Jag har bekanta och vänner, som jag vet ”använder” droger på ett eller annat sätt.
Det låtsas som om de inte gör det. De låtsas som om de är drogfria och rena…
Jag vet också att de som är ”på drogerna” tror att det kan lura oss andra, som tagit oss ur den där skiten.
De tror att vi inget ser, inget vet och att de lurar oss.
Jag tror, vet inte säkert, att det finns en viss förnöjsamhet i tron att vi vaggats in i det där, och att vi faktiskt går på det!
Att det är okej. Att de inte alls använder sig av droger och att det ”bara” är stress, trötthet, att de ”bara tagit lite” och att det är nedstämdhet och oro.
Inget annat!
Allt går att förklara. Med en lögn.
En lögn, som blir en lögn och så har de snärjt in sig i något som blir en stor infekterad bluff och så har ingen av oss andra, som ser detta, sagt någonting.
Skuld. Ångest. Samvete.
Jag själv, sa något!
Och jag vet inte om det var okej!?
De vill att vi andra ska tro att det är hela, rena och drogfria, att allt är okej!
Så det måste ju finnas en vilja! En vilja till ett drogfritt liv, att få vara med i det ”riktiga” samhället och få vara en del av…
En lögn, som blir en lögn och så har de snärjt in sig i något som blir en stor infekterad bluff och så har ingen av oss andra, som ser detta, sagt någonting.
Skuld. Ångest. Samvete.
Jag själv, sa något!
Och jag vet inte om det var okej!?
De vill att vi andra ska tro att det är hela, rena och drogfria, att allt är okej!
Så det måste ju finnas en vilja! En vilja till ett drogfritt liv, att få vara med i det ”riktiga” samhället och få vara en del av…
Jag berättade vad jag tyckte, vad jag vet och vad jag själv ser och förstår.
Hon uppskattade det inte alls!
Blev arg. Besviken. Kände sig påhoppad och förnedrad.
Jag vet det jag vet och jag ser ju… Varför låtsas som om?
För vem ljuger de mest, eller hon i det här fallet, sig själva, sin omgivning eller sin familj?
Jag förstår inte?
Jag kan inte för mitt liv förstå att de tror att de kan undanhålla sanningar och försöka att komma undan med lögner, när det för mig, som drogfri missbrukare men viss fortsatt beroendeproblematik, ser att de lever som de gör, ljuger som de vill, undanhåller sanningar och försöker att smita undan.
Är det ett rop på hjälp!? Uppmärksamhet och ”hör mig!?”
Önskar de att någon ska säga någonting, uppmärksamma att det inte fungerar längre, för dem?
Det kanske finns en trötthet och ”mättnad” i att använda, men att det är svårt att ta sig ur skiten? Hjälp?
Jag sa som det var, vad jag visste, vad jag såg och vad jag faktiskt känner till.
Och jag gjorde det av ren oro, av ren medmänsklighet och av välvilja.
Inte alls för att knäppa någon på näsan, för att tala om hur jävla bra och duktig jag själv är. För det är jag inte!
Jag tog själv återfall för inte allt för länge sedan, och jag vet hur jävla illa det blir!
Det går ju så fort.
Man hamnar på botten i en jävla fart.
Och det ena ger det andra och så gör man slutligen saker för att få ännu fler kickar, få ännu mer av det isolerande, och ytterligare lite till för att få tag på mer berusning.
I det här fallet blir användandet av drogen än mer destruktiv, känner jag, då det även ebbar ut i bekräftelsebehov, vilja synas, höras och få bekräftelse.
Mängder med partnerns och sex. Gärna berätta det också!
Och sedan på allt det där, så ljuger vi lite till, tror att andra går på det och vi som ser på, säger ingenting.
Vågar kanske inte! Vi kan ju för all del ha fel?
Dessutom vill vi inte, eller jag, om jag nu ska hålla detta hos mig själv, förnedra någon och vara tarvlig!
Manipulation är ju något som förekommer hela tiden, hos oss som missbrukat och de som missbrukar!
Rena lögner och fantasier!
Man manipulerar sanningen, förskönar och snyggar till det lite vart eftersom.
Och det som är så grymt uppenbart för oss som ser på, är; Du är jävligt illa ute. Det går bara på ett sätt och det är nedåt! Döden väntar där nere!
Själv visste jag inte vad jag skulle göra riktigt!
Ska man uttrycka något, eller ska man låta bli? Jag ser ju? Jag ser dig!
Jag SER DIG!
Jag valde att göra det. Säga till. Ifrågasätta.
Vi är inte vänner längre.
Vi pratar inte och vi undviker varandra.
Men jag gjorde det för att jag ser och för att jag vet konsekvenserna.
Det går illa till slut och i värsta fall dör man.
Jag som drogfri och i tillfrisknande ser dem överallt och jag har börjat be för dem och som en nyvunnen vän sa till mig; Önska dem, om än så lite som ett senapskorn, av det du har själv och kanske att de landar hos dem och växer till sig?
Det finns en högre makt som kan hjälpa oss. Jag tror så.
Kanske att jag numer vet…
Det finns något där ute, kalla det Gud, som ser oss och hör oss, hjälper oss och får oss upp på banan igen.
