DEN KORTA BERÄTTELSEN OM FRIHERRINNANS DRÖMMAR…


Hon sitter som gjuten i en vacker karmstol i hallen.
Guldfärgad karmstol i trä, med grönt plyschtyg över dynan, med stoppning av tagel och fjädrar.
Hon balanserar ett vinglas av kristall, mellan sina händer.
Låter det vicka lite förnöjt, fram och åter.
I knät ligger ett mindre gulnat kuvert. Tummat, smutsigt och nästan brunt i kanterna.
Handväskan av krokodilskinn, står nära henne på golvet av marmor.
Klackskorna är i svart lack och av en låg promenadmodell.
De höga klackarnas tid, är förbi.
De vackra klänningarnas tid är över, likaså mottagningarna, middagarna och all de oändligt ändlösa festerna, som ofta avslutades först nästkommande morgon.
Länge sedan baletten. Länge sedan Operan och Dramatens kungliga scen.
Långa tider sedan hon promenerade genom staden, ut mot Kungliga Djurgården och förbi Diplomatstaden på Östermalm.

Hon har sin kappa på sig. Den vackraste av dem alla.
Kappan som hon älskar högst, men aldrig bär utomhus numer. Man bör inte göra det. Politiskt inkorrekt.
Det är en kappa av Leopard. Ett djur som hennes salige man sköt i Afrika någonstans. Oklanderligt skött, vårdat och omhändertaget av henne själv numer och förr, då det begav sig, av det anställda tjänstefolket.
Var det Tanzania? Zimbabwe? Kan det ha varit den där obehagliga resan till Syd Afrika?
Hon minns inte så noga längre.
Hon minns inte mycket alls numer.
Somliga minnen glider in i andra.
Några dagar, blandar hon samman med dåtid och svunna tider, med de dagar som nyligen passerat.

Det är en stor våning. För att inte säga enorm.
Inte den där typen av lägenheter i förorten, inte alls.
Hon vet inte vad en förort är. Hon har inte besökt en förort, i hela sitt vuxna liv.
Sett dem på tv, naturligtvis, hon är inte dum, men aldrig egentligen sett dem.
De där ohyggligt fula stora grå husen i betong.
Kolosserna av gråhet och stelhet, kyla. Kan man verkligen bo så?
Det var förvisso det där tillfället när hon var tvungen att besöka sin sjuka mor på Södermalm. Det var något sjukhus där… på någon gata… på någon bakgård… på något, för henne, högst obehagligt ställe.
Men Södermalm är väl ingen förort, eller är det de?
Vem minns numer? Behöver man veta sådant?

Hon låter vinet i vinglaset, snurra runt i dess botten.
Hennes fingrar söker sig försiktigt över kristallens skarpkantiga och ojämna yta.
Och hon låter fingrarna leka lite med kuvertet i knät. Hon tummar ytterligare på det. Väger det lite i handen och vänder, vrider på det… Funderar en stund.

Våningen är nuförtiden sänkt i mörker.
Tunga draperier täcker fönstren ut mot gatan på framsidan.
Och ut mot gårdens baksida, är gardinerna av vinröd sammet, fördragna.
Känslan är undvikande av solen. Ett undkommande av ljuset.
Förhindrande av att tiden, som går framåt och passerande av livet, går att hejda… Som om att kunna få tiden att stanna upp, lite till.
I hennes fantasi och drömmar, är det ännu de förflutnas tidevarv och de dagar som för länge sedan passerat.

