Jag sjunker sakta ner på en bänk av sten och betong.
Ovanför mig susar stora tallar. Doften av dess bark, är genomträngande och distinkt.
Det är varmt.
Solen skiner från en klarblå himmel och det är torrt. Torka.
De grönaste träden har blivit gula och bruna av torkan, och själv är jag brunbränd av sommarens sol och hetta.
På marken, runtomkring mig och vid mina fötter, ligger kottar utslängda av trädens kronor.
Framför mig, en mindre fontän av sten.
Mängder av blommor, i alla jordens färger, är placerade, dekorerade och arrangerade runt springbrunnen. Vattnet porlar vacker i dess mitt.
Jag har tre rosor i min hand. Orange. En bild. En dikt.
Ett skavsår i kroppen, som gör ont, bär jag med mig.
En längtan, väntan och förväntan, som jag blivit vän och bekant med, residerar min bål.
Det finns inget jag kan göra. Det finns inget jag kan önska och få ogjort.
Inga tankar kring ”om jag bara…” räddar eller hjälper mig. Det kommer aldrig att göra det!
Jag kan inte skriva om historien och jag kan inget göra för att ställa tillrätta igen.
”Om jag bara hade… Om jag kunde ha gjort… Tänk om det fortfarande var så att…”
Under många år har jag försökt att komma undan.
I många år har jag med alla medel verkligen försökt att smita från det faktum att du dog.
Det oförståeliga att du försvann och att jag inte hann med att säga hej då, farväl och tack.
Jag förstår inte.
Mina tillvägagångssätt har inte alltid varit av godo. Det har inte varit korrekt och vackert.
Jag tog till det som fanns till hands! Det som lagade mig och mina tankar brådstörtat skyndsamt. Önskade mig själv bort, bortom, bortanför och på andra sidan av det jag inte klarade av att känna eller ens tänka.
Jag älskade dig. Jag längtade efter dig. Jag hade en önskan om så mycket, mycket mer…
Ibland kommer känslorna emot mig som en orkan och ett aldrig sinande regn.
Luften försvinner ut ur mina lungor och lämnar en skrämmande känsla av panik.
Vansinnet närmar sig och den där obehagliga känslan av att nu, nu kliver jag över till galenskap, infinner sig. Nu slutligen faller jag i bitar och blir till småsten.
Marmoreras, krackelerar och faller trasig samman i en hög, utan innehåll.
Slutligen blir jag tokig och tappar förståndet.
Och sedan, lika plötsligt, bedarrar det och försvinner.
Jag återfår min kropp, mitt sinne och jag själv kan ta ett djupt andetag, känna livet fylla hela mitt väsen och min själ med friskt syre och liv. Jag andas igen.
Jag behöver andas… Jag behöver luft, syre till mitt hjärta…
Minnen kommer mig tillmötes.
Jag minns de där dagarna, då vi tillsammans vilade vid kajen och båtarna gjorde oss sällskap i hamnen.
Långa promenader genom staden och sedan vilan vid vattnet.
Promenader bland statyer och utställningar.
Vackra bilder, konstnärer, vernissage och expositioner.
Djupgående och bottenlösa samtal om tillvarons existens. Livets nav och mitten.
Midsommarnatten under filtar, och våra armar som höll hårt om varandra.
Det varma, behagliga och smakliga i att få dela detta med just dig.
Att vakna upp med din varelse och få avnjuta utsikten vid frukost.
Ditt vackert mejslade ansikte.
Jag vann inte i längden. Jag var en förlorare.
I mina drömmar besöker du mig.
Du slår dig ner på min sängkant.
Smeker min kind. Du ler.
Tar min hand och låter fingrarna smeksamt fara fram och åter över min handrygg.
Dina blå ögon, din raka aristokratiska näsa och den underbart fylliga munnen, riktade emot mig. Du säger ingenting. Bara är. Du bara är där och sitter lugnt stilla. Ser på mig. Ser mig!
Hela mitt jag fylls med kärlek och en saknad som får mitt hjärta att brista.
Jag vill så gärna få berätta och säga som det är, och som det var.
Det är så vansinnigt mycket som jag vill få förklara och berätta för dig.
Men jag förblir tyst. Jag får inte fram en stavelse. Munnen och mina läppar förblir slutna och hårt sammanpressade.
Tiden är din. Vid dina besök äger du tiden, utrymmet och hela världen.
Allting mellan månen och jorden är ditt utrymme. Och din tystnad säger allt.
Du behöver inte säga någoting alls. Inte heller du behöver ge uttryck för det du är och känner. Jag ser det på dig.
Jag känner det på dina beröringar och smekningar av min hud.
Du älskade mig. Du och bara du, saknar mig.
Du kommer hit för att se till mig, och be mig att ta hand om mig, mitt liv.
Dina ögon säger mer än vad dina ord skulle ha gjort och jag vet.
Jag vet att din oro är stillad nu, när jag äntligen beslutat mig för att börja leva igen.
På min bänk av sten…
På en kyrkogård och med mina blommor i orange.
Läser dikten tyst för mig själv. Tänker mig hur du har det.
Du dansar. Du ler så vackert.
Du skrattar, så där som bara du kunde, och du är ljuset, värmen och kärleken.
Visualiseringarna av dig, i mina funderingar, är alltid av det goda, glädjefyllda och rikt kärleksdrömmande slaget. Beprydd i mångfärgade rytmisk enhet, av ord om säkerhet, lugn och ro.
Och ditt hjärtas slag, du, du, du, du…
Väl Mött / Janne
Vardagliga Anteckningar... 