Det är kallt därute…

Jag passerade Björns trädgård, här i Stockholm i går. Det ligger väldigt vackert vid Medborgarplatsen.
En hel del grönska, mycket passerande människor, som låtsas som om det inte fanns…
Och på höjden, den vackra Moskén, som ser ut över Södermalm…
Alla dessa trasig, söndriga och förfallna människor…
Med förbundna ögon passerar vi alla dem som står där, för vi vill inte se dem! Inte heller jag…
Även jag blundar och passerar…
Det är kallt därute… 

”Det är hårt, kallt och tufft där ute. 
Det är kallt och rått.
Rått väder, rå ton och förbannat rå egoism. Rått!

Jag frågar mig, när blev jag så destruktiv? 
När var brytningspunkten, när valde jag drogen, framför allt annat?
När blev mitt liv så gratis, att det inte spelade någon roll längre?
Det spelade ingen roll om jag levde eller var död.
Betydelsen av levande och död saknade helt innebörd och mening. 
Levande död. Ändå där, levande och skit samma… 
Jag lät mig själv sjunka ner till ett någonting, som inte kan kallas ett liv.
Jag har upplevt sådant som jag aldrig trodde att jag skulle överleva, eller ens vara med om. 
Jag har sett saker som inte är normalt och jag har själv gjort handlingar som ännu jagar mig och mina tankar, i de mörkaste av dagar.

Jag har mött människor på de mest märkliga ställen och människor med olika bakgrund, historier och livsöden.
Jag skulle aldrig ha mött dem, om det inte hade varit för mitt eget missbruk och jakten på att få ytterligare berusning.
Jag har sovit i knarkarkvartar, på gatan, i parker och på något fyllos soffa.
Jag har gått med på det mest märkliga saker, för att komma åt droger och mätta mitt ständigt hungrande missbruk.
Jag har gjort våld på mig själv. 
Jag har låtit övergreppen ske, med missbruket och åtkomsten av drogerna framför mina ögon. 
Maktlös maktlöshet… Fullständigt vanmäktig, kraftlös och svag.
Jag har tillåtit andra att göra våld på min person, våldföra sig på mig, och jag har brukats, missbrukats, och utnyttjats.
Jag har missbrukat, brukat och varit i djupa destruktiva samtal med djävulen och ondskan, som bebor min kropp och mina cellers innersta, detta för att helvetet bor inom mig, villkorslöst och kraftfullt. Köpslår hela tiden. Vågskål och vem vinner?
Jag har varit lortig, svinig, grisig och grisat.
Gud vet hur stor min skuld är! Anden vet vad jag gjort och vad jag själv får leva med.

Det har gått många dagar och många år, sedan min familj och mina syskon, frågade efter mig. De frågar inte längre.
Vet de ens om att jag lever?
Delar av detta är mitt eget. Jag har valt bort och skurit av.
Jag valde bort dem, och skar av och amputerade hela familjen.
Låt det vara. Låt bli och skit i det!

Och jag har blivit inlåst, omhändertagen och jag har somnat på de mest olämpliga ställen. 
Ingen har sett efter om mitt hjärta slutat slå. 
Ingen har kontrollerat om mina lungor fyllts med syre.
Egoismens jävla vansinne! 
Egocentricitet, självupptagenhet och själviskhet, är etiketterna på sjukdomens förfall.
Och jag har sett kvinnor och män dela på verktyg och sprutor. 
Jag har blivit erbjuden de mesta av droger och de mest destruktiva sätt att tjäna ihop pengar till densamma.

Jag har gått från det glamorösa, härliga, förskönade, och allt igenom förfalskade livet, med vackra saker, storslagna våningar, vackra människor och en vacker man, till… 
Jag har förlorat pengar, prylar och snygga kläder, fester, middagar och cocktails, och en vacker man, till att hamna…
Jag har jagat, sprungit gatlopp! Jag har bönat och bett om mer!
Ge mig mer, mera och ytterligare medicinering!
Döda mig. Låt mig dö, gå ur tiden och falla ifrån.
Jag har bett guden om hjälp, bett böner för att få orken att sluta, ge upp!
”Hjälp mig för fan, varför överger du mig”?

Det är hårt, kallt och tufft där ute. 
Det är kallt och rått.
Rått väder, rå ton och förbannat rå egoism. Rått!
Jag har fått erfara döden på nära håll. Jag har sett vad alkoholen, drogerna, gör med människor. Det tar död på själar, det tar sakta livet av människoliv.
Och lyckas inte drogerna ta död på människorna där ute, så ser drogerna till att slå ihjäl olyckliga själar, för att stilla sitt eget missbruks hunger.

Helvetet på jorden. De ondas tillhåll. Ondskans dödsrike och den olidliga plågan.
Man har bara sig själv! Ensam. Ingen att tro på. Lita inte på någon!
Allas vän, när det finns tillgång till…
Samtligas brorsa och vän, när det finns möjlighet att nyttja och utnyttja varandra. 
Jag hade bara mig själv att tillgå! Bara jag att lita till och lita på.
Ingen annan! Lita inte på någon! 
Det är hårt, kallt och tufft där ute. 
Det är kallt och rått.
Rått väder, rå ton och förbannat rå egoism. Rått!

Men jag är inte rädd längre! 
Jag kan inte förlora nu. Jag har inget kvar att mista, slarva bort och förlägga!
Ingenting att försnilla mer. Bara jag själv…
Det är bara jag kvar och det är värt något. Är det inte det?
Även om jag är vilsen, borttappad, så ska jag ut och leta.
Skattjakt… Och slutligen…
Slutligen har jag bestämt mig. 
Jag är stark nog att klara av det här! 
Kanske att jag lärt mig av mina misstag!? Kanske inte?
Kanske att jag snubblar och slår mig på vägen, under min vandring mot stolta ryggar och bröstkorgar, fyllda av tillfredsställelse och belåtenhet. 
Jag vet var vägarna bär, framåt eller runt, runt och runt.
Men jag klarar det här? 
Och blir det fel, så har jag i alla fall gjort som det var tänkt, att leva hel, ren och oförfalskad.
Slutligen har jag bestämt mig. Jag är stark nog att klara det här! 
Jag äger känslan för hur det ska se ut, mitt liv, där borta i horisonten.
Jag är ensam. Jag blir kanske ensam…
Så, vad gör det? Det var jag ju hela tiden!

Det är hårt och tufft där ute. Det är kallt och rått.
Rått väder, rå ton och förbannat rå egoism. 
Rått!”

Väl Mött / Janne