Vad säger man? Några jävla kalsonger är jag väl ändå värd!?

Under en längre tid har jag levt på Ekonomiskt Bidrag.
Detta från Socialförvaltningen i Skarpnäck. Där jag står skriven.
Jag är tacksam för det! Tacksam!

Det ska sparas pengar.
Jag ska vara tacksam.
Inte be om mer, och inte heller önska ytterligare.
Tacksamt ska jag ta emot det som erbjuds.
Jag ska motprestera och göra det jag blir ålagd.
Hur hamnade jag här? Hur kunde det bli så här?

Jag har ingen sjukinkomstgrundande inkomst.
Jag har inte arbetat på många år och jag har heller inte varit arbetsför.
Mina sparpengar är slut och det lilla som jag hade, har försvunnit med åren.
Försvunnit har också alla mina tillhörigheter, minnen, möbler och fotografier, från ett ordnat liv, med man, våning, lyx och tillgångar.
Allt det jag ägde och hade, försvann med det hyrda förråd som ingen hade råd att betala. 
Socialförvaltningen i Skarpnäck frånsäger sig det ansvaret. 
Det bär inte skuld i det, anser de själva. 
De har ingenting att göra med det faktum att mitt hem, mina möbler efter mormor, min man och mina tidigare hem, försvunnit!
Det anser att de varit tydliga i sina utlägg om vad jag kan söka om och vad jag inte har rätt till. Jag har väl missförstått det hela, för jag visste inte!
Jag försökte flera gånger flagga för att förrådet med hela mitt liv i, existerade, men ingen tog notis om det.
Nåväl. Det är borta. Det är förflutet. Jag måste gå vidare.
Men jag har överklagat och jag har försökt att få rätt i det ärendet, men icke!
Socialförvaltningen vinner strider, hur jag än försöker.
Vilket krig jag än bestämmer mig för att ta med dem, så går de alltid segrande ur det hela. 
Och jag… Jag ska vara fortsatt tacksam. Jag ska vara glad att jag får hjälp. 
Jag ska göra det som blivit ålagd mig att göra och jag ska hela tiden gå i deras ledband, för att överhuvudtaget få den hjälpen jag behöver. 

Inte önskar. Inte behöver, ytterligare.
Jag gör det jag ska. Jag gör allt jag kan, för att bevisa att jag är människa, är villig till förändring och har en önskan om att de ska se mig som den jag är. Människa! Inte missbrukare eller en belastning.
Det sistnämnda klarar jag alldeles utmärkt av själv. 
Jag behöver inte att en handläggare på Socialförvaltningen, som på ett smidigt och ett försök till vänligt sätt, talar om för mig att jag kostar pengar, är en samhällsbelastning och att jag ska vara tyst, glad och tacksam. 
Bitterhet? Beska? Surt? 
Ja, jag erkänner det! När jag väl tänker på det och funderar över det, då får jag en besk bitter smak i munnen. 

I kroppen.

Och jag är tacksam! 
Sverige är ett av de få länder där det är så pass förmånligt och gott, att man kan få den här hjälpen, men det hindrar inte att jag undrar och frågar mig, varför ska det vara så svårt att få dem att känna empati och medmänsklighet?
Varför ska det vara så arbetsamt och alltid ett krigande för det där lilla extra?

För dem är jag en siffra och ett nummer.

Jag får känslan av att jag är mitt personnummer, utan namn, kropp och adress.

En siffra i statistiken och en summa att kalkylera sin budget på.
Jag överklagar nästan alla beslut jag får avslag på, från Socialförvaltningen. 

Jag kan inget vinna, om jag inte höjer rösten! 

Jag kan inte få rätt, om jag inte berättar vad som felar!
Skriver och skriver och formulerar mig korrekt och formellt. 

Ibland blir jag bara så trött och så jävla nedslagen, att jag skriver direkt från hjärtat och försöker att finna någon typ av empatisk känsla hos dem, någonting som träffar rätt och rakt in i hjärtat, men det fungerar inte heller.

Det är för en kortare tid. Jag vet det. 
Jag ska finna arbete, Jag ska tillbaka in i samhället och jag ska bli och vara som alla andra. 

Det finns en önskan även hos mig att få del av samhället och få vara medmänniska på ett mer ”mainstream” vis.
Men jag är inte där ännu, och jag måste hela tiden vara på mig vakt så att pengarna räcker. 

