Jävla Jante!



Jävla Jante!
En vän sa till mig att det krävs mod. 
Det krävs styrka att våga vara svag och visa sina tillkortakommanden.

Det måste finnas en del jävlar anamma då, i den här alkoholiserade, akterseglande och hemlösa lilla mannen.
Det min vän syftade på, var att jag har så mycket mod som vågar skriva om mig själv och det jag upplever och känner… Vara utelämnande.
Jag blev naturligtvis livrädd. Igen! Rädd för allt!
Men hon menade att det jag bjuder henne på i mina texter, inger henne modet till andra saker i sitt eget liv. Hon får modet att ordna med ting, där modet sviker henne ibland och hon känner att hon vågar vara mer företagsam i sin egen vrå av världen. 

Hon får mod att ta itu med somliga oroväckande saker under sin dag, som kanske inte skulle blivit utförda annars…
Jag var tvungen att ifrågasätta henne! Är du inte klok, blev min replik!
Jag menade naturligtvis inte så, men Jante slog mig på käften direkt, och jag reagerade med att ifrågasätta hennes intelligens. 

Typiskt! 
Och med detta vaknade en gnagande oro inuti mig! 
Hur kunde jag tro att det faktiskt skulle finnas någon som verkligen uppskattade det jag skrev och satte på pränt? 
Och hur kunde jag tro att någon skulle gilla och tyckte att det var givande att läsa, det jag skrivit!?

Jävla Jante!

Jag har ett behov av att skriva! 
Tycker att det är roligt med ord och svenska språket! Jag påstår inte att jag är förbannat duktig på det, men det är ett behov hos mig och jag gillar det! 
Och om, jag skriver om, någon finner det roande, bra och uppmuntrande på något vis, så är väl det väldigt trevligt, mysigt och värmande? Eller hur?

Jävla Jante!

För vem tror jag att jag är? Vem skulle vilja läsa en hel massa om vardagliga tankar, funderingar och trivialiteter? Vem är intresserad av min kamp med vardag, alkohol, misär och möten med medmänniskor?
Och… Besitter jag så mycket kunskap om det svenska språket, att jag tror mig kunna rida igenom en hel text?


Jävla Jante!

Men nu var det ju så att jag med mina texter ingöt mod, glädje, en del skratt och styrka för henne och i hennes vardag, och då kan det väl få vara så!?
Då kan det väl få stanna där och bara vara…
Men inte! Inte hos den här alkoholiserade, akterseglande och hemlösa lilla mannen. 

För Jante ska ju vara med och säga sitt! Uppvuxen med Jante lagen som jag är, så vill även den jävla livsfilosofin komma till tals i mitt inre!

Jävla Jante!


Jag bestämde mig i alla fall för att ta det till mig, det hon sagt, säga tack, och bli så där härligt varm, glad och berusande lycklig som man blir, när någon bekräftar det man gör!
Bara fullständigt njuta av att någon gillar det man skriver och det man själv uppskattar att göra …
Så…
Fuck you, Jante!

Jag har lite mod och styrka och jag vill skriva om det!
Och jag tänker dessutom göra det!
Punkt!

Väl Mött / Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s