Varför skriver jag det här? Jag börjar minnas…

Mitt i natten… 

Jag vaknar våldsamt och det kommer emot mig.

Det slår mig med sådan kraft. 

Som en jordbävning. En tsunami.

Minnet av när jag fann honom i sängen. 

I sovrummet. Hemma hos oss.
Hans ansikte och hans kropp. Kall och hård.
Jag minns att jag sa, ”Jag älskar dig” och jag förstod direkt, jag visste…

Jag ropade högt hans namn, upprepade gånger och jag började skaka våldsamt.

Tv ´n i sovrummet stod på. 

Katten satt och vakade över den kalla kroppen.

Hans katt, inte min. Hans kärlek, inte min. Kattens första val, inte jag.
Jag ringde larmcentralen, darrande som i frossa.

Mannen jag talade med undrade om jag var säker. 

Säker på att han var död..?

“Ja“, sa jag. “Han är död! Han är kall“!

Jag minns att jag försiktigt lyfte på täcket, som låg över kroppen och insåg att han varit död en längre tid. Benen var melerade och hans ansikte så hårt och rått! En liten fågel! En tunn liten människa låg där under. Ingen var kvar där.

Min människa! Min vän och min man…

Ett skal. En tomhet och avsaknad av en själ.

Sedan gick allt så fort. Tycker jag. Minns inte så mycket.

Jag minns illamåendet och min självkontroll att inte kräkas.

Inte spy på mattan! Inte mattan…
Ringde mina vänner och alla kom de till min undsättning.

De avbröt middagar, nattning av barn och tevetittande för min skull. 

Och för hans skull och för det som hände.

Min jordbävning, min död, min katastrof.

De kom till mig snabbt, tyckte jag, men i själva verket gick det över en halvtimme innan de var här.
Jag tackade gud för dem då, mina “tryggheter“. 

Mina vänner…

Poliser, läkare och människor i hela lägenheten. Jag fattade ingenting.

Det var totalt rent i huvudet, stiltje i kroppen och själen. Torka…
Jag mådde illa och jag frös. Behövde kräkas.

Jag minns att jag gick fram och tillbaka in till sovrummet och den döda kroppen, som om han skulle ha vaknat nästa gång jag klev över tröskeln, som om han bara sov en stund. Men så var det inte.

Död, döden, döendet…

Det var okända människor i vårt hem! Överallt. Okända människor!

Som aliens intog det vårt vardagsrum och hela lägenheten. De kändes som inkräktare! Några som kom och intog, tog över, vårt hem!

De hade fest! De hade fest i lägenheten mittemot. `

Fattade de inte vad som hände? Såg de inte?
Min värld stannade, varför inte deras? Min värld blev till ett ingenting och de skrattade! Begrep de inte?

Jag krackelerade där. Blev till småsten och smulor.

Torkan intog min själ och min kropp…

Väldigt märklig känsla i kroppen. Jag var illamående och kall.

Ville spy, men mattan! Inte på mattan! 

Frossan klev återigen in i min kropp.

Jag skakade fullständigt sönder och samman och då… skedde det där märkliga! 

Jag klev utanför mig själv ett ögonblick. Men tillvaron fortsatte att snurra ändå! Alla rörde på sig ändå, tiden stannade inte. Världen stannade inte upp!

jag betraktade allt och alla utanför mig själv. Jag såg tydligt min person och min kropp, men med någon annans ögon.

Kan inte redogöra för vad som hände. Minns inte! Minns inte mycket…

Men jag minns att ambulansföraren talade tydligt och pratade långsamt med mig. 

Jag såg att hennes läppar rörde sig, men jag minns inte vad hon sa.

Tydligt, långsamt, och högt, talade hon till mig. Varför då?

De hade fest mitt emot, han var död, jag ensam kvar och var fanns katten?

Varför prata så högt! 

Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan…
Illamående och yr. Det här händer inte! Det är inte möjligt! Det kan bara inte…

Jag grät ljudlöst. Låg i knät på en av mina vänner.
Ville inte se eller höra, när de bar ut det som var kärleken. Det som var hela min värld.
Hann med att ta ett sista farväl, innan de tog honom med sig. 

