Det var ju ändå bara en missbrukare…

Det dog en man en natt.

Han dog på en soffa, i en skitig lägenhet, på Söder.

Han var ung. Runt fyrtio. 

Inte särskilt vacker. Längre.

Några tänder saknades i munnen. Håret blont, långt och tovigt.

Mager tunn kropp och med blå urvattnade ögon.

Torra läppar. Lortig. Ledsen. Över.

Överbliven. Kvarlämnad. Resterande rester. 

Över och övergiven. Borttappad, bortanför bortom.

Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på, en sådan man.

Undrar vem hans mamma var? Hade han bröder? Fanns det systrar?

Levde hans far? Undrar om hans mor och farföräldrar, älskade honom som barn?

Fanns där kärlek? Fanns det ömhet och smek? Existerade ömma ord?

Saknades han av sina vänner?

Det sistnämnda. Troligtvis inte. 

Nä, inte alls.

Vem tog hand om hans sorg, och vem lyssnade till hans trasiga röst?

Fanns det någon som höll hans hand, fortfarande? Vem torkade hans tårar?

Fick han själv ta hand om sin förtvivlan? Fanns det någon tröst att ge, till en sådan man?

Samlade han sin gråt i en ask, att bevara där inne i hjärtat?

Var hans drömmar magasinerade? Fanns hans mening och mål, bortom allt?

Vem somnade bredvid honom, om natten? Någon som rörde vid hans kind?

Älskades han? saknades han av en vacker själ?

Hejdlöst ensam. Hejdlös tomhet. 

Hejdlösa tårar, gråter förmodligen ingen.

Oåterkalleligt trasig, sönder, förbrukad och missbrukad man.

Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på, en sådan människa.

Gömde han sig själv, sitt jag och sin person, bakom en fasad?

En vägg av självförakt. En mur av trotsig stolthet. 

Hur såg hans sanna jag ut? Visste någon, egentligen?

Funderar på vad som hände? Vad gick snett?

Vad var det som gjorde att han fick dö ensam. På en soffa. På Söder.

Hur blev det så här? Vad och vem gjorde detta mot honom?

Hade han egna barn? En före detta fru? Eller kanske en före detta man?

Han kanske rentav hade en kärlek, som väntade någonstans.

Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på, en sådan person.

Det dog en man en kall natt i november. På Söder. I en ruffig lya. Ensam.

Inom honom existerade en sorg. En tomhet. Ett oändligt svart.

En rädsla så grym, att livet självt slutligen tog honom med sig, och bort.

Långt bort. Till andra världar. Där kärleken bor. Där aldrig ensam, existerar.

För livet, det levandes liv, var för tufft för honom.

Ingen vet. Jag vet inte. Jag såg endast ett fotografi. Tummat, nött och nikotingult i kanterna.

Han var en gammal knarkare. Han var hemlös. Tandlös. Skitig.

Av en överdos, dog det en man en natt.

En natt i november.

Han dog på en soffa, i en skitig lägenhet, på Söder.

Överbliven. Kvarlämnad. Resterande rester. Över och övergiven.

… Och vem bryr sig!?

Det var ju ändå bara en missbrukare…

/ Janne

Inte ens gubbfan lyckades skrämmas och hota mig de somrarna…

”På köksbordet, som tillhör min pappa, står det tomglas precis överallt. 
Det är glas i grönt, brunt och kristallklara varianter och alla är de tömda.
Askkoppen är överfull av fimpar och halvrökta cigarrer. 
Det luktar instängt och gammal cigarr i hela lägenheten.
Disken svämmar över på diskbänken och överallt står glas och kaffekoppar.
På stolarna, på golvet och på något litet hörn av bordet, har han och hans vänner pressat in dricksglas och muggar.
Det är grisigt. Smutsigt och själv har han somnat av berusning.
Pappa var missbrukare. Alkoholist, bland annat.
Han levde ensam de sista åren.
Jag hälsade på honom en gång! Bara en gång!
Jag straffade honom för hans svineri! För hans elakheter och det han utsatte mig och mina syskon för.
Han var grym. Elak och diktatorisk.
Och hans straff för ovidkommande barnstreck och bus, lät aldrig vänta på sig.
Han delade ut dem som han ville och när det kändes bra…
Kanske till och med kul?”

