Jag vill älska. Vara älskad och uppskattad oavsett. Jag har funnit kärleken igen…

Jag vill älska. Vara älskad och uppskattad oavsett. Jag har funnit kärleken igen…

Det bor oro i kroppen.
Den viskar till mig och har varit en följeslagare, de senaste dagarna.

Det är oron över att inte duga till. 

Att inte kunna få ta min rättmätiga plats. 

Att inte våga tala, av rädslan för att synas, våga visa vem jag är och inte våga vara mig själv!
Osäker. Rädd. Påtagligt låg självkänsla.

Håll om mig. Tala till mig. Berätta att allt är bra. Att allt är okej!

Det bor en oro för att förlora kriget mot drogerna. 

Det finns en olust, för att bli lämnad ensam och över. 
Utanför och bortanför, allt och alla andra.

Jag trivs inte alltid med min sexualitet.

Att vara gay.

Det är svårt för mig. 

Jag vågar inte bara vara… 

Jag har ännu inte, efter alla år, förlikat mig med att vara homosexuell.

Jag har fördomar, mot heteronormen och män. 

Heterosexuella män, skrämmer mig! Övertygad om deras äckel och vidrighet över mig. 
Att de ska slå mig. Passa på att vara elaka, passa på att ”knacka bög…”

Det finns män, på den ”rätta sidan” om samhällsnormen, jag kan tacka det för! 
Min rädsla för att inte passa in, att inte få vara med och bli lämnad utanför.
Min rädsla för att inte vara älskad, älska som jag vill, och rädslan för att bli slagen för det, kan jag tacka min pappa och mina bröder, för. 
Tack!
Jag är skadad. Sårad och rädd.
Och ibland kommer det över mig och jag kan bara acceptera det, skräcken och obekvämligheten, andas och låta det flyga iväg igen. Jag har numer möjligheten att bara observera att det är där, mörkret och det olustiga, för att sedan låta det vara och inte agera på det. 
Men de skrämmer mig, männen. De heterosexuella stora och starka och tuffa!
Det skrämmer skiten ur mig.
Visar det sällan, men inombords…

Jag skälver. Jag räds. Jag vågar inte. Se inte på mig. Beskåda mig inte. 
De gör narr av mig. Det skrattar åt mig. Det skrattas åt bögar, homosexuella och ”fjollor!”

Jag vill älska. Vara älskad och uppskattad, oavsett. 

Jag har funnit kärleken igen.

Jag har funnit någon…

För Jag, i min fantasi, mina funderingar och i mytbildningen om mig själv, trodde att jag skulle få vara ensam i resten av mitt liv.

Jag har varit så trasig, vilsen och galet rädd, skräckslagen för livet, att jag klev in i isolering och själv vald ensamhet.
Faktum är att jag hade accepterat det. 

Jag hade tagit ett beslut, att det förmodligen var ämnat för mig att vara ensam. 

Jag har varit övertygad om att jag varit förstört gods, att ingen skulle önska mig och att inte någon skulle vilja dela tvåsamhet, tillsammans med mig. 

Jag har levt hårt. Jag kände och känner mig förbrukad och inte ens lämpad till returåtervinning!

Jag har förbrukat och missbrukat andra! Jag har varit ond, sarkastisk och jävligt cynisk.

Tuggat, tuggat och spottat ut igen!

Idisslat människor och sedan bara fullkomligt struntat i hur det gått för dem…

Vem skulle ens kunna tänka sig!? Vem!?
Ensam, ensamhet och jag.
Trött, tom och innehållslös, och jag.

Men det blev inte så. Inte alls.

Jag har ingenting att erbjuda. Av pengar.

Jag kan inte visa upp, en snygg karriär.

Jag är inte trettio längre, och kan inte heller visa upp en vältränad kropp.

Jag har inte råd, att äta på restaurang.

Och jag kan inte heller köpa vackra kläder.

Yta. Yta. Yta…

Jag kan inte resa och jag har inte råd att gå på bio, och jag kan inte erbjuda en trevlig kväll på stan.
Jag kan inte heller bjuda på en kopp kaffe! Och inte heller spontant säga; Vi går till Skansen.

Jag fann, i ett lite magiskt ögonblick, kärleken och kärlek igen.

Han önskar mig och mitt sällskap, rakt upp och ner. 

Inte mer. Inte mindre.

Han berättar att han trivs tillsammans med mig! Han säger att han gärna delar, det jag har att bära på.

Han säger att jag är vacker och att han njuter av mig och min person.

Han finner mig njutbar och härlig.

