Lite Bröd, från Frälsningsarmén… magiskt…


Det är tufft att leva på Ekonomiskt bistånd.
Pengarna räcker inte och jag blir tvungen att vända mig till andra välgörare, för att få ytterligare hjälp på vägen mot tillfrisknande och återtåget in i samhället.

Jag bodde under en längre tid, ganska precis ett år, på ett av Stockholms Stödboende där jag hamnade med Socialförvaltningens omsorg.
Socialförvaltningen i Skarpnäck, där jag står skriven.
Till skillnad från många andra som hamnade där, på grund av stora variationer av omständigheterna, så trivdes jag. 
Väldigt bra dessutom!
Jag upplevde en enorm tacksamhet och glädje att få förmånen att bo så bra, och det med tanke på att jag bodde på gatan och var i stort sett utan tak över huvudet!
Det kan kanske också bero på att jag ordnade med ett vackert rum att komma hem till. 
Att jag på dagarna var fullt sysselsatt med att gå på tolvstegsmöten, arbeta i samtalsterapi och samtala med min mentor och sponsor, i tolvstegsprogrammet. Dagligen!
Jag såg till att jag hade mycket att göra och att jag hela tiden ”var på banan” i mitt tillfrisknande.
Det kan också bero på att jag gjorde som jag blev tillsagd och att jag ordnade med mina åtaganden, skötte mitt tillfrisknande och lyssnade på dem som gått före mig i drogfriheten. 
Det kan bero på att jag valde att umgås med dem som bestämt sig, istället för de som romantiserade kring drogandet! 
De människor som ännu inte bestämt sig, eller inte tröttnat på att använda och vara ”där ute”, ingick inte i min bekantskapskrets! 
Eller som en nyvunnen vän uttryckte det; De missbrukare som ännu inte är ”mätta!”

Från dag ett har det krånglat med Socialförvaltningen på ett eller annat sätt.
Ibland gör de sig enbart dumma, faktiskt, och ibland undrar jag om det bara önskar att jävlas med mig och få människor att ge upp och bara strunta i deras avslag och inte orka överklaga deras beslut.
Jag skulle kunna berätta om en hel del absurditeter som jag blivit utsatt för, men väljer att låta bli. För å ena sidan, så är det endast min version av saken ni får del av och dessutom vet jag, tro det eller ej, att det faktiskt finns människor med riktiga känslor bakom dessa beslut, avslag och hårda nej! 
Det gör ju det, trots att jag själv ofta tror annat!

Vid ett tillfälle fick jag min ansökan återsänd, på grund av att de ”önskade ett större typsnitt” på min skrivelse.
Vid ett annat tillfälle fick jag avslag på en förfrågan om hjälp med kostnaden för adressändring a´500:-, med motiveringen att Ekonomiskt bistånd, enligt riksnormen, skall täcka den typen av kostnader! Avslag, som sagt!
De senaste i raden av avslag, från nämnda förvaltning, var min ansökan om extra pengar till möbler, eftersom jag precis flyttat från Stödboendet och till ett referensboende på Södermalm här i Stockholm. 

Lägenheten, som är på trettio kvadratmeter, är ”möblerad” och anses vara inom normen för ”skälig levnadsstandard.” 
Med möblerad menar de då den säng som stod där när jag flyttade in och de gamla skrangliga köksbord som köket är möblerat med. 
Annars? tomt!
Jag har tur, förstås. 
Jag har underbara nyvunna vänner som genast började leta hemma, på vindar, i förråd och linneskåp, för att finna sådant de själva inte behövde längre. 
Detta har resulterat i att jag fått låna ett underbart vackert vardagsrumsbord, två gamla stolar och en härlig TV apparat, så att jag kan se på TV.
I övrigt har jag av min nyvunna kärlek lånat flyttkartonger och med dessa ”byggt” ett datorbord, ett sängbord, en avlastningsplats i köket, och ett lampbord i det stora rummet. 
Det sistnämnda är bara för att det är trevligt. 
Alla dessa oerhört exklusiva och vackra kartonger har jag klätt med lakan, stora vita dukar och gamla gardiner. 
Allt som allt som är det väldigt fint och bra mycket mer än det jag hade för ett halvår sedan, och det är vackert. Faktiskt! Fint, vackert, mysigt och framförallt mitt!
Så… 
Jag tänkte i min enfald att jag kanske skulle kunna få hjälp med lite extra pengar till möbler, för kartongerna börjar ge vika och ska ärligheten fram, så är det trevligare med självvalda möbler. Möbler jag önskat, pekat ut och själv valt. 
Inget märkvärdigt alls, önskar jag, bara så att det håller och att det är ”riktiga” möbler.
Sagt och gjort! 
Jag skrev detta i min ansökan. 
Jag skrev också att jag gärna går till Stadsmissionen och Myrorna för att plocka ut lite möbler, saker, och kanske till och med lyxa till det hela med lite porslin. 
Men nej!
Motivationen i avslaget ser du att läsa i den infogade bilden! 