Våningens enorma storlek sträcker sig över hela kvarteret.
Från den ena gatan i Norr, ner emot den andra gatan i Söder, mot vattnet. Mot Strandvägen.
Hon vill inte skryta och verka finare än de andra damerna i hennes sällskap, när hon drömmer sig bort, men hon bor nästan på Strandvägen.
Om inte Sveriges finaste gata, så nog är det Stockholms flottaste.
Inte för att hon vill verka mer än någon annan. Inte för att hon vill förhäva sig, men är det inte oerhört fashionabelt och glansfullt, så säg…
Inte alls långt till Hamngatan och Nordiska Kompaniet.
Tio härligt stora rymliga sal liknade rum, med högt i tak, stuckaturer av änglar och demoner i taken och tunga dörrar av Ek.
Kristallkronor och kandelabrar i silver och stora tunga möbler i Teak och Päronträd.
Även gästrum, med tillhörande toalett och bad. Två stycken faktiskt.
Och så personaldelen av våningen. Den som inte ens räknas med i de kvadratmeter våningsplanet utgör.
Längst in, längst bak, mot gårdstrappan och gården, bakom köket och bortanför serveringsgångarna, där… Där fick de hållas, tjänstefolket…
Det är tomt där borta numer. Inte en själ.
Förmodligen en och annan osalig ande. Kanske ett virrande irrande väsen, skulle hon kunna tänka sig, förstås!
Möjligen, kanske, hennes salige bortgångne man, som förlustar sig med någon av de yngre flickorna.
Slusken. Snusken. Gubbtjyven. Idioten…
Vidrig typ, det där, hennes man. Obehaglig på något vis. Stilig och med enorm pondus, en gång i tiden, men med åren bara fetare, fulare och än mer drucken och försupen.
Fy för en leden så obehagligt det var, när hon fann honom död för många herrans år sedan i biblioteket, med en sådan där osmaklig film med lättklädda flickor, på teveapparaten.
Hjärtinfarkt sa de.
Han dog av att hjärtat inte orkade med all sprit, alla cigaretter och alla roliga timmar med alla förkastliga, snuskiga, billiga, fnask och horor…
Jaja, strunt samma… Hon är ensam numer.
Han död. Må han vila i frid… Kanske, tänker hon och ler.

Hemtjänsten kommer ibland.
De kommer med maten, och de lämnar hennes medicin.
Det händer att de får hjälpa henne i säng, när vinet har blivit urdrucket och de smala avmagrade benen inte bär henne längre.
En del av dem har hyfs. Takt och ton, vett och etikett!
De kallar henne ännu Friherrinnan, men många har tappat det där.
Det är väl politiskt inkorrekt det också, kan hon tänka.
Dumheter! Vilka dumheter de där Socialdemokraterna har kommit på!

Hon sitter försjunken i minnen och tankar.
Tänker på tiden då hon själv önskade bli filmstjärna, Filmstaden i Råsunda, Operan och Kungliga Baletten.
Det gick henne om intet. Det passade sig inte!
Hon var för fin, för den där typen av förnöjsamhet och nöjen.
Inte skulle väl hon… Inte kunde väl hon fnaska runt på vita duken som en billig Greta Garbo. Dumheter!
Vem trodde unga fröken att hon var, som hennes stränga far sa.
Nä, du… Inte unga Friherrinnan inte!
Baletthoppa? Hon? Aldrig… inte skulle väl hon ens kunna tänka sig…
Fadern sa ifrån och hennes moder gick naturligtvis i ledbanden på familjefadern.
Men hon var vacker som ung, snygga ben och smal och smärt kropp.
Tjusig och sval, som man sa…
Dock något för kort för baletten och mindre fotogenisk, för vita duken.
Det vara bara att gifta sig, vara lycklig, eller låsas som om, och inrätta sig i societeten.
Och hon gjorde det. Gjorde som hon blev ombedd och med åren smakade det mesta bittert och beskt.

Hon somnar där i sin karmstol, blickande ut över hallgolvets vackra grå marmor och den svarat flygeln i hörnet av foajén.
Vinet är urdrucket och i hennes drömmar dansar hon runt på en stor scen med strålkastare och unga vackra manliga dansörer.
I hennes drömmar vandrar dagarna med fester, klänningarna i alla upptänkliga sköna tyger och färger, middagarna, de oändliga samtalen med väninnorna, förbi i repris…

Hemtjänsten besökte henne dagarna efter hennes strövtåg bland minnen, åminnelser och hågkomster.
Hon satt där, ännu, i karmstolen, med ett tomt vinglas av kristall, i bitar över golvet.
Handväskan i Krokodilskinn på golvet vid sina fötter, klädda i lackskor av promenadmodell.
Hennes vackra, varma och älskade Leopardkappa, bar hon ännu över sina tunna smäckra axlar…
De behövde inte besöka henne mer, och hon själv behövde inte ångra det där hon aldrig fick prova på och uppbringa mod att försöka utföra…

I sitt knä, hade hon ett gulnat kuvert, med Kungliga Operans emblem på.
Tummat, smutsigt och nästan brunt i kanterna.
Kuvertet innehöll ett kort brev från Kungliga Balettensemblen.
Hon var en av de få uttagna det året. Året var 1934.
Hon var en av de få som skulle ha fått lära sig att dansa över Operans Stora scen.
Trots sin något korta längd, var hon en av de få elever som blivit uttagna.
Det blev aldrig så. Inte för henne.
Inte för unga Friherrinnan…
Inte skulle väl hon…

Väl Mött / Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s