Jag har ett behov av att förklara…
Jag har ett behov av att försöka berätta…
Jag vill att du ska förstå…
Jag är missbrukare.
Tillfrisknande sådan…
Jag funderade kring det där med Persbrandt.
Missbruket. Att bli ställd inför rätta, på något vis! Domstolen och dömandet.
Bli påmind och behöva konfronteras med det man gjort, för länge sedan.
Och vad var Expressens syfte med att publicera en äldre film på Persbrandt, där han i ett av sina värre tillstånd missbrukar och brukar droger!?
Det som får mig att tänka och fundera över detta, är naturligtvis mitt eget missbruk.
Det finns bilder, även på mig.
Dock ingen film, vad jag vet?
Före detta ”vänner” berättar gärna om vad jag gjort, vem jag varit och hur genomjävlig jag var.
Jag blir besvärad. Jag känner inte den mannen som jag omnämns som.
Ånger, skuld och vidrigt mycket skam.
Att behöva stå till svars, behöva skämmas och sedan behöva förklara och få andra i ens direkta närhet att förstå; Det där var inte mitt sanna jag! Den där människan är inte min sanna person!
I påverkan av droger, i det här fallet är även alkohol en drog, var och blev jag en helt annan människa.Som om jag var två personer i den här kroppen. Schizofreni.
Det är pinsamt. Genant. Tröttsamt och föder rädslor och ord som; Förlåt! Jag ber om ursäkt! Det var aldrig min mening att… Efter en tid, och många förlåt mig, tappar de där orden sin kraft, styrka och betydelse…
Det som är till min direkta fördel, till skillnad fån ovannämnda skådespelare, är att jag själv inte har en familj, inga anhöriga och heller inga barn att behöva stå till svars inför.
Jag behöver inte förklara mig och jag behöver inga lögner längre, för att komma undan.
De som finns i min närhet, vet! Dessa få i mitt tillfrisknade liv som jag har omkring mig, det har koll på allt och ingenting…
Alla vet ju. Alla känner till mitt destruktiva liv.
Och jag själv är ingen offentlig person. Tack!
Men det hindrar inte att det är jobbigt, oerhört skamfyllt och ångestfyllt!
Jag har empati nog att känna…
Jag har tillräckligt mycket medkänsla för att kunna förstå en aning om hur det är, att hängas ut offentligt till allmän beskådan och till andra människors fasa.
Att bli ställd inför rätta, på något vis!
Domstolen och dömandet. Offentligt, som sagt!
Det räcker gott med de grisiga bilder som mina få anhöriga, nyvunna vänner och myndigheter får del i, som några andra gärna delar med sig av!
Mindre sympatiskt.
Känslan är grym och sårad. Ett djur att beskåda och betrakta.
Jag vill inte bjuda på det!
Det finns bilder, även på mig.
Dock ingen film, vad jag vet?
Före detta ”vänner” berättar gärna om vad jag gjort, vem jag varit och hur genomjävlig jag var.
Jag blir besvärad. Jag känner inte den mannen som jag omnämns som.
Ånger, skuld och vidrigt mycket skam.
Att behöva stå till svars, behöva skämmas och sedan behöva förklara och få andra i ens direkta närhet att förstå; Det där var inte mitt sanna jag! Den där människan är inte min sanna person!
I påverkan av droger, i det här fallet är även alkohol en drog, var och blev jag en helt annan människa.Som om jag var två personer i den här kroppen. Schizofreni.
Det är pinsamt. Genant. Tröttsamt och föder rädslor och ord som; Förlåt! Jag ber om ursäkt! Det var aldrig min mening att… Efter en tid, och många förlåt mig, tappar de där orden sin kraft, styrka och betydelse…
Det som är till min direkta fördel, till skillnad fån ovannämnda skådespelare, är att jag själv inte har en familj, inga anhöriga och heller inga barn att behöva stå till svars inför.
Jag behöver inte förklara mig och jag behöver inga lögner längre, för att komma undan.
De som finns i min närhet, vet! Dessa få i mitt tillfrisknade liv som jag har omkring mig, det har koll på allt och ingenting…
Alla vet ju. Alla känner till mitt destruktiva liv.
