Det var ju ändå bara en missbrukare…


Det dog en man en natt.
Han dog på en soffa, i en skitig lägenhet, på Söder.
Han var ung. Runt fyrtio. 
Inte särskilt vacker. Längre.
Några tänder saknades i munnen. Håret blont, långt och tovigt.
Mager tunn kropp och med blå urvattnade ögon.
Torra läppar. Lortig. Ledsen. Över.
Överbliven. Kvarlämnad. Resterande rester. 
Över och övergiven. Borttappad, bortanför bortom.
Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på, en sådan man.
Undrar vem hans mamma var? Hade han bröder? Fanns det systrar?
Levde hans far? Undrar om hans mor och farföräldrar, älskade honom som barn?
Fanns där kärlek? Fanns det ömhet och smek? Existerade ömma ord?
Saknades han av sina vänner?
Det sistnämnda. Troligtvis inte. 
Nä, inte alls.
Vem tog hand om hans sorg, och vem lyssnade till hans trasiga röst?
Fanns det någon som höll hans hand, fortfarande? Vem torkade hans tårar?
Fick han själv ta hand om sin förtvivlan? Fanns det någon tröst att ge, till en sådan man?
Samlade han sin gråt i en ask, att bevara där inne i hjärtat?
Var hans drömmar magasinerade? Fanns hans mening och mål, bortom allt?
Vem somnade bredvid honom, om natten? Någon som rörde vid hans kind?
Älskades han? saknades han av en vacker själ?
Hejdlöst ensam. Hejdlös tomhet. 
Hejdlösa tårar, gråter förmodligen ingen.
Oåterkalleligt trasig, sönder, förbrukad och missbrukad man.
Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på, en sådan människa.
Gömde han sig själv, sitt jag och sin person, bakom en fasad?
En vägg av självförakt. En mur av trotsig stolthet. 
Hur såg hans sanna jag ut? Visste någon, egentligen?
Funderar på vad som hände? Vad gick snett?
Vad var det som gjorde att han fick dö ensam. På en soffa. På Söder.
Hur blev det så här? Vad och vem gjorde detta mot honom?
Hade han egna barn? En före detta fru? Eller kanske en före detta man?
Han kanske rentav hade en kärlek, som väntade någonstans.
Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på, en sådan person.
Det dog en man en kall natt i november. På Söder. I en ruffig lya. Ensam.
Inom honom existerade en sorg. En tomhet. Ett oändligt svart.
En rädsla så grym, att livet självt slutligen tog honom med sig, och bort.
Långt bort. Till andra världar. Där kärleken bor. Där aldrig ensam, existerar.
För livet, det levandes liv, var för tufft för honom.
Ingen vet. Jag vet inte. Jag såg endast ett fotografi. Tummat, nött och nikotingult i kanterna.
Han var en gammal knarkare. Han var hemlös. Tandlös. Skitig.
Av en överdos, dog det en man en natt.
En natt i november.
Han dog på en soffa, i en skitig lägenhet, på Söder.
Överbliven. Kvarlämnad. Resterande rester. Över och övergiven.

… Och vem bryr sig!?
Det var ju ändå bara en missbrukare…

/ Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s