Påstående. Han älskar mig och vill…

Frågande. Varför? 

Svaret på det frågande påståendet är; För att jag vill, för att du får mig att känna mig hel och älskad. levande!

Och ändå, ifrågasätter jag.

Jag är rädd. Jag är oroad. Jag vill så väldigt gärna att det han säger, ska vara sant och riktigt.

Tvivel. Obekväm. Sorgligt. Sorg och jag vill så gärna.

Älska mig! Älska mig! Och jag blir inte klok på mig själv..!

Om jag bara kunde växa, lyckas med att ta hem modet och glädjen i kärleken.
Om jag bara kunde vara så trygg att jag slutade med att ifrågasätta kärleken, honom och livets tillfälligheter.
Hur kommer det sig att detta skedde nu? Att det kunde få bli och vara så här just nu?
Varför kom han in i mitt liv, i detta nu, när jag hade givit upp och tänkte att; Jag blir och förblir ensam.
Förstå mig, jag är älskad och omtyckt, precis för den jag är.
Med brister, med tillkortakommanden och för det jag varit. Ändå, så vill han…
Och vad vill jag?
Det blir en kollision i mitt tänkande, i min tro om mig själv, i det jag är van vid, i det som jag tror är sant och riktigt om min person.
Han ser mig på ett helt annat vis, än det jag själv uppfattar och gör.
Han ser på mig med nya fräscha ögon och han dömer inte mig. 

Han vill mig väl, är mindre bra på att uttrycka det han känner, men han vill. Han vill så gärna och jag själv frågar mig; Varför? Kan det verkligen stämma? Kan det vara så? Stämmer det?

Älska mig, se mig och förstå…
Jag är mindre bra på det här, men jag kan förfina det.
Vi, kan förfina detta och göra det hanterbart.
För, jag älskar dig, så som jag endast har älskat en gång förut…
Jag önskar mig dig och återigen kan jag säga; Min själ har saknat din…

Väl Mött / Janne

Dessa ord…

Lyrik och poesi, i prosa. Även denna morgon, mot eftermiddagen..?
Vackra meningar och en

lek med alfabetet…
Väl mött / Janne


Ibland är det endast en lek med formuleringar, meningar och ordvändningar. 
Leken är för lekfullheten med orden, och för bokstävernas färgskalor, att spela fritt över blanka blad. 
Ibland finns det avsikter med de skrivna orden, och ibland inte. 

Jag har ett växande behov och en vinnande längtan, inom mig.
Jag vill berätta och jag vill få visa vem jag är och den jag varit.
Varför blev det så här? Varför är mina vägar så snåriga, med ständigt motlut?
Jag vill få måla om detta, min historia, på stora vita dukar av Kanvas! 
Jag vill att orden skall rinna ut som akvareller över vita sidor. 
Ibland finns det avsikter med de skrivna orden, och ibland inte. 

Och jag vill sjunga om detta, för er som vill lyssna! 
Jag vill få höja min röst i sång, tills dess att mina drömmar, min sorg och saknad, lämnar min hals och fyller er andra med min känsla.
Stigande krafter mot taken och med en intensitet som skrämmer, lockar och vill mer. 

Jag önskar att du förstår vad jag säger. 
Jag vill beskriva en känsla. Jag vill berätta för dig. 

Och… kan jag få klä av mig en vuxen mans roll, ett kort ögonblick? 
Vågar jag dansa över scenen på en åldrande teater? Läsa dikter som med lätthet faller till golvet, som guldgul gyllene sand, inför era häpnande ögon. 
Mina ord skulle bli till vatten och sjöar, av det drama jag förmedlar och delar! 
Mitt kreativa uttryck, skulle bli till pölar och vattendrag, flödande inför era öron och ögon!

Av min längtan, skulle jag blottlägga mig och visa er, mina tankar, funderingar och fria vilja!
Och den hunger av skapande glädje, som brinner i mina ögon, ska få brinna mera! 
Och jag skulle släppa lös mig själv, mina brinnande känslor, i alla städade rum och bringa oordning.

Ibland finns det avsikter med de skrivna orden, och ibland inte. 
Orden kan få dansa vackert och fritt över blanka boksidor och sakna egentlig mening.
Endast för konsten. 
Endast för leken och äventyret med bokstäver, ord och meningar. 
De får löpa hejdlöst över ytorna på blanka papper.
Ibland är det endast lek med formuleringar, meningar och ordvändningar. 
Leken är för lekfullheten med orden, och för bokstävernas färgskalor att spela fritt över blanka blad. 


Bilden: Claes Mühlberg