Jag blir ständigt påmind om var jag hade varit, om jag fortsatt med mitt destruktiva liv och leverne.
I det hus som jag bor i nu, på Södermalm här i Stockholm, finns det många olika sorter av människor. Allt ifrån den präktiga typen, det vill säga jag själv har jag fått höra, och till de som givit upp och struntar fullständigt i konsekvenserna av ett liv i missbruk och skadligt beteende. Andra bor här i ren förvaring. Slutet. Uppgivenhet, från Socialtjänsten.
Och alla bor vi i huset för att ha någonstans att bo och för att få tillgång till det som kallas för ”träningslägenhet” eller ”träningsboende”.
Boendet här är ett steg på vägen, så att säga, till ett eget och ”riktigt” boende…
Det bor i stort sett bara före detta missbrukare här. Och de bor missbrukare som ännu inte blivit mätta på drogerna och tröttnat, i kåken också! Här är allt tillåtet.Men detta är en bra lösning för oss utan tak över huvudet, vi som behöver ha någonstans att bo och vara…
En del av dessa människor som huserar här, har jag mött på diverse avgiftningar och en del andra har jag gått i behandling tillsammans med.
Och ibland har jag svårt att veta hur jag ska förhålla mig till dem jag känner igen!
Ska jag hälsa och säga hej och fråga hur de mår, eller ska jag låta bli?
Jag är lite oroad för att de jag hälsar på ska känna sig obekväma och besvärade, utanför sjukhusets och avgiftningarnas väggar. Så jag låter bli!
Jag beslutade mig helt enkelt för att ge dem friheten att hälsa på mig först!
Fegt av mig kan tyckas, men jag känner att jag ger dem möjligheten att låta det vara, om de själva inte vill påminnas om geggan på en avgiftning, eller det arbetsamma att ta sig igenom en behandling.
Och en del av dem har tappat fotfästet igen och jag vet att det bor skam och mycket genans hos dem…
Här om helgen sprang jag på, eller rättare sagt klev över, en ung kille som jag varit på avgiftning med mer än en gång.
Han bor i våningen ovanför mig.
Han hade tagit sig ett återfall och låg och sov vid entrén intill hissen.
Han hade inte somnat ute i alla fall, tänkte jag och jag undrade hur länge han legat där…
Jag fick själv en flashback och blev påmind om att det inte alls var länge sedan jag låg och sov någonstans, där ingen ville att jag skulle sova och ringde polisen, och jag insåg återigen hur sårbart det är att vara drogfri och nykter.
Ingen självklarhet! Inte alls!
Egentligen ville jag väcka honom och fråga hur han hade det!
Jag ville se till att han kom hem och att han var ”hel” och inte hade slagit sig…
Men jag klev över honom! Jag klev över honom!!
I min tanke tänkte jag att han skulle ha skämts, blivit generad och kanske förbannad för att jag såg, lade märke till honom…
Jag lät honom ligga där och sova!
Det såg inte alls bekvämt ut, men jag kände att jag vid det tillfället valde rätt. Nu efteråt har jag vissa moraliska betänkligheter, men just då ville jag faktiskt inte störa honom.
Vågade inte! Och dessutom kanske han var så packad att han inte visste var han var, eller var han bodde eller ens var han skulle och då… då hade han kanske önskat att få komma upp till mig för att sova ruset av sig!
Mindre lyckat! Inte alls bra!
Min skuld efter den här episoden får mig att skiva det här.
Kanske som ett försvarstal, kanske som ett sätt att rättfärdiga mitt beteende…
Jag vet inte, men just där och då, sent på kvällen, kändes beslutet rätt och riktigt…
Jag tänker att jag ständigt och hela tiden ser människor och situationer som blir till en påminnelse om hur det kan sluta och var jag själv kan och kunde ha landat någonstans…
Ensam.
Vid en entré till en hisshall.
Sovandes och medan en granne, väljer att kliva över ens kropp, samtidigt som man är packa, sårbar och utelämnad…
Ja, jag blir ständigt påmind om var jag hade varit, om jag fortsatt mitt destruktiva liv och leverne… 
Tack! Tack för att jag klarat mig så långt!
Jag hoppas att jag har valt, just idag…
Bara för idag.
Väl Mött / Janne
Vardagliga Anteckningar... 