Och de där sommardagarna hos mormor, som andades frihet och sol…
Sommarlov, bruna ben och brödbak i det stora köket.
Mormors doft på morgonen.
Att gå över åkrarna, barfota, och dofterna av nyslaget gräs och gödsel.
Långa promenader på landsvägen, som dammade under torra sommardagar.
Regnet som gav en särskild doft av barr, våt sand och nyutslagna blommor.
Allt levande. Allt i fyr färg och det svartvita fanns inte mer.
Trygg. Fri. Glädje och bus…

”Jag har tänkt så många gånger, att jag skulle vilja slå tillbaka.
Jag har fantiserat om hur det skulle vara, att slå honom galet hårt och berätta för honom vilken jävla skitstövel han var.
Ett monster och en elak jävel! Ett fyllo, som alltid luktade gammal fylla och förmodligen levde i ett ständigt rus…
Jag var livrädd för honom! Han tyranniserade hela min barndom, styrde och ställde som en envåldshärskare och diktator.
Vad tänkte han med? Varför gjorde han som han gjorde?
Och var han uträknat elak? Ond? Finns det onda människor, egentligen?
Jag skulle vilja tala om för honom vilken skada han orsakat! Vilka infekterade sår han vållade mitt inre väsen, mitt nav av själsliv och känslor!
Jag önskar att han visste vad han gjort med min självkänsla och mitt självförtroende”. 

Mormors stora trygga knä och nybakade bullar i köket.
Nybakade bullar med mjölk.
Doften av sängkläder och gammal fukt, på övervåningen.
Hallonbuskar, Krusbär och Körsbär. Saftbersån, bakom huset.
Saftkalas med kakor av mördeg och sylt.
Jordgubbar med vaniljglass, i stora koppar av keramik.
Äppelträden, Päronträden och den vackra häcken mot grusvägen.
Stigarna ner mot ån. Det kalla vattnet att vada i och kanske våga sig längst ut, där det var som djupast. Hoppa mellan stenarna och över, upp, på andra sidan där skogen finns. Doften av tallar och blåbärsris.
Modet att barfota fortsätta framåt på skogens vägar av barr, bark och myrornas autobahn.
Äta lite lingon, blåbär och med lite tur, skogens gula guld, Hjortron.

”Dessutom har jag, just jag, ärvt hans djävulska sjukdom, som är genomjävlig!
Helvetet på jorden!
Jag vill skuldbelägga honom för det också, men jag väljer en annan väg…
Att jag har krupit som ett jon på marken av missbruk, betyder egentligen ingenting, för jag väljer annorlunda!
Att jag har tillhört bottenskrapet av samhället, varit utsatt för hot, misshandel och blivit utnyttjad i mitt missbruk, betyder egentligen ingenting längre…
Jag gör annorlunda. Jag väljer och har valmöjligheter!
Och jag har med alla medel försökt att stå emot, vara tuff och djärv nog, att klara mig undan döden, missbruket och alla de fysiska skador som kommer med ett liv i destruktivitet, missbruk och självömkan.
Jag har haft turen på min sida och jag vill fortsätta så! 
Jag vill vara en schysst och bra man och människa. Jag vill veta mer, kunna mer om livet, jag vill se mer saker. Jag vill inte dö ännu. Missbruket är dödligt. Man dör. Döden…
Han dog, pappa.
Han söp förmodligen ihjäl sig.
Eller också dog han av alla de fysiska skador han åsamkat sig själv.
Han dog ensam.
På Sjukhuset. Någon var kanske där, jag vet inte. Faktum är att jag inte bryr mig.
Jag straffar fanskapet fortfarande, och det även om jag försöker att försonas och acceptera tanken på att det hände, att det var som det var.
Jag kan faktiskt välja idag.
Vara bitter och arg, destruktivt fortsätta mitt missbruka, eller söka nya vägar.
Jag kan välja att växa som människa och man, söka försoning hos det som var så galet och fel i min uppväxt. Det var galet! Skruvat, galenskap och rädslor.
Kanske kan jag förlåta en dag, men just nu inväntar jag acceptans”…