Jag har sett de mest ”misslyckade”, ”hopplösa” och ”destruktiva” kvinnor och män tillfriskna, så varför inte rädda dem som kanske är mottagliga.
Jag menar, om man nu ljuger och hittar på, försöker att ”hålla fasaden” utåt, så måste det ju finnas en vilja och en önskan om..? Har jag fel?
Nu vet inte jag om jag gjorde rätt?
Jag vet inte om jag valde det kärleksfulla och riktiga att berätta vad jag ser, hör och vet.
Jag känner dessutom att de är många runtomkring som ser tydligt hur missbruket tar människor ned i skiten, och vi bara står där och ser på!
Nja… Jag får väl fundera lite till på det, men kanske att jag lade näsan i blöt där den inte hör hemma?
Och kanske gjorde jag rätt!? För vem vet, kanske att det fäster vid den här gången och ett tillfrisknande är inom räckhåll, även för min vän!?
Väl Mött / Janne
Hon uppskattade det inte alls!
Blev arg. Besviken. Kände sig påhoppad och förnedrad.
Jag vet det jag vet och jag ser ju… Varför låtsas som om?
För vem ljuger de mest, eller hon i det här fallet, sig själva, sin omgivning eller sin familj?
Jag förstår inte?
Jag kan inte för mitt liv förstå att de tror att de kan undanhålla sanningar och försöka att komma undan med lögner, när det för mig, som drogfri missbrukare men viss fortsatt beroendeproblematik, ser att de lever som de gör, ljuger som de vill, undanhåller sanningar och försöker att smita undan.
Är det ett rop på hjälp!? Uppmärksamhet och ”hör mig!?”
Önskar de att någon ska säga någonting, uppmärksamma att det inte fungerar längre, för dem?
Det kanske finns en trötthet och ”mättnad” i att använda, men att det är svårt att ta sig ur skiten? Hjälp?
Jag sa som det var, vad jag visste, vad jag såg och vad jag faktiskt känner till.
Och jag gjorde det av ren oro, av ren medmänsklighet och av välvilja.
Inte alls för att knäppa någon på näsan, för att tala om hur jävla bra och duktig jag själv är. För det är jag inte!
Jag tog själv återfall för inte allt för länge sedan, och jag vet hur jävla illa det blir!
Det går ju så fort.
Man hamnar på botten i en jävla fart.
Och det ena ger det andra och så gör man slutligen saker för att få ännu fler kickar, få ännu mer av det isolerande, och ytterligare lite till för att få tag på mer berusning.
I det här fallet blir användandet av drogen än mer destruktiv, känner jag, då det även ebbar ut i bekräftelsebehov, vilja synas, höras och få bekräftelse.
Mängder med partnerns och sex. Gärna berätta det också!
Och sedan på allt det där, så ljuger vi lite till, tror att andra går på det och vi som ser på, säger ingenting.
Vågar kanske inte! Vi kan ju för all del ha fel?
Dessutom vill vi inte, eller jag, om jag nu ska hålla detta hos mig själv, förnedra någon och vara tarvlig!
Manipulation är ju något som förekommer hela tiden, hos oss som missbrukat och de som missbrukar!
Rena lögner och fantasier!
Man manipulerar sanningen, förskönar och snyggar till det lite vart eftersom.
Och det som är så grymt uppenbart för oss som ser på, är; Du är jävligt illa ute. Det går bara på ett sätt och det är nedåt! Döden väntar där nere!
Själv visste jag inte vad jag skulle göra riktigt!
Ska man uttrycka något, eller ska man låta bli? Jag ser ju? Jag ser dig!
Jag SER DIG!
Jag valde att göra det. Säga till. Ifrågasätta.
Vi är inte vänner längre.
Vi pratar inte och vi undviker varandra.
Men jag gjorde det för att jag ser och för att jag vet konsekvenserna.
Det går illa till slut och i värsta fall dör man.
Jag som drogfri och i tillfrisknande ser dem överallt och jag har börjat be för dem och som en nyvunnen vän sa till mig; Önska dem, om än så lite som ett senapskorn, av det du har själv och kanske att de landar hos dem och växer till sig?
Det finns en högre makt som kan hjälpa oss. Jag tror så.
Kanske att jag numer vet…
Det finns något där ute, kalla det Gud, som ser oss och hör oss, hjälper oss och får oss upp på banan igen.
Jag har sett de mest ”misslyckade”, ”hopplösa” och ”destruktiva” kvinnor och män tillfriskna, så varför inte rädda dem som kanske är mottagliga.
Jag menar, om man nu ljuger och hittar på, försöker att ”hålla fasaden” utåt, så måste det ju finnas en vilja och en önskan om..? Har jag fel?
Nu vet inte jag om jag gjorde rätt?
Jag vet inte om jag valde det kärleksfulla och riktiga att berätta vad jag ser, hör och vet.
Jag känner dessutom att de är många runtomkring som ser tydligt hur missbruket tar människor ned i skiten, och vi bara står där och ser på!
Nja… Jag får väl fundera lite till på det, men kanske att jag lade näsan i blöt där den inte hör hemma?
Och kanske gjorde jag rätt!? För vem vet, kanske att det fäster vid den här gången och ett tillfrisknande är inom räckhåll, även för min vän!?
Väl Mött / Janne
Vardagliga Anteckningar... 