De skrivna orden jag delar, är för mig ganska grov!
Jag har full tillåtelse att ”lägga ut” den här, efter det att jag har korrigerat den något.
Det är skrivet i ”jag-form” och jag vill få berätta och skriva om det…
Jag tänker inte skriva ”Väl mött” eller ”Mycket nöje”…
Känslan är att belysa människors elakhet och grymhet.
Avsikten är att visa svaga människors underkastelse och den lägsta gränsen för vad livet kan göra med dem och oss, som saknar modet, styrka och självkänslan…
Tack för att du läser / Janne
Jag ligger bunden vid elementet.
Vid elementet i sovrummet.
Jag är kolossalt onykter och påverkad av en hel del tabletter som jag svalt med mängder av alkohol.
Jag vill inte vara med! Önskar inte det här!
Jag tiger och gör som jag blir ombedd och tillsagd.
Det här är inte som det ska! Det här stämmer inte!
Jag är bunden till fötter och händer.
Jag ligger raklång över trägolvet. Det gör ont.
Det värker i kroppen. Jag har befunnit mig där en stund, på golvet. Bunden vid elementet. Med ögonbindel och naken.
Jag saknar kläder och det börjar bli kallt där jag ligger.
Det här är hans sätt att älska.
Det här är hans sexualitet och inte min. Grövre, desto bättre.
Hårdare, desto mer njutning för honom. Sadist! Det är han som bestämmer och det är han som skriver reglerna.
Jag gör våld på mig själv och tillåter det hela att ske. Jag gör som han säger och som han vill. Jag våldtar min egen vilja och agerar som jag vet att han önskar.
Jag förstår inte varför, men jag bara är, gör och tiger.
Maskin och programmerad. Vad jag vill saknar betydelse numer.
Det har passerat för länge sedan, min vilja och det jag önskar.
Repet, vars tross är gjort av Hampa, skaver in i handlederna och fotanklarna.
Handlederna är surrade och knutna hårt!
Hårt tvinnade vid radiatorns golvrör, och anklarna är hårt samman snörda vid fotknölarna.
Jag tycker mig känna en svag lukt av järn, metall och förstår att jag blöder. Förmodligen har blodet även hunnit torka och stelna.
Jag har befunnit mig raklång under en längre tid.
Jag är stel, kall och öm. Golvet är hårt. Jag försöker ständigt att ändra ställning, för att kroppen ska göra mindre ont.
En odör av damm och svett når mig och jag undrar vad som händer härnäst.
Vad vill han göra? Vad vill han leka? Vad vill han leka med?
Han är full, packad, och han har även fått i sig en del andra droger som jag inte har något namn på och som jag inte känner till.
Han har till och från kommit in i sovrummet, tittat till mig, svurit över mig och spottat på min kropp.
Han namnger mig med grova, fula ord och jag vet att han njuter av det.
Sadist! Han är sadist och han finner det njutningsfullt att slå, plåga och håna mig.
Jag finner mig i det. Jag kan inte svara på varför, men jag gör det och han har hela mitt jag i sitt våld.
Jag förstår det inte själv, men kanske är det detta jag är värd? Kanske att jag inte ser mig själv som mer än en slagpåse, ett ingenting, och något för honom att onanera åt?
Jag önskar mer alkohol att bedöva mig med, för att slippa känna så
mycket av det som händer härnäst.
Under de timmar jag varit belägen där på golvet, har han kommit in i rummet, onanerat och låtit sin säd spruta över mig.
Flera gånger.
Han har kallat mig hora, fnask, jävla bög och masturberat till utlösning, som landat på min nakna kropp.
Jag är bunden och kan inget göra.
Jag låter det ske och jag vet att jag gör ett övergrepp på mig själv. Jag känner mig inte som ett offer där jag ligger.
Herregud, jag har ju sagt att det är okej. Det är inte okej, naturligtvis, men jag säger det ändå.
Det blir inte alltid så här grovt! Ibland vill han ha extra njutning, tillsammans med alkohol och sina droger och jag låter det vara, ske och passera. I min värld låtsas jag som om det inte skett och tänker att det här är och var sista gången.
Det kan omöjligt bli grövre!?
Jag litar på att han inte ska skada mig och göra mig mer fysiskt illa. Varenda gång litar jag på att han inte ska göra mig mer illa än vad jag klarar av.
Han kommer återigen in i rummet och nu ber jag honom att frigöra mig. Jag ber honom att knyta upp de hårda knutarna och låta det hela vara för den här gången.
Han bli triggad av det! Han blir upphetsad av att jag ber honom sluta och hjälpa mig loss.
Jag vet ju det sedan tidigare, men jag känner att det räcker nu. Jag vill inte mer och jag vill bara få komma loss. Snälla du…
Jag hör hur han lossar livremmen på sina byxor, som är av någon grågrön militärtyp, och jag blir livrädd!
Inte det här också, är min tanke och piskrappet landar över mina bara skinkor innan jag hinner reflektera över det. Igen, igen och igen. Jag ber honom, snälla… jag säger till honom att det räcker… Igen, igen och igen.
Helvete vad det svider, bränner över huden.