Och jag själv är ingen offentlig person. Tack!
Men det hindrar inte att det är jobbigt, oerhört skamfyllt och ångestfyllt!
Jag har empati nog att känna…
Jag har tillräckligt mycket medkänsla för att kunna förstå en aning om hur det är, att hängas ut offentligt till allmän beskådan och till andra människors fasa.
Att bli ställd inför rätta, på något vis!
Domstolen och dömandet. Offentligt, som sagt!
Det räcker gott med de grisiga bilder som mina få anhöriga, nyvunna vänner och myndigheter får del i, som några andra gärna delar med sig av!
Mindre sympatiskt.
Känslan är grym och sårad. Ett djur att beskåda och betrakta.
Som att peta i infekterat sår, med nybliven sårskorpa.
Som att strö salt i öppna skråmor, orsakade av livet självt…
Jag vill inte bjuda på det!
Snälla! När får jag försoning och ett uppriktigt förlåt!?
I mitt missbruk tänkte jag mig aldrig för. Aldrig.
Jag gjorde saker som man inte ska göra. Jag försatte mig i situationer som var direkt farliga för mig själv och jag var på platser man inte alls ska vara på.
Jag gjorde mycket för att komma åt drogerna, Alkohol, återigen, är fortfarande en drog, och jag kunde göra i princip vad som helst för en skön, försvinnande berusning, bara jag fick tillgång till det som underlättade min tillvaro, vardag och mitt liv.
Jag har svårt för människor. Svårt att vara extrovert och ibland social.
Jag har svårt att vara spontan och slappna av.
Drogerna hjälpte mig på vägen. Fick mig att stå ut. Vara glad, gränslös och öppen.
Jag är missbrukare.
Jag gjorde saker som man inte ska göra. Jag försatte mig i situationer som var direkt farliga för mig själv och jag var på platser man inte alls ska vara på.
Jag gjorde mycket för att komma åt drogerna, Alkohol, återigen, är fortfarande en drog, och jag kunde göra i princip vad som helst för en skön, försvinnande berusning, bara jag fick tillgång till det som underlättade min tillvaro, vardag och mitt liv.
Jag har svårt för människor. Svårt att vara extrovert och ibland social.
Jag har svårt att vara spontan och slappna av.
Drogerna hjälpte mig på vägen. Fick mig att stå ut. Vara glad, gränslös och öppen.
Jag är missbrukare.
Jag har gått i behandling.
Jag ville och hade en önskan om att, under den perioden, få vara ifred i allt det där.
Bli lämnad ensam med mina funderingar. Kontemplera och begrunda.
Vad har jag gjort? Vad hade jag gjort?
Och då, dessutom, behöva möta andra människors girighet att skada, förstöra och smutsa ner det man försökt, och försöker, bygga upp, är för mig totalt ofattbart.
Hur klarar man av det!? Fixar det sig ändå? Att läka!? Att laga allt som är trasigt?
Och då, dessutom, behöva möta andra människors girighet att skada, förstöra och smutsa ner det man försökt, och försöker, bygga upp, är för mig totalt ofattbart.
Hur klarar man av det!? Fixar det sig ändå? Att läka!? Att laga allt som är trasigt?
Hur reser man sig? Hur förklarar man?
Det går ofta inte att förneka, eller ens förklara bort, för man minns inte.
Man kommer fanimej inte ihåg vad man gjort, i allt det där idiotiska, dumdristiga och elaka.
Och finns det dessutom bilder och filmer i syfte, som det skrevs om i en artikelserie i Expressen, att stävja det stigande missbruket av droger, för att visa hur grisigt det är, och då behöva vara den som ska stå vid skampålen för det man gjort under berusning, det är för mig svårt att ta in!
Jag dör själv en smula varje gång, av skam, ångest och en jävla massa skuld, som dessutom aldrig går att betala tillbaka, när historier återberättas, bilder på mig visas upp och jag får del av gamla sjukhus journaler.
Jag begriper det inte.
