Jävla Jante!

Jävla Jante!
En vän sa till mig att det krävs mod. 
Det krävs styrka att våga vara svag och visa sina tillkortakommanden.

Det måste finnas en del jävlar anamma då, i den här alkoholiserade, akterseglande och hemlösa lilla mannen.
Det min vän syftade på, var att jag har så mycket mod som vågar skriva om mig själv och det jag upplever och känner… Vara utelämnande.
Jag blev naturligtvis livrädd. Igen! Rädd för allt!
Men hon menade att det jag bjuder henne på i mina texter, inger henne modet till andra saker i sitt eget liv. Hon får modet att ordna med ting, där modet sviker henne ibland och hon känner att hon vågar vara mer företagsam i sin egen vrå av världen. 
Hon får mod att ta itu med somliga oroväckande saker under sin dag, som kanske inte skulle blivit utförda annars…
Jag var tvungen att ifrågasätta henne! Är du inte klok, blev min replik!
Jag menade naturligtvis inte så, men Jante slog mig på käften direkt, och jag reagerade med att ifrågasätta hennes intelligens. 
Typiskt! 
Och med detta vaknade en gnagande oro inuti mig! 
Hur kunde jag tro att det faktiskt skulle finnas någon som verkligen uppskattade det jag skrev och satte på pränt? 
Och hur kunde jag tro att någon skulle gilla och tyckte att det var givande att läsa, det jag skrivit!?

Jävla Jante!

Jag har ett behov av att skriva! 
Tycker att det är roligt med ord och svenska språket! Jag påstår inte att jag är förbannat duktig på det, men det är ett behov hos mig och jag gillar det! 
Och om, jag skriver om, någon finner det roande, bra och uppmuntrande på något vis, så är väl det väldigt trevligt, mysigt och värmande? Eller hur?

Jävla Jante!

För vem tror jag att jag är? Vem skulle vilja läsa en hel massa om vardagliga tankar, funderingar och trivialiteter? Vem är intresserad av min kamp med vardag, alkohol, misär och möten med medmänniskor?
Och… Besitter jag så mycket kunskap om det svenska språket, att jag tror mig kunna rida igenom en hel text?

Jävla Jante!

Men nu var det ju så att jag med mina texter ingöt mod, glädje, en del skratt och styrka för henne och i hennes vardag, och då kan det väl få vara så!?
Då kan det väl få stanna där och bara vara…
Men inte! Inte hos den här alkoholiserade, akterseglande och hemlösa lilla mannen. 
För Jante ska ju vara med och säga sitt! Uppvuxen med Jante lagen som jag är, så vill även den jävla livsfilosofin komma till tals i mitt inre!

Jävla Jante!

Jag bestämde mig i alla fall för att ta det till mig, det hon sagt, säga tack, och bli så där härligt varm, glad och berusande lycklig som man blir, när någon bekräftar det man gör!
Bara fullständigt njuta av att någon gillar det man skriver och det man själv uppskattar att göra …
Så…
Fuck you, Jante!
Jag har lite mod och styrka och jag vill skriva om det!
Och jag tänker dessutom göra det!
Punkt!

Väl Mött / Janne

Vi sitter där tysta, och våra bruna ögon möts…

Han sitter där mitt emot mig, på andra sidan bordet.

Hans händer, som nervöst vilar på bordskivan, är torra, spruckna och nariga.

De låter som sandpapper, när han gnider handflatorna mot varandra.

Och när han talar, spricker rösten som om han närsomhelst ska börja gråta.

Klangen i rösten befinner sig bland de lägre tonerna, i den musikaliska skalan. Sprucken bas.

Kroppsspråket röjer och vittnar om osäkerhet, rädsla och nervositet.

Hans kropp är ihop sjunken, samlad på något märkligt vis och hans tunna rygg har en framträdande S-kurva. 

Han sitter där vid bordet, kutryggig och med en doft omkring sig av tvål och billigt rakvatten. 

Han är nyklippt och nyrakad. Nästan stilig, i sitt gråsprängda svarta hår.

Hans ansikte är fårat av det hårda livet. Djupa rynkor och veck.

Ett tydligt ärr över höger öga vittnar om slagsmål.

Käkbenen är numer kraftigt markerade i ett magert, tunt, brunt ansikte.

Hans gång är märkt av åratal av missbruk och misär.

De bruna ögonen saknar gnistan, livet och det pärlande gnistrande levande.

Uppgivenhet. Skuld och skam. 

Oro och sorg, har intagit de bruna och dess svarta pupill.

Denna vackra man. Den här mannen som var så stor, stark och brysk.

Allt det stolta, som bebodde hans ord och handling.

Allt det som var hans självaktning, värdighet och hederskänsla, finns inte längre kvar hos honom. 

Borta. Flyttat. Flytt. Inte längre där. Inte alls.

När han andas och talar denna morgon, bär andedräkten spår av kaffe och tandkräm.

Det mörkbruna radbandet i trä, som han bär kring halsen, tycks vara en värdefull och kär ägodel. Han för sina fingrar över det med jämna mellanrum och han räknar pärlorna, för att säkert veta att de fortfarande sitter kvar där. En, två, tre och fyra…

Detta tycks skänka honom lugn och ro. En viss trygghet, som han inte finner i rummet där vi sitter.

Han har en brun gabardinkostym på sig.

Den är på tok för stor. Mörkt brun. 

Under kavajen har han en vit skjorta.

Ärmsluten på kavajen, letar sig långt ner över de bruna handryggarna.

Sömmen på axlarna är på väg ner, mot övre delen av armarna och hans vita skjorta är ostruken, skrynklig och mer gräddfärgad, än vit.

Han har ansträngt sig. Han har verkligen gjort uppoffringar. 

Jag ser det på honom.

Jag undrar vem som hjälpt honom. Vem ordnade detta för hans räkning? 

Vem hjälpte till?

Vi sitter där tysta, och våra bruna ögon möts.

Inte ens nu, i en stund som denna, där vi är ensamma och ingen hör eller ser oss, bjuder han på det. 

Han vill inte låta orden falla ur sin mun, för att sedan landa i mitt knä och in i mitt hjärta! Han tänker bestämt inte göra det nu heller.

Han vet och jag vet, att ingen hör eller ser oss, ingen kommer att få veta. Någonsin. Aldrig.

Men inte ens nu kan han bjuda på de där få orden, som dock är så svåra.

Så jag tar orden ifrån honom. 

Jag plockar bokstaveringen från honom och låter dem ljuda ur min mun. 

Jag tar tillbaka det, som jag trodde att han skulle ge mig.

Sakta öppnar jag munnen och säger tyst, så att bara vi två hör;

Pappa, jag älskar dig!

Väl Mött / Janne