Det blir inget extra och det blir inget extravagant.
Pengarna ska räcka till allt från kläder, hygien, räkningar, telefon och mat.
Socialförvaltningen tycker att det är upp till mig att ”prioritera” vad jag gör med mina pengar och hur jag väljer att spendera dem.
Vad är prioritet och vad är sekundärt?
Jag har inga skulder längre, hos Kronofogden, vilket annars är obehagligt vanligt bland gamla missbrukare. Och jag har heller inga gamla hyresskulder som ligger och växer till sig.
Jag har lyckats betala bort allt det där.
Däremot har jag fortfarande skulder hos en del Inkassoföretag. 
Jag gör avbetalningar hos dessa, så gott jag kan, för jag vill inte att det ska ramla in hos Kronofogden och bli till en betalningsanmärkning. 
Jag vill ha möjlighet till ett eget hyreskontrakt, i framtiden. 
Jag vill ha möjligheten att kanske ta ett lån på banken eller ansöka om kredit. 
Jag kanske skulle önska att ordna med ett nytt telefonabonnemang och kanske till och med kunna handla en ny tv på avbetalning, så småningom. 
Men det går ju inte, om skulderna hamnar hos Kronofogden och det blir en ny betalningsanmärkning.
Jag är mån om att betala mina skulder och räkningar. Det blir inte mycket pengar kvar då.
Socialförvaltningen anser att jag får skylla mig själv. 
Att jag prioriterar fel. Att jag borde göra annorlunda. Jag försöker att framlägga och hävda att jag tänker på min framtid och utsikterna för den! 
Jag måste tänka längre än nuet, även om jag försöker att leva i ett här och nu, så kommer det en dag då framtiden är här och jag önskar mig allt det där jag nämnde.
Nu gör jag som jag vill. 

Nu prioriterar jag!
Det innebär att det inte blir pengar kvar, till kläder bland annat.
Jag bad och ansökte om ett extra klädbidrag för lite sedan. 

Jag lade fram mina åsikter, och funderingar som jag nämnde tidigare i texten, och fick till svar att det är jag som prioriterar och att det i Ekonomiskt Bistånd inte ingår extra pengar för den här typen av utgifter. 

Jag skrev i min överklagan att det jag önskade var lite pengar till underkläder och kalsonger. Jag vill ha nya kalsonger! Fräscha, schyssta snygga kalsonger… 
Men nej! Inte! Nej och åter nej… 
Inte ens en överklagan hjälpte mig i det fallet. Och det gör det aldrig! Förvaltningsrätten, dit man sänder sin överklagan, går alltid på Social Förvaltningens linje och jag som ”loser”, en av samhällets kostnader och missbrukare får vara nöjd, glad och tacksam.
Jag är tacksam! Jag är oerhört glad att jag kan och får hjälpen, men pengarna räcker inte och jag får lov att låna, be vänner låna mig pengar, och jag får lov att laga de kalsonger jag har. 
Det är ett pyssel och det är pinsamt. 
Jag pratar sällan om det! Det får liksom bara vara där i periferin, som ett spöke i min vardag. 
Jag skäms. Jag är och blir generad. Jag tycker att jag är en låg människa och erkänner sällan att jag har det så här.
Jag är helt i våldet på Socialförvaltningen och de har fullt upp med oss som inte klarar oss själva ännu. De har fullt upp med att hjälpa till, se till att inga budgetar spricker och de ska spara pengar och hålla sig till riktlinjer, normer som finns i Socialtjänstlagen.

Det jag önskade var lite extra pengar till kalsonger. 
Kanske en ny t-T-shirt. 
Kanske en kaffe på stan någon gång, eller varför inte bio?
Men nej. Nej, nej, nej!

Jag är ändå tacksam. 

Jag är glad. Jag har tur!
Jag får hjälp, så att jag inte behöver sova utomhus och inte heller frysa.
Jag kan äta mig mätt, även om det blir lite mycket nudlar och kokta makaroner just nu, och jag har så att jag kan betala mina skulder.
Så kontentan av allt detta är, jag är tacksam. 
Jag är glad för allt jag får hjälp med.

Men några kalsonger? Underkläder? 
Nja… jag vet inte vad jag ska säga om det. Egentligen?
Det blir så dubbelt, jag vet. 

Men jag redovisar allt. Jag lägger fram alla kvitton, visar kontoutdrag och påvisar att jag prioriterar min skuldfrihet och att jag tänker lite längre.
Jag ska vara tacksam och nöjd. Det är jag… Uppriktigt! 

Tacksam…

Vad säger man?
Några jävla kalsonger är jag väl ändå värd!?

Väl Mött / Janne