Vi sitter där tysta, och våra bruna ögon möts…

Han sitter där mitt emot mig, på andra sidan bordet.
Hans händer, som nervöst vilar på bordskivan, är torra, spruckna och nariga.
De låter som sandpapper, när han gnider handflatorna mot varandra.
Och när han talar, spricker rösten som om han närsomhelst ska börja gråta.
Klangen i rösten befinner sig bland de lägre tonerna, i den musikaliska skalan. Sprucken bas.

Kroppsspråket röjer och vittnar om osäkerhet, rädsla och nervositet.
Hans kropp är ihop sjunken, samlad på något märkligt vis och hans tunna rygg har en framträdande S-kurva. 
Han sitter där vid bordet, kutryggig och med en doft omkring sig av tvål och billigt rakvatten. 
Han är nyklippt och nyrakad. Nästan stilig, i sitt gråsprängda svarta hår.
Hans ansikte är fårat av det hårda livet. Djupa rynkor och veck.
Ett tydligt ärr över höger öga vittnar om slagsmål.
Käkbenen är numer kraftigt markerade i ett magert, tunt, brunt ansikte.
Hans gång är märkt av åratal av missbruk och misär.
De bruna ögonen saknar gnistan, livet och det pärlande gnistrande levande.
Uppgivenhet. Skuld och skam. 
Oro och sorg, har intagit de bruna och dess svarta pupill.

Denna vackra man. Den här mannen som var så stor, stark och brysk.
Allt det stolta, som bebodde hans ord och handling.
Allt det som var hans självaktning, värdighet och hederskänsla, finns inte längre kvar hos honom. 
Borta. Flyttat. Flytt. Inte längre där. Inte alls.
När han andas och talar denna morgon, bär andedräkten spår av kaffe och tandkräm.
Det mörkbruna radbandet i trä, som han bär kring halsen, tycks vara en värdefull och kär ägodel. Han för sina fingrar över det med jämna mellanrum och han räknar pärlorna, för att säkert veta att de fortfarande sitter kvar där. En, två, tre och fyra…
Detta tycks skänka honom lugn och ro. En viss trygghet, som han inte finner i rummet där vi sitter.

Han har en brun gabardinkostym på sig.
Den är på tok för stor. Mörkt brun. 
Under kavajen har han en vit skjorta.
Ärmsluten på kavajen, letar sig långt ner över de bruna handryggarna.
Sömmen på axlarna är på väg ner, mot övre delen av armarna och hans vita skjorta är ostruken, skrynklig och mer gräddfärgad, än vit.
Han har ansträngt sig. Han har verkligen gjort uppoffringar. 
Jag ser det på honom.
Jag undrar vem som hjälpt honom. Vem ordnade detta för hans räkning? 
Vem hjälpte till?

Vi sitter där tysta, och våra bruna ögon möts.
Inte ens nu, i en stund som denna, där vi är ensamma och ingen hör eller ser oss, bjuder han på det. 
Han vill inte låta orden falla ur sin mun, för att sedan landa i mitt knä och in i mitt hjärta! Han tänker bestämt inte göra det nu heller.
Han vet och jag vet, att ingen hör eller ser oss, ingen kommer att få veta. Någonsin. Aldrig.
Men inte ens nu kan han bjuda på de där få orden, som dock är så svåra.
Så jag tar orden ifrån honom. 
Jag plockar bokstaveringen från honom och låter dem ljuda ur min mun. 
Jag tar tillbaka det, som jag trodde att han skulle ge mig.
Sakta öppnar jag munnen och säger tyst, så att bara vi två hör;
Pappa, jag älskar dig!

Väl Mött / Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s