Hade han kanske vaknat nu? Hade han vilat färdigt? Hur fan kan de ha en fest…

Vansinnigt illamående! Jag var rädd för att spy på mattan. Inte mattan!
Innan de bar ut honom, satt jag i sängen och klappade på det skal som var hans. 

Höll handen… Smekte den kalla kinden och viskade tyst, ”jag älskar dig”.
Kall, hård och inte min. Han är någon annanstans. Han kommer inte hem igen!
Jag måste kräkas. Inte mattan, inte på mattan…

Jag kastade upp våldsamt. Över mattan, över trägolvet och på mig själv.

Fan… Fan också.

Varför skriver jag det här? Jag börjar minnas och jag börjar förstå…

Jag är inte där! Jag har smitit undan från gråten, småsten och det kalla hårda. 

Torkan och öken… Jag har medicinerat det jag omöjligt har kunnat hantera.
Nu börjar jag förstå, vad alla andra redan då tycktes veta och begripa.
Han kommer inte hem från jobbet.

Han kommer inte att kliva in genom dörren och ropa efter mig.  

Han kommer inte att… Han kommer inte…
Saknar! Saknar honom! Helvete, helvetes! Det brinner en eld av längtan!

Det bor en sorg så djup…

Saknar dig… 

Älskar, älskade, älskat.

Och var tog alla vägen? Alla de som var mina ”vänner” och tryggheter?

När försvann de och varför fanns de inte där när jag sov ute, i parker, på härbärgen, bänkar och i skogen? 

När mitt missbruk och min självmedicinering och förnedring tagit mig till botten av allt liv, var fanns alla de där vännerna då?

Var fanns de när mina saker försvann och somligt blev stulet? Var fanns alla dessa när jag var nära döden av alla gifter, som jag bedövade mig med?

Jag kan fortfarande inte se det tydligt, när de försvann.

Och var det ett medvetet val från mitt egna jag?

Smet jag undan och bort, för att ingen skulle se min undergång och för att jag som ett sårat djur, ville dö ensam? 

Valde jag att gå ner mig i ensamhet, för att andra skulle slippa se?

En av alla dessa vänner finns kvar idag, men den själen var inte där då.

Hon var inte där, när kärleken försvann och döden kom in i mitt liv.

En av dem är ännu kvar i min tillvaro! En! 

Och hon var inte ens där…

En gammal god vän, som jag då hade tappat kontakten med, fångade upp mig, tillät mig och gjorde vad hon kunde. Hon hjälpte mig så gott hon förmådde!

Bitter? Ja, lite!

Lite bitter för att ingen såg och för att ingen sa något.

Och hade jag lyssnat? Jag vet inte. Jag tror inte det!

Och just därför var det nära till tvångsvård för mig. Ytterst nära!

Det var sista utvägen för att rädda det som var kvar av min person, att tvinga…

Och jag har dåligt samvete för att det fanns en liten kvinna som tog hand om det allra värsta och som gjorde det hon kunde.

Hon gjorde verkligen det hon kunde!

Herre Gud! Jag var inte mänsklig och människa. Ett spöke och en demon!

Och med den nyktra tiden, så kommer det över mig, det jag smitit ifrån och det som jag tror rättfärdigade mitt beteende och en önskan om att få dö.

Döden, livet och samvetet. Som en flodvåg slår det över mig! Som en grotesk andefurste, slår det över min själ!

Och jag ska ta itu med det nu. Jag fixar det också! Jag måste!

Jag fixar det…

Har jag överlevt så här långt, så kan jag slåss mot demoner och minnen också!

Det finns mer liv i den här mannen, än vad jag trodde.

Det finns mer jävlar anamma, än vad jag själv förstått.

Mitt i natten… 

Jag vaknar våldsamt och det kommer emot mig.

Det slår mig med sådan kraft. 

Som en jordbävning. En tsunami.

Minnet av när jag fann honom i sängen…