Det är möblerat! 
Det är ”skälig levnadsstandard” och jag har ju själv lyckas med att ordna med möbler, gardiner och tyger till mitt hem. 
Punkt! 
Inget mer och inget mindre!
Jag har naturligtvis överklagat!
Jag har naturligtvis skrivit att jag anser att det är galet. 
Fel och nästan tarvligt!
Jag har inte fått något svar på överklagan ännu, så fortsättning följer…

Det jag handgripligen gjort under tiden, i väntan på att få hjälp, och då inte ”bara” med möbler till mitt nya hem, utan även med mat, akut, så tog jag och en nyvunnen vän oss till Frälsningsarmén för att be om hjälp.
Även de har börjat få det snålt och även de har oerhört många som kommer till dem och ber om hjälp. 
Människor svälter i Sverige. Människor har svårt att få råd med kläder och än mindre med möbler och lyxkonsumtion som porslin och prydnadssaker. 
De är många som önskar hjälp!
Jag vet inte vad det kommer att ge, i slutändan, men eftersom mina pengar, från Ekonomiskt bistånd och den Riksnorm de räknar efter på Socialförvaltningen, har gått åt till mina inkassoskulder, räkningar, förskärningar och lyxen med ett par koppar kaffe på stan, så är jag hungrig!
Mina pengar räcker inte! 
Och när vi sitter där hos Frälsningsarmén frågar mannen vi mött och samtalat med, om det kanske är så att jag behöver bröd? 
Han har endast bröd att ge mig.
Jag blir faktiskt tagen på sängen. 
Snopen. Förvånad! Varför vill han ge mig bröd?
Jag tappar fattningen och orden. 
Jag vet inte vad jag ska säga!? Och inom mig vaknar den där fantastiska lyckan och glädjen, att en främmande människa tänker på mig! 
Jag är en helt, för honom, okänd person, och han frågar vänligt om jag önskar bröd med mig hem?
Naturligtvis säger jag ja! Jag nästan ber om ursäkt för besväret, för inte ska väl han och Frälsningsarmén? Men jovisst. 
Jag får välja själv av de bröd som finns i deras frys och jag kan plocka med mig det jag önskar.
Jag får med mig två fina, grova och väl gräddade limpor. 
En att äta till kvällen och kommande frukostar, och en att ”spara på”, i mitt frysfack, till kommande dagar. 

Jag hade ett litet kalas på kvällen. 
Hemma, i mitt ”möblerade” kök, vid mitt skrangliga, och anledningen till ”skälig levnadsstandard”, repiga köksbord, festade jag på bröd, smör och ost. 
Ärligt talat, jag är och var så tacksam! 
Kanske är det svårt för somliga att förstå, när man inte befinner sig i den här situationen, men han, mannen på Frälsningsarmén, fanns i mina tankar resten av kvällen och även när jag lade mig ner för att sova.

Så när jag skulle somna, på mina lånade mjuka kuddar och mitt fina täcke, som min nyvunna kärlek givit mig, så var tacksamhet det jag kände! 
Och jag bad en bön, och tackade för dagen! 
För dagen hade varit väldigt speciell. 
Mötet med diakonen på Frälsningsarmén hade varit mycket kärleksfull och hela dagen blev magisk på något vis…

Och känslan som är summan av allt detta?
Att jag är en ganska okej och schysst kille, och att det är värt att leva livet…
Magiskt… på något vis…

Väl Mött / Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s