Man kommer fanimej inte ihåg vad man gjort, i allt det där idiotiska, dumdristiga och elaka.
Och finns det dessutom bilder och filmer i syfte, som det skrevs om i en artikelserie i Expressen, att stävja det stigande missbruket av droger, för att visa hur grisigt det är, och då behöva vara den som ska stå vid skampålen för det man gjort under berusning, det är för mig svårt att ta in!
Jag dör själv en smula varje gång, av skam, ångest och en jävla massa skuld, som dessutom aldrig går att betala tillbaka, när historier återberättas, bilder på mig visas upp och jag får del av gamla sjukhus journaler.
Jag begriper det inte.
Undrar om han lyckas, den där Persbrandt?
Klarar hans familj, vänner och närmaste av att han hängs ut, som storbov, missbrukarjävel, i press, radio och TV?
Jag klarar inte av att få historier återberättade av vänner, som numer är före detta vänner, eller av Vuxenenheten på Socialförvaltningen.
Jag vill inte och orkar inte ta del av polisrapporter eller sjukhusrapporter för att få veta hur illa det verkligen var och är.
Varför skulle jag vilja det? Jag känner inte den människan jag läser om i rapporterna, eller det som återberättas för mig. Vem fan är han?
Hur gör en offentlig person, när det ständigt kastas gammalt skit efter en och när man hela tiden får skotta dynga?
Hur gör en offentlig person, när det ständigt kastas gammalt skit efter en och när man hela tiden får skotta dynga?
Orkar man? Och hur mycket? Det är ju för fan historia.
Han försöker tillfriskna. Jag försöker och många med mig…
Skapa nytt. Göra om och göra annorlunda!
Vi behöver inte bli påminda om eländet, misären och den där skiten. I alla fall inte innan man hunnit med att hämta hem sin person, sin styrka och självkänsla.
Han försöker tillfriskna. Jag försöker och många med mig…
Skapa nytt. Göra om och göra annorlunda!
Vi behöver inte bli påminda om eländet, misären och den där skiten. I alla fall inte innan man hunnit med att hämta hem sin person, sin styrka och självkänsla.
Jag har gått i behandlingar. Mer än en gång…
I mina tidigare behandlingar mötte jag människor som, precis som jag själv, var vilsna, sorgliga och trasiga.
Vi försökte att få ordning igen, på vår tillvaron, och vi försökte att återskapa ett liv.
Det är svårt. Jävligt svårt!
Drogernas makt över oss är total, och det är svårt för utomstående att förstå.
För hur kunde vi välja drogerna, framför boende, familj, vänner, ekonomi och en säng att sova i och kanske en lysande karriär?
Hur kan man välja bort barn, husdjur och livet, för att sakta men säkert gå en för tidig död till mötes?
Varför och hur?
Drogen har all makten! Missbruket besitter allt och bestämmer allt!
Det är med kraft och aggressivitet som drogen tar över livet och tar över tanke, handling och ord.
Det är med kraft som missbruket blir ens allt i tillvaron.
Det blir till livet självt!
Det absurda är, och detta skrivet utifrån att ha lyssnat till mig själv och andra, att det skulle kunna liknas vid ett övertagande av ens sinne och kropp.
Att man blir besatt och betagen, och att flykten undan livet är skönt, härligt och blir ens allt!
Det absurda är, och detta skrivet utifrån att ha lyssnat till mig själv och andra, att det skulle kunna liknas vid ett övertagande av ens sinne och kropp.
Att man blir besatt och betagen, och att flykten undan livet är skönt, härligt och blir ens allt!
Allt annat försvinner bortom sans och förnuft och jakten på drogen blir världs alltet. Navet i tillvaron.
Man gör saker man aldrig skulle ha gjort. Man sjunker så lågt i sin moral, som en människa i missbruk bara kan göra. Förnedring och smuts…
Man gör saker man aldrig skulle ha gjort. Man sjunker så lågt i sin moral, som en människa i missbruk bara kan göra. Förnedring och smuts…
Och med detta sagt och skrivet, vill jag bara säga att det är svårt att komma tillbaka till livet.
