Det kommer ikapp mig.
Det gör det.
I mitt huvud, där så mycket är ett evigt surr, där det är sjögång och lite kaos, känns det mest som om det hela har snurrat upp ett varv extra och går på ”fast forward”.
Jag orkar inte.
Jag vill inte.
Och så plötsligt, obehaget, orkanens öga, tystnad och likgiltigheten!
Den senaste tiden är det minnen som jagar mig.
Och så plötsligt, obehaget, orkanens öga, tystnad och likgiltigheten!
Den senaste tiden är det minnen som jagar mig.
Minnen av det som varit och av allt det som gått förlorat och om intet.
Det som är borttappat.
Det jag har mist.
Allt detta som försvann i rymdens svarta hål och i mitt eget svartaste svarta.
Slukats, för att aldrig mera vara, finnas, äga och ha…
Och jag tänker på min man, saknaden av honom och hur det fortfarande skär i mig, bränner stora hål i mitt hjärta och att det inte finns acceptans eller lugn, i det.
Ännu…
Och är det riktigt och rätt, mot min nya kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, att minnet och sorgen huserar mina tankar?
Finner han acceptans i det? Jag själv gör ju knappt det!
Är det tillåtet att älska igen? Intensivt, passionerat och längtansfullt? Tillåter jag mig det? Att älskas och älska en annan människa!
Jag vet att jag inte fått utrymme och tid att sakna, sörja och reda ut allt det som hände, för mitt missbruk tog över hela tillvaron och mitt liv!
Jag gav det aldrig en chans att få läka ut, gråtas ut !
Jag bad aldrig om hjälp, räddning, och inte heller om någon som helst tröst i allt det där!
Jag låste alla ute och jag låste sorgen utanför mig själv, som om det på något vis skulle ebba ut av sig självt efter en tid.
Men nej! Det är där, obearbetat och ohanterligt…
För jag gick på med mitt supande, mitt bruk av sinnesförändrande substanser och missbrukade allt som jag kunde komma över, och borta var sorgen, ilskan och klagan. Trodde jag…
Jag har sagt det förut, man försvinner i allt det där.
Man slukas av habegäret, självbedrägeriet och den ständiga önskan om att få använda mer, och det blir som ett övergrepp av ens förstånd, intellekt och bättre vetande.
Det som är av vikt i livet, blir mindre viktigt!
Och berättigandet till användandet, kvittot på att man får missbruka och ”fucka ur”, är just sorgen, bitterheten och det anklagande om andras fel och delaktighet, som till exempel min döde man och konsekvenserna kring det!
Man orkar inte känna.
Man orkar inte veta av, och känslomässig flykt är svaret på det som känns, gnager och smärtar.
Men det kommer ikapp en, allt det undvikande, allt det man flytt ifrån och all sorg, förtvivlan och bedrövelse.
Det kommer ifatt, det gör det.
Jag försvann i allt det där, missbrukar sörjan!
Jag gick förlorad och upphörde att synas och finnas till.
Och all den där bitterheten, sorgen över min man, sorgen över den vackra våningen, husdjuren, vännerna och det ogråtna tårarna, måste i något skede göra sig påmint och få komma ut!
Landa någon annanstans, efter urladdning och utbrott, och upptas av intet för att sedan ebba ut och bara vara minnen.
Inte känslor och inte beskt bittert.
Endast hågkomster och minnen.
Jag gör hela tiden små ”patchwork”, ”släcker små bränder” och lagar fasaden som är jag själv.
Det tar mycket energi och kraft att hela tiden försöka att hålla en trevlig, glad, social och fin fasad utåt, när det egentligen spricker hela tiden.
Fasaden falnar, färgen mattas av, förlorar sin färg och till slut krackelerar allt och man orkar inte.
Man kapitulerar, under allt det där som aldrig fått sitt utlopp.
Man lägger sig ner och bara tänker att det får vara där och fara runt, göra sig påmint och leva lite till i själslivet.
Och när man kapitulerar under det som är svårhanterligt, ger livsgnistan upp och så faller man i bitar.
Allt faller och som tillfrisknande missbrukar måste man hålla i sig, för det blir en sjuhelsikes resa.
Nedåt.
Det är bara att lägga sig ner.
Vila. Be om tröst och åka med på den där resan, för det blir bättre, alltid!
Och nu skedde det där. Att ge upp. Maktlöshet.
Ohanterligt och vanmäktigt.
Uppgivenhet och en likgiltighet uppstår på något vis, för det är ingen idé längre att kämpa emot, det är känslan.
Orkar de som är runtomkring en, bara vara med?
Orkar de lyssna?
Och mitt aldrig sinande ansvar för andra människors känslor och funderingar!
Jag måste utgå ifrån att nyvunna vänner, och min nyfunna kärlek, vill vara med mig och orkar vara med och vill veta hur jag har det.
Jag måste kunna tro på att de säger ifrån när det blir för mycket, när de inte orkar längre, när de känner att jag och mitt skaver på dem och tröttar ut dem.
Och de som vill, får försöka att förstå och begripa sig på, emedan andra kanske inte vill och inte orkar.
Men jag måste lita på, lära mig, att tro att de kan ta ansvar för vad de önskar, vill och mäktar med…
Så, det har slutligen kommit i kapp mig.
Och jag vet inte hur länge jag får vara kvar i orkanen av känslor, som sorg, vemod och ilska, men det lägger sig inte idag, inte heller i morgon…
Men kanske att det blir hanterligt och att det föds en acceptans i det.
Och kanske kan jag bara ha minnen och hågkomster kvar, av glädjen, nöjet att få ha varit en del av allt det fina och härligheten med min bortgångne man, till slut.
Plocka fram dem, se på dem och känna förnöjsamhet?
Ett är i alla fall säkert! Ett vet jag…
Det kommer ikapp en, oavsett!
Det gör det… Hinner ifatt!
Väl Mött / Janne
Vardagliga Anteckningar... 