Jag går till Brottsofferjouren.
Vi pratar om våld. Våld i nära relationer.
Jag har en historia med våld i mitt liv. Där får jag hjälp att tala om det. Prata om det, som är så svårt och det som är sjukligt skuldfyllt.
Jag går dit ungefär en gång var fjortonde dag.
Det har tagit tid att komma hit!
Att komma hit och våga prata om det. Våld i nära relationer…
Jag är matad med stryk.
Stryk i skolan, stryk hemma och jag har fått spö av mina partners.
Det finns överallt. Jag är tyvärr inte ensam…
Mödrar som slår sina barn. Barn som slår sina åldrande föräldrar och kvinnor som slår sina män. Och det finns det män som slår sina partners och kvinnor som pucklar på sina kvinnor. Barn, slår barn. Barn som slår barn, när vuxna ser på…
Det tar inte stop där. Våld och övervåld kan se olik ut. Det kan även vara ord. Meningar. Det verbala. Och den sorten blir nästan värst med tiden.
Den psykiska terrorn!
Att dagligen bli utsatt för hot, bli kallad idiot och tilltalad som ful…
Att dagligen ta hänsyn till sin partner, för att slippa en konflikt, blir otroligt utmattande efter en tid. Efter ett tag så växer det fast och blir en sanning. Växer fast som murgröna i kroppen och blir en del av sanningen. Sanningen om sig själv.
Under hela min uppväxt och i mitt liv, har det här vandrat som en röd tråd genom mitt liv. Våld. Våld i olika gestalter och olika skepnader, men det har alltid funnits där.
Det har givit mig ett utanförskap och en litenhet, som jag bekämpar och kämpar mot idag.
Det har givit mig ett vakuum som jag ville fylla. En trygghet att finna.
Och jag ville hitta en plats att vara på, och känna mig hemma trygg och nöjd i.
I min ensamhet är jag nöjd.
När jag själv väljer att vara ensam och kanske skriva, ta en promenad och bara få vara ifred, då är jag okej.
När jag inte behöver bli påpassad av någon, inte behöver ljuga och när jag gör som jag vill, utan att fråga om det blir bra, rätt och riktigt…
Då trivs jag… Ensam…
Jag var där här om dagen. På Brottsofferjouren.
Vi pratar om våld. Våld i nära relationer och hur det ser ut, hur det är och vad som skapas i en sådan relation och hur man ska kunna modulera om sitt jag och kunna kliva ut ur det och våga vara sig själv, efteråt. För att våga vara någon, eller till och med något.
Jag försöker finna en bra förklaring, och tror mig ha funnit det.
Någonting som med ord kan beskriva hur det är och vad som händer i en sådan skruvad relation. Jag kan inte få till det med egna ord och med egna meningar, ännu, så jag söker överallt för att finna någon eller något som på ett mer exakt sätt kan beskriva hur det är!
Vad som händer och varför i helvete man blir kvar i en sådan tvåsamhet.
Det finns de som har tänkt till och det finns ord som berättar.
Det finns ord som klär känslan och situationen med en någorlunda bra förklaring…
Jag letar vidare och tänker publicera det här, för att andra ska förstå det sjuka i en människas litenhet och det skeva i att befinna sig i en våldsrelaterad situation.
Att inte våga lämna. Att hoppas att det blir bättre. Att ständigt ge efter för sig själv och att alltid fråga om det är bra, går bra och får jag göra så här?
Kan jag göra så här?
Det är inte så enkelt som att resa sig upp och bara gå och dessutom, gå till vad?
Jag går till brottsofferjouren.
Vi pratar om våld och våldet.Vi pratar om våld i nära relationer.
Jag tar mig dit någon gång var fjortonde dag och pratar, sätter ord på det som är svårt och arbetsamt att tala om.
Det är ett av de viktigaste besluten i mitt liv.
Det är nu jag vet och kan berätta vad jag vill, hur jag vill och säga nej.
Stå upp för mig själv och få vara den och det jag är.
Den finns en historia i mitt liv…
En vidrig historia om våld, som en röd brinnande mask genom hela min uppväxt.
I många av mina relationer har det alltid varit där, våldet.
Det är de vi talar om, på Brottsofferjouren.
Väl Mött / Janne
Länkar:
Vardagliga Anteckningar... 