Det är svårt att återupprätta kontakter med vänner och familj, och somliga av oss trillar dit igen och slår oss som fan!
Och det underlättar inte, inte någonstans, om man i allt detta arbete och i alla sina försök, måste behöva konfronteras med det som varit, det man gjort och det som är historia.
Vad finns det för nytta med det? Vad finns det för syfte att konfrontera en tillfrisknande människa med gammalt skräp och skit, när strävan efter att glömma, lägga bakom sig och börja om, är riktlinjen och syftet med tillfrisknandet.
Men många kommer på fötter igen och krigar vidare… andra inte alls.
Men många kommer på fötter igen och krigar vidare… andra inte alls.
Jag kan med stolthet säga att jag klarat mig undan det där fallet, i alla fall den här gången.
Jag har inte ramlat ner och blivit tvungen att börja om…
Men jag lovar ingenting längre!
En dag i taget! Lite i sänder! Ibland en timme i taget, men det ska gå!
Och som sagt, att ständigt bli påmind om det man gjort och utsatt andra för, och som dessutom blir till maktlöshet om någon annan berättar och för fram bevisningen, visar upp tarvliga bilder eller till och med filmer, då är det ohanterligt!
Det blir till ohanterligheter, för det ramlar över en, helt oförberett.
Jag har inte ramlat ner och blivit tvungen att börja om…
Men jag lovar ingenting längre!
En dag i taget! Lite i sänder! Ibland en timme i taget, men det ska gå!
Och som sagt, att ständigt bli påmind om det man gjort och utsatt andra för, och som dessutom blir till maktlöshet om någon annan berättar och för fram bevisningen, visar upp tarvliga bilder eller till och med filmer, då är det ohanterligt!
Det blir till ohanterligheter, för det ramlar över en, helt oförberett.
Och jag vill inte vara en jävla missbrukare!
Jag vill vara människa! Jag vill vara med! Jag vill räknas och jag vill inte att människor ska vara rädda för mig, för att jag i ett tidigare liv betett mig som ett svin!
Jag orkar inte be om förlåt en gång till. Jag orkar inte själv krypa omkring i geggan av det som var, och som är smutsigt, lortigt och otvättat!
Jag vill vara människa! Jag vill vara med! Jag vill räknas och jag vill inte att människor ska vara rädda för mig, för att jag i ett tidigare liv betett mig som ett svin!
Jag orkar inte be om förlåt en gång till. Jag orkar inte själv krypa omkring i geggan av det som var, och som är smutsigt, lortigt och otvättat!
Låt oss slippa det.
Hur fixar han det? Han den där skådespelaren? Gör han det? Alls?
Gråter han som jag gör ibland, av orkeslöshet, ångest och skuld?
Hur fixar han det? Han den där skådespelaren? Gör han det? Alls?
Gråter han som jag gör ibland, av orkeslöshet, ångest och skuld?
Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen!
Men det är inte lätt!
Och vem fan sa att det skulle vara enkelt!?
Enkelt att leva och enkelt att återupprätta livet.
Och jag erkänner, det finns en beundran i Persbrandts person, för själv hade jag plockat upp drogerna igen!
Jag hade själv valt att gå ut och förmodligen med en känsla av; Att det räcker nu. Nu får det vara bra… Fan, det måste vara slut här!
Men det är inte lätt!
Och vem fan sa att det skulle vara enkelt!?
Enkelt att leva och enkelt att återupprätta livet.
Och jag erkänner, det finns en beundran i Persbrandts person, för själv hade jag plockat upp drogerna igen!
Jag hade själv valt att gå ut och förmodligen med en känsla av; Att det räcker nu. Nu får det vara bra… Fan, det måste vara slut här!
Jag hade givit upp hoppet…
Och jag har, som sagt, ett behov av att förklara…
Jag har ett behov av att försöka berätta…
Jag vill att du ska förstå…
Jag är missbrukare.
Tillfrisknande sådan… Och det är Persbrandt också!
Länkar:
Sanna Lundell; Sitter och Väntar…
Sanna Lundell; Han ringde…
Kokain med kriminella
Vardagliga Anteckningar... 