Du gör som du vill kära, syster. Tro vad du vill och känn vad du vill… Jag har min sanning och du din…



Jag viskar. Väser.
”Jävla pajas. Clown och hycklare…”

Andas orden och spottar cynismen mot dig, där du sitter i kyrkbänken.
”Jag har en önskan om att spy upp min själ!
Stöta upp den, kasta upp hela härligheten!
Rena, hela och göra om.
Begriper du vad jag säger?
Spy upp mig själv och be om att de gör om…”

Bakläxa! Tillrättavisning, rättelse och omtagning.

Du kommer alltid att argumentera emot mig.
Du kommer alltid att försvara det du tror på.
Det du vet är sant, kommer du alltid att kriga för.
”Jävla pajas. Clown och hycklare…”

Det du tror att du har kunskap och vetskap om, det kommer du att försvara in i det sista.
Din sanning är inte min! Du väljer själv, hur du vill att livet ska se ut.
Din sanning säger dig att det aldrig var så farligt.
Överdriver och överdrift, säger du om min.
Osanningar. Lögner!
Tvätta munnen med tvål och vatten.
Min realitet är en annan. Jag väljer ett annat.
Jag väljer att se på livsvillkoren på ett annat vis och förmodligen med andra glasögon.
Förstår att det inte fanns någonting jag kunde göra.
Maktlöshet. Kraftlösheten och sveket.
Och jag försöker tro att de gjorde vad de kunde, utifrån sin förmåga och de kunskaper som de besatt och var förtrogna med.
”Jävla pajas. Clown och hycklare…”

Jag tror inte att det finns onda och elakt beräknande människor.
Den finns i alla människor, innerst inne, bakom hjärtat och själen, den där första och enda sanna skatten och pärlan.
Den som alltid förblir oberörd och som ingen ondska kan komma åt.
Alla människor bär på sanningens pärla.
Godhetens innersta kunskap.
Det finns egentligen inga onda människor.
De är skapade. Det är de som vandrat före, som färgat och fått ge kött åt det onda som växer sig starkt och stort hos människan.
Det finns egentligen ingen ondska. Skatten finns där.
Egentligen…
Jag måste tro det! Jag måste! Tro…
Jag ska be och få behålla det som sanningen i mitt liv, även om det är villfarelse och ren dumhet.
Jag måste få ha det att klamra mig fast vid, söka vederkvickelse och lugn, i och hos.
Min tröst. Min förklaring. Min sanning.
Mitt, och för mig att ha tillgång till, de mörka nätterna.
De nedtystade dagarna.
De tillfällen när jag tystar mig själv. När lögn vägs emot sanning och när jag själv försätter mina minnen i mörker.
Tystar ner. Tyst, tyst och sov…
Stunderna när censuren skär hårt i tankarna och sanningarna, och när grundprincipen i världen är att hemlighålla och dölja.

Jag viskar. Väser.
Andas orden och cynismen mot dig, där du sitter i kyrkbänken,
”Jag har en önskan om att spy upp min själ!
Stöta upp den, kasta upp hela härligheten!
Rena, hela och göra om.
Begriper du vad jag säger?
Spy upp mig själv och be om att de gör om…”

Innerst där inne vet du också hur det ser ut, vad dogmen är.
Du, och även jag, kan låtsas som om att det var bra, fint och vackert.
Vi kan snygga till sanningen och ljuga oss själva och andra fulla av förskönande hågkomster och minnesbilder.
Den fastslagna sanningen, känner vi båda till. Försök inte!
Huvudsanningen, den verkliga verkligheten som finns att ta på, den kan vi båda två.
Du vet också, men väljer att se bortåt och bortanför det hela, men det hinner ifatt.

Bakläxa! Tillrättavisning, rättelse och omtagning.

Du borde minnas som jag, dagarna av isolering, avskildhet, utanförskapet…
Vi som aldrig lekte med vänner, i våra rum, i vårt hus, hemma i vår värld.
Inga vänner kom för att hälsa på, säga hej och fråga hur det var.

De tog aldrig i oss, undrade aldrig någonsin om dagen varit bra, frågade aldrig om läxor och önskade endast tystnad, inte synas och inte heller höras.
Och de dagar av gräl, bannor, skrik och argumentationer som aldrig slutade. Oändlighet i våra öron.
Hot om stryk. Stryk, hugg och slag.
Ständiga rus, och för oss att se efter om de fortfarande fanns liv…
Finna platser där ingen människa skulle välja att vila, sova och få lugn och ro på.
Galenskap! Sinnessjukdomen i att vara i ett kaos.
Att aldrig veta hur den ena dagen skulle sluta, och nästa morgon börja.
Lever alla? Finnas alla till? Var är de? Har de rymt på riktigt, den här gången? Vem av oss var elakast och orsakade detta?
Vår svaghet, vanmakt, oförmåga.
Orden, som idag känns som uppkastningar, vomeringar, det groteskaste ordvalen, om vår person, vårt utseende och slutligen en önskan om att vi aldrig blivit till.

Inventeringen av allt det som vi inte var och allt det som vi orsakat.
Allt det fula i tillvaron, som orsakdes av oss och vår olydnad!
Och så… Den plötsliga åsiktsförändingen, och hoppet om att vara inkluderad i den.

Riktigheten, verkligheten, hur ser den ut för dig idag?
Minns du som jag? Vad minns du?
Påståendena, fakta, realiteten och att alltid vara rädd, och finnas till i smyg. Grundprincipen för dem, att existera och vara, men inte synas och höras och, ”vem tror du att du är? Vad?”

Jag viskar. Väser.
Andas orden och cynismen mot dig, där du sitter i kyrkbänken,
”Jag har en önskan om att spy upp min själ!
Stöta upp den, kasta upp hela härligheten!
Rena, hela och göra om.
Begriper du vad jag säger?
Spy upp mig själv och be om att de gör om…”
Bakläxa! Tillrättavisning, rättelse och omtagning.

Du gör som du vill kära, syster.
Tro vad du vill och känn vad du vill…
Jag har min sanning och du din…

Nu begraver vi det och dem…

”Jävla pajas. Clown och hycklare…”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s