Jag känner smaken av salt och inser att jag gråter, gråter som ett barn. Han är så påverkad att han inte förstår själv hur hårt han slår.
Jag har nyktrat till av smärtan.
Igen, igen och igen… Han slår upprepade gånger, hårt!
Piskrappen upphör och han ställer sig med benen brett isär på båda sidor om min rygg.
Jag känner hans kängor mot huden och revbenen. Han tar tag i mitt hår, drar hårt i det och väser; vill bögen smaka på lekar med rövhålet? Vill bögen ha något hårt i röven..?
Återigen säger jag, att snälla du, det räcker nu! Jag vill inte mer.
Han lämnar mig ensam i rummet.
Han går med bestämda militäriska steg ut till det intilliggande vardagsrummet och jag har ingen aning om vad fan han håller på med.
Vad ska han göra nu? Vad fan vill han? Helvete, gör mig fri! Släpp mig…
Jag försöker att komma loss från repet kring mina handleder, men det är totalt omöjligt och istället börjar det återigen att blöda.
Helvete! Fan! Jag är skräckslagen och önskar bara att jag sagt nej från början.
Jag visste inte att det skulle bli så här våldsamt, igen, och jag visste inte att han skulle bli så hög och full på spriten och drogerna.
Fan också…
Han dundrar in i sovrummet igen och säger till mig högt; Nu din lilla jävel ska du få så du tiger. Nu jävlar…
Han sätter sig gränsle över mina ben, tungt och hårt, jag försöker desperat att komma undan och komma loss. Jag vrider och snor mig som en galen orm under honom, men hans grepp är hårdare och jag lyckas inte komma fri.
Jag är bunden till händer och fötter.
Jag är låst där på golvet.
Fastnaglad vid trägolvet och jag har hans tunga kropp vilandes mot mina ben. Jag ser inte någonting för ögonbindeln, som han knutit hårt och stadigt, över mina ögon och mitt huvud.
Han stryker ett kallt föremål över min rygg. Ner över svanken och försiktigt mot skinkornas ömma, såriga och tunna hud.
Jag förstår att huden gått sönder efter alla piskrapp och det känns oerhört kladdigt och vått. Lukten av metall är stark och frän. Det är min lukt. Det är mitt blod och det är jag som upplever det här.
Det här har hänt tidigare och jag har låtit det fortgå. Jag har gjort som han har önskat, men det hela har helt klart gått över styr.
Min svaghet och rädsla för honom har givit resultatet att jag inte vågar säga nej, för det händer att han ger mig en örfil ibland.
Ibland bara, för att se till att jag tiger och gör som jag blir tillsagd. Jag ska tiga, vara tyst och inte ta plats.
Med full kraft och galet hårt, pressar han in det kalla föremålet i mitt anus. Jag har ingen aning om vad det är, men det gör våldsamt ont. Smärtan blir outhärdlig och jag skriker åt honom att låta mig vara! Låt bli! Snälla du! Det känns som om föremålet växer, ju längre och ju mer han pressar på, likt en vägkon eller ett konformat föremål.
Det kalla hårda pressas in och jag känner att jag inte klarar mer.
Jag orkar inte.
Jag är övertygad om att jag spricker och då, känner jag hans säd över mina grisiga skinkor… Det är över!
Nu är det äntligen över och han lägger sin tunga stora kropp ovanpå min och blir liggandes där. Han vilar. Det blir tyst. Dödens tyst.
Och jag tror att han somnar ett kort ögonblick.
Jag blöder.
Föremålet har självmant sökt sig ut i friheten och jag känner att jag har gått sönder. Det blöder våldsamt och jag ber honom en sista gång, hysteriskt gråtande, att låta min få komma loss och vara fri.
Snälla du, ber jag och han lossar slutligen repet kring mina fötter och sedan runt mina handleder.
Han reser sig upp, sparkar till mig över ryggen, jag skriker till av smärtan och sedan går han. Han bara går och jag blir liggandes där, ensam, med en värkande ömmande kropp och med blod på min ömma hud, blod på golvet och en vanvettig smärta i ryggen och i min analöppning.
Jag ser allt detta, efter det att jag lossat på ögonbindeln.
Det är mycket blod och det blir förmodligen jag själv som får ta reda på det. Det är ju jag och mina kroppsvätskor som orsakat röran, så det blir för mig att torka upp och städa. Ställa i ordning rummet, som om ingenting har hänt!
Och jag gör det, städar och gör fint, för annars kan det bli en örfil.
Det blir en redig örfil ibland, men bara ibland, när jag inte gör som han vill och som han säger.
Jag vet min plats i den här leken och reser mig upp från golvet, på ostadiga ben.
Jag ska städa, men först värktabletter och en jävla massa sprit, för annars kommer jag inte att mäkta med allt det här.
Det räcker nu, far igenom mitt huvud. Det räcker nu…
Men jag säger inget, för det kan bli en rejäl dagsedel av det.
Det blir ju så ibland, när jag inte säger det jag ska och inte vill som han vill…
Men bara ibland…
Länk:
Våld i nära relationer…
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Vardagliga Anteckningar... 