Jag måste för evigt vara observant… Missbrukets Djävul…

Jag äger mig själv.
Jag står mig själv närmast.
Justeringen av livet.
Tillrättaläggandet av det som galenskapen försökte ta.

Det har ockuperat mig, alkoholen, drogerna och missbruket.
Jag kan känna att jag och min person blivit våldtagna av beroendet.
Förförd, övertalad!
Ofta köpslående med mitt jag, och jag har varit övertygad om att jag är en annan person i klorna på missbrukets djävul.
Belöningssystemet är kidnappat. Jag och min person är i missbrukets våld och det bebor kroppen, varje handling, alla orden och mitt agerande.

Jag går genom skogen.
Jag har lämnat stigen jag vandrat på och låter stegen styra mig precis dit de vill.
Det är en klar och frisk dag. Det är ljust och sommarens första dag.
Det doftar gran, bark och kåda.
Det doftar nyslaget gräs och någonstans brinner en eld.
Skogen är tät och snårig.
Jag vet inte varför jag valt att gå från den trygga stigen, den säkra och garderade vägen, önskade kanske en avstickare från tryggheten.

Jag har funderingar kring människor, mig själv, det som har varit och det som verkligen är.
Jag funderar på allt jag förlorat, allt det som gått om intet och känner på min bitterhet och beska i kroppen.
Jag tänker att det aldrig skulle ha blivit så här, om bara…
Jag känner att jag skulle ha klarat av livet på livets villkor lättare, om bara…
Om jag hade haft ett annat sinne.
Om jag hade kunnat stänga av och stänga ner…
Alla dessa känslor! Detta som stormar och som gör mig förvirrad. Ibland på gränsen till galenskap, tokig…
All påverkan av det som är utanför mig själv och bortanför mina gränser.
Allt det där som jag inte kan påverka.
Det som för mig är handfallenhet och vanmakt.

Jag ser vackra människor. Kvinnor och män. Äldre, yngre och barn.
Alla färger, former och utseenden.
Jag ser dem på tunnelbanan, bussen och när jag promenerar på stadens gator.
Jag finner dem fina, vackra och önskar att jag kunde se mig själv sådan.
Jag önskar att jag kunde få känna den där känslan inför mig själv och för min person, som jag gör för så många andra.
Jag vill kunna applicera det på mig själv. Jag önskar att jag hade den där kärleksfulla synen på mitt varande, som jag bjuder andra på.
Inte med högmod och inte med arrogans. Bara känna känslan av att vara vacker, inifrån och ut, oavsett hur det egentligen är.
Jag skulle vilja vara tryggare och med en självkänsla som syns och smittar av sig, på det där härliga sommarlika viset.

Jag äger inte det.
Jag har inte den där självkänslan, inte det självförtroendet.

Och jag tänker ofta, hur förklarar jag vad som hände och händer i missbruket?
Hur ser det ut och vad är det som egentligen sker.
Förloppet nedåt, mot bottenslammet.
Hur tänker man, vad känner man och hur långt är en människa beredd att gå får att få tag på och för att nå dit hän i ruset, som man söker och eftersträvar…
Hur förklara man det? Vad säger man?

Jag har hört det så ofta, att hjärnan, tanken och det sunda förnuftet är kidnappat och ersatt av galenskap, vansinne och den totala egoismen.
Det ständiga sökandet efter rus, berusning, hänförelse och extas, blir ett övergrepp mot sinnet, förnuftet och alla logiska förklaringar.
Det finns ingen logik. Det finns inget sunt tänkande.
Det existerar inget och ingen annan, när man sjunkit så lågt att jakten, sökandet och ens levande liv endast består av att få tag på mer. Mer och ännu mer.
Jakten på ytterligare, allt och ännu lite till, får en att göra saker som man aldrig skulle ha gjort, vid sina sinnens fulla bruk.
Drogen har ett djävulskt hårt grepp om ens person, att man gör vad som helst för att få tillgång till…
Hjärnan skriker, vrålar, ”ge mig, ge mig!”
Moralen och etiken ger vika, för att slutligen absorberas fullständigt av missbrukets kidnappning och övervåld mot ens person.
Saknar man dessutom resurser och tillgångar, men fortfarande önskar att få vara i berusningen, då får man ställa upp.
Då får man göra saker som man själv inte trodde var möjligt.
För att komma åt mer av det sköna, försvinnande och berusande, som man önskar att få tag på, måste man känna den rätta typen av människor.
Jag har mött många skruvade, sjuka och galna människor på vägen.
Jag har hört, sett och upplevt mycket konstigheter.
Jag har sett det som andra människor förmodligen inte tror är sant!
Endast jag vet hur min skitiga sanning ser ut, egentligen.

Jag har haft tur ändå!
Jag överlevde med en hårsmån och ändå är det inte långt borta.
Så oerhört nära, att jag kan ta på det, livet i missbruket.
Jag kan se det, beroendet, misären och skiten, rakt framför mig.
Jag kan röra vid det, om jag får en längtan och önskan…
Köpslåendet inom mig, min ondskans röst, kan med enkelhet få mig att kliva på överkonsumtionen av dessa berusningsmedel igen, och det endast för att min för evigt kidnappade person och hjärna önskar att få sin girighet, lystnad och roffaranda, stillad och mättad.

Jag äger mig själv.
Jag står mig själv närmast.
Justeringen av livet.
Tillrättaläggandet av det som galenskapen försökte ta.

Jag måste för evigt vara observant.
Jag måste för alltid lyssna till min inre röst och överväga vad som är rätt, riktigt och vad som kan fungerar för mig.
Missbrukarkidnapparen kan gå bakvägen, smyga sig på och överrumpla en, om man inte ser upp, är lyhörd och på passande.
För evigt och för alltid i våldet på detta djävulens påfund.
Evinnerligen sjuk, klen och svag, inför drogerna, cynismen med dem och den förbannade spriten.



Väl Mött / Janne 

1 tanke på “Jag måste för evigt vara observant… Missbrukets Djävul…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s