tacksamhet i att jag lever ensam. Jag är ensam. Det blir mer uthärdligt, när ingen ser på och när jag själv inte behöver ta hänsyn längre.
Egoism.

Jag klarar inte mer nu, tänker jag.
Det knastrar torrt och andefattigt om min själ. Blir sprucken, trasig och söndrig.
Och sakta mals jag sönder, själsligen, som rostade kaffebönor i en kaffekvarn, och blir till ett mörkt pulver av damm, stoff och smulor.

Jag är lika naken och sårbar, som det döda trädet utanför mitt fönster. Läs mer

Annonser

Jag fann ett äldre inlägg som jag skrev för ett par år sedan, angående medicinering, biverkningar och att ”förlora” kroppen till piller, tabletter och alla mediciner; ”Viktuppgång, vätskeansamlingar, kramper i senor och muskler, håravfall, konditionsnedsättning och muskel och ledvärk”…

20190704_145237

Bilderna i inlägget är tagna ganska nyligen. Det har tagit närmare ett och ett halvt år, att återerövra kroppen och få ordning på det förhatliga ”medicin-kilona”. Juli 2019

Tänk vad mediciner kan ställa till det i kroppen!
Man stoppar i sig några piller, utskrivna av de som är kunniga och pålästa, för att det ska ge bättring och bot till allt det som oroar och ställer till det i tillvaron, och så blir det väldigt fel på andra ställen i kroppen! Fysiskt!

Och det handlar om kemi och det handlar om olika sammansättningar av olika grundämnen och preparat och deras föreningar, som till exempel Litium, som ska reglera olika substanser i hjärnan för att man ska må bättre, och det blir följdverkningar och biverkningar och dessa går inte att undkomma!

Jag skrev om biverkningarna här om dagen, men det tål att upprepas; Viktuppgång, vätskeansamlingar, kramper i senor och muskler, håravfall, konditionsnedsättning och muskel och ledvärk.
Det kan också ge ångest, dödstankar, självmordstankar och meningslöshetsgrubblerier och de sistnämnda komplikationerna har man ju nog av ändå som deprimerad och livstrött människa!
När det där händer, att självmordstankarna blir fler, större och ohanterliga, då skriver de som kan sin sak ut fler preparat eller höjer dosen på redan befintliga, för att råda bot på det som blir ännu svartare och mörkare, och kroppens fysik reagerar med ytterligare otrevliga och svårhanterliga verkningar!
Det flesta ska ju ”gå över med tiden”, men somligt får man liksom lära sig att leva med! Det går bara inte över och det blir inte bättre! Oavsett vad läkare och kuratorer säger, så kvarstår somliga följdverkningar och de blir väldigt svårt att få bukt med dem!
Och jag tycker ju om att vara fin, får man göra det, även om man är ledsen och grubblande? Och fin blir man inte av medicinerna… Läs mer

Kroppen, kroppen, kroppen… Jag har fört krig emot min kropp större delen av mitt liv. Sedan barnsben har jag bantat, blivit bantad av mina föräldrar, och ständigt gått på diet! Jag har svultit mig själv och jag har tränat och tränat, tills jag fått skador på muskler och leder.

20190702_055731Kroppen, kroppen, kroppen…

I det förgående inlägget, som jag bjöd på härom dagen, så tänkte jag även delge och skriva en del om kroppen, min inställning till den och vilken förändring som skett med min syn på min fysiska kropp.
Men… Jag känner att jag skriver för mycket, att inläggen blir för långa, att jag tappar tråden lite och att jag får försöka att behålla fokus på en sak i taget.
Det blir ofta mycket att läsa. Jag måste begränsa mig!
Det blir mycket för dig att ta dig igenom och jag själv känner att jag förlorar mitt flöde av ord, meningar och ”skrivkunnande”.
Just nu känner jag att jag inte kan skriva alls och att jag borde ”lägga ner”, men vet att det bara är en ”formsvacka” och att det är mina hjärnspöken som spökar… På’t igen bara! Det går över!
Så… För att inte det tidigare inlägget skulle bli för rörigt och kaotiskt, och långt, så valde jag att skala bort det jag skrev om kroppen, min kropp, och min syn på min fysik och tänkte bjuda på det i det här inlägget istället.
Jag försöker att hålla det kort! Går det bra för mig? Nej! Gud, nej! Läs mer