Jag är inte värre än dem, du vet, som räknas till konteinerpundarna och soprumsnarkomanerna…


Jag hade ett samtal med en nyvunnen vän, igår kväll, på ett av Stockholms alla fik.
Vi pratade, som nästan alltid, om livets stora frågor, som nykterheten, kärleken och livet.
Vår konversation och dialog tog omvägen via ”att ta vara på livet”, till att landa i en diskussion om att våga vara modig och ta plats igen. 
Ta plats i samhället.
Resonemanget fortsatte kring våra erfarenheter, från våra bådas respektive ansträngningar i arbetet med vår ”personliga utveckling”, till att prata om kyrkan, talismaner och om hoppet.
Vi talade om tro och gud!




Vi språkade och om att ”kliva på” och ”kliva av” missbruket, alkoholen och alla förbannande droger… 
Vi talade om döden och de som inte klarar sig…
Att komma igen, avhandlades också. Att börja leva igen.
Arbeta sig framåt, kriga och verkligen kämpa.
Att ibland räkna timmar, emedan man andra gånger räknar dagarna.
Ett samtal med substans.
En dialog med verkligt innehåll och kärna.
Jag uppskattar våra samtal och önskar att de blev fler av dessa och av just den här sorten.

Samtalet kom in på det där med att se sig själv separerad från andra människor.
Att människor har en förmåga att ständigt sparka nedåt, finna någon som är ”värre”, ”snuskigare”, ”fulare”, ”fetare”, eller vad det nu är… 
Och kanske gör vi så för att stärka vår egen självkänsla och det egna självförtroendet, vad vet jag? 
Det visste inte hon heller…
Men visst handlar det om självhävdelse och att vara lite bättre och lite finare, ändå… Att framstå som någon förmer, än andra. 
Att få, fortfarande, vara lite mer människa än de ”andra” som kör sig själva i botten, ner i geggan och dyngan av livet. 
Och detta skrivet med missbruket i åtanke… 
Och i missbrukarkretsar, bland beroende och de som ännu är ”på” drogen, är det ett vanligt fenomen. Att ”kicka nedåt…”
Man försöker alltid att finna någon som är värre och som gör ännu osmakligare saker och hamnar i än mer groteska situationer.
Tanken kan bli, om jag utgår från mig själv ve och fasa, att; ”Jag är inte värre än dem, du vet, de som räknas till konteinerpundarna och soprumsnarkomanerna”.
Eller; ”Ja, jag sitter fanimej inte ute och super i en jävla park i alla fall, bland barnfamiljer och tonåringar” och så åker man hem och parker i soffan istället.
Fortsättningsvis kan det också låta; ”Ja, jag behöver inte sova ute i alla fall och jag har mina vänner och mitt umgänge”…
”Jag har i alla fall någonstans att ta vägen och en dörr att stänga om mig”.
Frågan som uppstod var om jag själv, fortfarande och ännu, kände en viss separation från andra tillfrisknande, eller om jag numera såg alla oss kämpande människor som gelikar?
Har jag förmågan och viljan att förlika mig med dem som sover i sovsäckar utanför Seven/Eleven på Sture Plan?
Kan jag se mig själv i de kvinnor och män som fullständigt utslagna, ligger och sover på bänkar, i parker och på Centralen?
Kan jag förstå, känna empati och förlika mig med dem som står på Sergels torg?
Kan jag förstå dem som ständigt tar återfall och inte kan och inte orkar kämpa med ”suget” och kraften i helvetet som drogerna är?
För är det så, att jag fortfarande och ännu, är lite finare?
Är jag en lite bättre och snyggare missbrukare?
Jag menar, jag söp ju inte på offentliga platser och drog inga linor på kundtoaletten på Åhléns! Jag sov inte i några soprum och jag kunde faktiskt finna en soffa att sova på emellanåt!
Men till sanningen hör… 
Det som är skillnaden idag, till för några månader sedan, är att jag numera verkligen ser alla dessa människor som far så jävla illa.
Jag känner med dem, tänker, allt som oftast; Det där var jag, det där hade kunnat vara jag och jag gjorde ju så där! Jag var ju där han eller hon befinner sig just i den stunden, i scenen jag betraktar.
Det finns inga skillnader längre! Gränserna har liksom suddats ut och jag kan se och känna en ”del av…” Förståeligt?

Gränserna har suddats ut och vi är alla av samma kärna.
Vi är alla utsprungna ur samma liv, gud, abstrakta Universum, eller livsenergier.
Vi är ju för fan missbrukare allihop, oavsett om vi är en VD på ett stort företag, eller om vi är konteinerpundare som letar efter pengar till mera ”grejer”.
Oavsett om vi har en flott våning på Östermalm, eller väljer att somna i Vita Bergsparken en sommarkväll, så är vi alla beroendepersoner!
Vi är alla krigare och kämpar!
Det är ju egentligen ingen skillnad på hur man jagar sina pengar, om man har en läkare som skriver ut eländet åt sig, eller äger miljoner som man knarkar bort!
Det har ingen som helst betydelse om man har råd att be någon handla ut åt en på Systembolaget, för att man själv är så trasig, sprucken och sönder. 
Samma skit! Samma elände!
Och samma kamp, när vi väl bestämt oss för att vara nyktra och ”cleana” och försöka att göra ett återtåg till samhället… 
Vi har alla samma problem och samma sjukdom.
Beroendepersonligheten ser lika jävlig ut för alla, oavsett…
Jag kom på mig själv med att ännu, och fortfarande, vilket jag erkänner, inte kunde förlika mig med dem som sover ute på gatan, bland alla människor och i sina sovsäckar, för jag var ju inte riktigt där då! Visst, jag nosade på den skiten, men jag behövde inte leva så under en längre tid…
Och jag kan inte förstå känslan av att sitta vid tunnelbanan, tillsammans med Stockholms alla Rumäner, och tigga till sig pengar till en öl eller något annat berusande!
För så illa var det ju inte!?
Så återigen, jag är lite finare, lite bättre… Eller?
Jävligt beskt att komma på det, igen och dessutom få det serverat framför sig.
Skillnaden är, att jag ser alla dessa trasiga själar och människor.
Jag kan verkligen se dem och jag observerar och känner in…
Det gjorde jag inte för lite mer än sex månader sedan.
Och det kan vara en av orsakerna till att jag kunde rättfärdiga mig mitt eget återfall!
Det kanske gav mig rätten att återigen försöka missbruka lite snyggare, lite mer ”rätt” och kanske med rätt människor, så… 
Och bara ”en gång till”, för jag var ju inte riktigt där ännu…
Trist. Jävligt trist.
Nästan lite äckligt och obehagligt, men jag måste ju erkänna det… Fan!

Men å andra sidan, jag vet om det och jag tänker arbeta med det.
Jag vet ju att vi ska se och känna likheterna, och inte olikheterna.
Vi som bestämt oss för att kliva av ”skiten” har ju samma krig och samma jävla kamp, förlåt språket, att utkämpa och det oavsett bakgrund.
Oavsett hur det har sett ut, så har vi detta gemensamt och det ser likadant ut för oss alla; Vi utkämpar ett Tredje världskrig! 
Och ibland gör vi det timme för timme, och andra gånger, dag för dag… 
Men till syvende och sist arbetar vi mot samma mål; att vara och förbli nyktra människor och del av samhället!
Väl Mött / Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s