Jag har en eldig och brinnande skam, för hur min kärlek ser ut…



Jag bär på skam och genans. 
Jag trodde att jag var vuxen nog, att jag hunnit bli fördomsfri… 
Men Nä…
Jag försöker att vara den jag är och tillåta mig att ta plats. 
Det där med att ta plats, fungerar väl så där…
Men jag blir bättre på det…

Och min skam? Det jag skäms över och känner genans för?
Att jag är en krigande nykter missbrukare.
Jag skäms för att jag inte ens har pengar till en kopp kaffe på något café! 

Att jag ständigt måste be om hjälp, och att jag inte kan stå på egna ben just nu! 
Jag klara ju inte det här själv…
Jag skäms för att jag absolut, nu mera, inte äger ett jävla jota! 
Skammen bor i mig, för att jag inte har ett ordentligt arbete att sköta. 
Jag skäms för att jag inte har någonting över, att erbjuda andra!
För att mina nyvunna vänner ofta får hjälpa mig med diverse göranden. Och jag klara inte det här själv…

Genansen finns hos mig, för att jag inte vet hur man ordnar med papper, gör olika ansökningar och för att jag inte längre klarar mig själv. 
Det blir gärna fel på vägen…
Men… Så kom jag på… det där andra… Som maler på…
Att jag har en eldig och brinnande skam, för hur min kärlek ser ut.
Jag är gay, bög, stjärtgosse, fjolla, Sodomit och allt vad jag och vi ”felknäppta” får heta.
Det finns säkert fler etiketter för det där med ”sexualiteten” hos människor som blir förälskade i människor av samma kön, som jag inte känner till, och må så vara…

Det känns som om jag bär omkring på hela samhällets skam och genans för de människor som är oliktänkande och väljer att leva lite mer annorlunda, än alla andra.
Mer annorlunda än mainstream i samhället, så att säga. 

Och ju mer, ju längre in jag grottar och geggar i det, desto värre blir det.
Och då är ju frågan, om det är jag själv och mina erfarenheter som lämnat spår av den här känslan? Eller om det bara är jag som är jätterädd för vad andra ska tycka om mig och ”det”?
Min jävla självkänsla igen? Och är det jag själv som möjliggör mitt eget utanförskap?
Är jag så rädd för att bli utanför, ratad och förkastad, att jag lägger mina värderingar, tankar och åsikter i knät hos andra att ansvara för, och så är det redan fixat och klart? 

Jag vet liksom vad ni tycker och tänker, och så är det bra där! Punkt! 
Jag har redan kunskapen om…
Jag vet vad ni och du tycker, om just mig och ”det där”… Jag har erfarenheten, så jag vet vad ni har för åsikter om ”rumpnissar”… Om mig… 
Jag har redan ordnat med vad andra ska tycka om mig, mitt utseende och min person, innan någon ens har hunnit med att överhuvudtaget säga, göra eller bekräfta någonting, för det är lika bra, så att säga! Praktiskt va? Och det är inte vackert! Inte det heller…
Lika bra att vara förutseende och bestämma vad ni ska tycka om bögar, homosexuella och HBTQ personer. 

Som sagt, det är inga schyssta åsikter ni ”andra” har…
Men jag har fattat att heterosexuella män tycker att lesbiska tjejer är helt okej, bara det finns en liten chans att de får vara med någon gång, i sänghalmen… 
En liten parentes bara… Och det är tyvärr ingen fördom… 
Och själv försöker jag på något vis att rädda mig själv, innan jag ens vet om jag behöver räddas, fly eller ens be om hjälp. Jag vet ju inte. Egentligen. 
Jag klara inte det här själv… 
Hur blev det så här? 
Och där kommer det där med att ta plats och höras, synas och finnas till, in i livets vara.
Jag smyger hela tiden i tillvaron. Rädd och jävligt skraj att jag ska vara ”fel”, vara malplacerad och dessutom sticka ut! 
Och..! Är jag så jävla upptagen av mig själv, hela tiden, att det här får fortgå? 
Tänk om jag skulle pröva något nytt? Bara slappna av och försöka att vara bekväm? 
Jag menar, det är inte snällt, eller ens okej, att tilldela människor åsikter och värderingar som jag inte ens vet om de existerar.
Jag vet ju faktiskt inte hur det är egentligen… 

Och dessutom så är det väl kärlek, oavsett? Jag duger väl precis som jag är, oberoende av eventuella åsikter och känslor? För jag vet ju, vilket jag inte bjuder på så ofta, att jag är en ganska schysst och kul kille…
Det är ju bara det att jag inte bjuder på det av rädsla… De är några få som får se det och oftast är det kvinnor, tjejer och ”brudar”… Jag är bekvämare i deras sällskap, faktiskt, men det är en annan historia och problematik. 

Så hur ska någon någonsin få chansen att lära känna mig… Egentligen? 
Så jag provar något nytt idag. 
Inte tänka på, inte vara dömande, inte ha fördomar och inte lägga åsikter och värderingar, som eventuellt inte ens finns, hos andra.
Jag tänker bara vara och känna mig fullständigt bekväm med det.

Vem fan orkar!? Lägg ner, och var bara…
Hur skönt vore inte det!?

”I´m here! I´m queer, get used to it!”

Väl Mött / Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s