Ett virrvarr av funderingar och tankar…




Tidig morgon. 

Det regnar. Oväder. Åska. Skyfall.
Jag tror blixten slog ner i närheten. 
Fönstren skallrar och jag får sitta innanför och titta ut.
Njutbart.
Det är vackert, när blixten söker sig över himlen.
Det väcker något romantiskt hos mig och en fascination över vädrets makter och herravälde, över världsalltet och min faktiska maktlöshet.
Jag dricker mitt kaffe. 
Lyssnar till det kraftfulla regnet och åskan som med ojämna mellanrum leker över himlavalvet.

Jag tänker att jag har förmånen, just idag och i detta nu, att få vara inomhus, hemma i soffan och se på skådespelet genom mina öppna fönster.
Jag behöver inte vara på flykt undan vädret, hos någon annan, eller i en park, på Centralen, eller alternativt hos någon som är en främling och okänd människa.
Jag behöver inte söka skydd i någon lägenhet, som är smutsig, lortig, otvättad och ostädad, tillsammans med någon som missbrukar och är i galenskapen av beroendet.

Jag är räddad. I trygghet. Värmd och omhuldad av en annan människa.
Jag får vara inomhus, tillsammans med någon jag älskar. Vara två. Älskas.

Sakta börjar det ljusna utanför. 
Molnen skingras sakta och åskan drar förbi.
Blixten slog ner i närheten. Och regnet börjar avta.
Små sjöar, åar och floder av vatten, bildas nere på gatan och i parken.
Löv, papper, kvitton och glasspinnar seglar med i det strömmande vattnet.
Jag njuter. Känner trivsel och njutbarhet.

Minns förra året, hemlösheten.
Ständigt vandrande över Stockholm och dess gator. 
Sov i någon park. Bodde vid någon vik och tjuvåkte tunnelbana de värsta dagarna.
Fram och åter, i skakande, bromsande och högt gnisslande vagnar.
Umgicks med främmande människor som sköt Heroin med smutsiga sprutor, på en kyrkogård någonstans på Södermalm.
Blev erbjuden. Blev trugad. De önskade att även jag. 
Tackade nej. Nej!

Minns de gånger jag blivit falskt anklagad för att vara påtänd, hög eller flummig.
Bitterheten smyger sig in i de funderingarna.
Det var aldrig sant. Lögner och osanning. 
Det var sagor påhittade av de som stod mig närmast!
Att det långt senare besannades är en annan historia. 
De människorna, de som stod mig närmast, hade lämnat mig vind för våg, när misären gjorde entré i mitt genom ruttna liv. 
Det var först då alkoholen späddes ut med annat. De var inte med! 
De såg inte! De frågade aldrig!
Annat att svälja! Mer att dra in! 
Andas in och få tillgång till andra substanser, som de aldrig såg!
Jag skulle vilja slå dem som dyngade ner mig. 
De som stod mig närmast. 
De människorna som var värst, och de som sa fula otrevligheter. 
Osanna och vulgära saker, om mig.
De som trodde att de visste sanningen och hade format sina egna verkligheter tillsammans med andra. Rent jävla skvaller och nyfikenhet.
Löst prat. Förtal. Baktalande hyenor.
Ingen av dem, frågade om jag önskade hjälp! Ingen frågade om jag behövde undsättning!
Jag förlåter dem. Jag ber för dem. Jag vet sanningen om hur det var och hur det är.
Jag förlåter, accepterar och väljer bort. Väljer bort dem.
Bittert? Jag vet inte! beskt, bitande och strävt? Jag vet inte. Kan inte svara.
Men jag accepterar, försöker att förstå och väljer bort det hela. 
Inkluderat dem, de som stod mig närmast.

Jag dricker min mörkrostade java, ur en gammal stor mugg med tomtar på, funnen i ett skåp i köket. Jag tänker att jag vunnit så otroligt mycket den senaste tiden. Det senaste året.
Hur det än är, så har jag hela tiden haft valmöjligheter.
Jag har och jag hade kunnat välja. Jag var bara inte där än. Jag såg det inte själv, då.
När jag väl låter den tanken sjunka in, få sitt fäste i kroppen och tanken blir sanning, då förstår jag att jag hade kunnat välja och be om hjälp.
Fakta. Verklighet. Min sanning och verkliga tilldragelse. 

Tacksamhet. Magiskt ändå.

Det hjälper inte mig att skylla på alla andra och allting annat.
Jag kan inte skuldbelägga min dåliga uppväxt. 
Jag kan inte förebära allt det som gick åt helvete i tillvaron. 
Jag kan inte anföra som skäl, att alla hugg, slag och misshandel förorsakat mitt val att missbruka droger, så till den grad att jag förlorade allt. Allt.
Jag vet, nu efteråt, att jag kunde ha valt tidigare, valt livet istället för att fly från det.
Jag hade kunnat leva, vara en njutbar människa och varit nöjd.
Fin, vacker, trevlig, mysig, och en härlig människa.
Jag valde. Jag får stå för konsekvenserna. Det blev fel. Oerhört katastrofalt.
Men ingen, inte ens jag själv, får komma och säga att jag var ett svin när så inte var fallet.
Ingen ska få komma och berätta för mig, hur det egentligen var, när de i själva verket inte visste. När de inte hade en aning om mig, mitt och min misär.
Inte ens min familj.
Inte ens ni ska få pådyvla mig det.

Inte ens ni, som stod mig närmast…


1 tanke på “Ett virrvarr av funderingar och tankar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s