Tanken är fri, tillsammans med mormor.
Jag är fri och hela sommarlovet andas glädje och trygghet.
Inget kan komma åt mig här. Inget och ingen kan nå mig och min bastanta mormor.
Trygga, varma, tjocka mormor. Med stor barm och smutsigt förkläde.
Det stålgrå håret. Kort vid öronen och med en lugg som nära nog var spikrak och klippt med kökets enda sax. Lagda små lockar på skulten och håret i nacken, klippt i en vågrät rak linje.
Inget kom förbi den kvinnan.
Ingen gick olovandes över tröskeln, till hennes stora kök. Inte ens pappa.
Han vågade inte. Och ibland, bakom mormor, stod jag och klängde mig fast i kjoltyget. Trygghet.
Han vågade inte, gubbtjyven. Trygg och inget nådde mig där.
Pappa stod ofta med livremmen i handen. Slog med bältet i handflatan, i takt med väggklockan, och väntade. Han hade straff att dela ut. Han ville alltid komma åt mig.
Han vågade inte. Mormor var räddningen. Frihet. Glädje, för stunden…

”Jag har ständigt trillat tillbaka i det som är helvetet på jorden. Missbruket, besattheten, destruktiviteten och lorten.
Det är märkligt, för det går så fort att man inte hänger med.
Pappas sjukdom, ärvde jag, och så även några av mina syskon.
Han var sjuk, min far.
Han söp och missbrukade och bad sedan till guden om förlåtelse!
Han bad om försoning med guden och att HAN skulle ge honom frid.
Gång efter annan. I oändliga lögnaktiga spår och cirklar.
Varje gång ångesten kröp på honom, bad han, gick i kyrkan och lyssnade till de invalda och frälsta i församlingen.
Jävla hycklare. Förbannade ögontjänare och lismare.
Falsk som vatten. Fulheten i hans lögner och lorten han drog ner mig och de andra i.
Förbannade lögnare!
Och jag vet alla de där otaliga behandlingarna, som fungerade en tid för honom.
Sedan försvann han ytterligare en period!
Han återkom som enväldig ledare och despot.
Han var galen, min pappa. Han var fanimej inte riktigt klok…
Jag ärvde hans sjukdom.
Jag ärvde hans elaka och monstruösa alkoholistperson, som han var när han missbrukade och inte kunde lägga ner.
Som Dr. Jekyll och Mr. Hyde…
Två olika personer i en och samma människa och man.
Han slog, låste in, slog igen och han var galet blind av raseri och elakheter.
Ibland visste jag inte varför. Han visste nog inte heller. Jag hatade honom. 
Fullkomligen avskydde hans gestalt, och han skrämde livet ur mig.
Han skrämde livet ur mina syskon och även min mamma”.
Och nätterna med mormor på terrassen.
Stjärnorna, månen och ibland diset som dansade runt på åkrar och ängar.
Mormor som berättade historier, om det som ingen vet och ingen ser, men som alltid är där ändå. Historier om hennes barndom.
Hon förtäljde berättelser om sin äldre bror och henne själv, deras tid på barnhem och hur det som barn började arbeta tidigt.
Hon höll hårt om mig. Ibland fick jag sitta i hennes knä.
Kramar var hon bra på, när ingen annan såg…
Hon stoppade om mig ibland, när ingen tittade på eller hörde.
Hon strök mig försiktigt över kinden, när ingen visste om det.
Hon älskade mig. Jag älskade henne.
Hon var friheten i några veckor, på sommarlovet.
Friheten, glädjen, landet och bullar.
Nybakade bullar med mjölk.

Och de där sommardagarna hos mormor, som andades frihet och sol…
Inte ens pappa kunde störa och förstöra.
Inte ens gubbfan lyckades skrämmas och hota mig de somrarna.
Sommarlov och bruna ben. Brödbak i det stora köket.
Mormors doft på morgonen.
Att gå över åkrarna, barfota, och dofterna av nyslaget gräs och gödsel.
Långa promenader på landsvägen, som dammade under torra sommardagar.
Regnet som gav en särskild doft av barr, våt sand och nyutslagna blommor.
Allt levande. Allt i fyr färg och allt det svartvita fanns inte mer.
Trygg. Fri. Glädje och bus…

Väl Mött / Janne