Jag bor på ett Stöd och referensboende på Södermalm i Stockholm.
Här bor jag tillsammans med andra människor som inte lyckats med att vara en del av samhället på flera olika sätt.
Det är missbrukare.
Det är psykiskt sjuka människor.
Det finns människor, som jag själv, med en önskan om att leva ett tillfrisknande liv och få möjligheten att komma in i samhället och få ”vara med” och ”ta del av”.
Många som bor här, har missbruksproblem och det mesta är tillåtet för dem som har sin hemvist i huset.
Andra bor här i ren förvaring. Socialförvaltningen har givit upp!
De ser till att de har tak över huvudet och sedan får de klara sig själva så gott det går.
Merparten av dem som huserar i kåken, är av den sistnämnda kategorin.
Förvaring!
Men jag är tacksam att jag får vara här. Jag är glad och belåten att jag får bo så fint, i min lägenhet och jag känner tillfredsställelse i att få ha något eget. Som är mitt! En dörr att stänga om mig och en säng att sova i.
Jag har inte mycket i den här lägenheten, men jag är duktig på att få det fint, mysigt och hemtrevligt med väldigt små medel.
Jag har fått låna möbler, tyger, handdukar, sängkläder och även handlat en del textilier själv, till den här lilla vrån av världen. Min vrå.
På Södermalm. I Stockholm. I Sverige.
Jag har provisoriskt använt mig av lånade flyttkartonger, som jag byggt möbler och förvaring utav. Men det är inte lätt. Inte alls… det är svårt.
Det är mycket fest och det är mycket droger, poliser och okända människor som cirkulerar i huset. Det är rörigt ibland. Jävligt rörigt, om jag ska vara helt frank.
Ibland sover det människor nere vid tvättstugan.
Ofta smiter det in unga människor, påverkade, som ska någonstans och till någon i byggnaden, då jag själv går in igenom porten.
Jag kan inte argumentera med dem, för jag vet inte om det kan bli hotfullt.
Jag har inte en aning om vad de som kommer in i huset olovandes ”går på”, så jag tar inget ansvar för dem som slinker med in, när jag själv tar mig genom entrédörren och in.
Personalen, som finns här under kontorstid, vet om det. Personalen känner till problemet!
Jag vill inte, vågar och kan inte säga ifrån! Jag kan inte med att fråga vem och vilka de är och var de ska. Det är inte mitt ansvar. Jag tvår mina händer ifrån det!
Ja, rörigt. Ibland.
Många människor i en och samma fastighet, och med lika många olika sorters problematik i det förflutna.
Somliga är missbrukare. Andra lider av psykisk ohälsa. Några langar droger och ytterligare någon har en önskan om att få komma tillbaka till livet.
Jag ska vara tacksam. Jag ska vara glad.
Missförstå mig inte! Det finns tacksamhet här!
Någon har kissat i trapphuset. Någon annan har bajsat vid entrén.
Vid olika tillfällen förstås.
Det ligger fimpar i korridoren och ibland återfinns kanyler vid hissen.
Någon rotar runt i soprummet på bakgården och någon annan sover inne i tvättstugan, där jag ska tvätta min tvätt.
Det är misär.
Det är baksidan av all djävulskap, som droger och psykisk ohälsa ställer till med!
Problem uppstår när Stockholms Stad och Stadsdelarna tränger ihop alla dessa människor i ett och samma kvarter, i ett vackert hus, på Södermalm, i Stockholm, som rymmer lite över hundra lägenheter.
Det blir gränslöst för många som bor här och det är oordnat, lortigt och ibland luktar det väldigt illa. Fylla. Cigarettrök. Lukten av fimpar, och ibland luktar det ensamhet…
Ibland bor även ensamheten här, utanför min dörr, i korridorerna och trapphuset…
Och även jag bor här!
Jag ska tillfriskna i mitt missbruk. Jag ska försöka att hålla mig till det ”nya livet”, vara hel, ren och drogfri och inte lockas av allt som fladdrar runt i kvarteret och huset.
Det är förbannat svårt, ibland. Ibland blir det förbannat ohanterligt!
Maktlöshetens ansikte visar sig. Jag kan inget göra. Jag kan ingenting be om, just nu…
Jag lockas av själv ruset som människor befinner sig i här. Berusningen och känslan av att få vara ”borta”, ”lummig” och ”lullig”. Att få vara ”på” och undfly verkligheten och slippa vara med hela tiden. Oansvarighet. Att inte bry sig om. Att få skita i allt och bara vara.
Jag upplever en attraktion till det där. Att få vara i ett rus och fullkomligen strunta i allt.
Men jag vet hur sanningen ser ut. Jag har facit.
Jag vet vad som händer om jag faller tillbaka…
Det är inte själva misären jag attraheras av, det är känslan.
Jag vill åt den där känslan. Och här, på Södermalm, i ett Stöd och referensboende, i Stockholm, där finns den känslan överallt.
Och känslan av ensamhet och oansvarighet, bor granne med kampen om att återta livet.
Att få leva!
Ofta är det så, att jag plockar upp mina hemnycklar kvarteren innan, jag är hemma vid ”min” port. Jag förbereder mig för att gå in i huset.
Jag vet aldrig vad som möter mig. Jag vet inte vem jag springer på.
Jag håller min nyckel hårt.
Stålsätter mig och går igenom byggnaden och hem till mig och mitt!
Jag trivs här. Här är lugn och ro. Det doftar gott.
Här finns mina saker och min frihet undan drogerna och den där jävla misären, som endast är någon dörr bort.
Dörren mitt emot min egen, bor fröken alkoholist och hennes vänner… hennes vänner flaskan, festerna och männen.
Ensamheten har förmodligen hyrt rum hos henne också. Ibland.
Och det är med ren och skär vilja emellanåt, som jag sammanbitet tar mig hem och in till mig!
Ibland ser jag till att tala med någon i telefonen.
Jag lyssnar aldrig på musik när jag tar mig mina två våningar upp till min lägenhet.
Det är osäkert vem och vilka som kommer bakom mig, det är oroligt att inte vara säker på om någon följer efter mig!
Det är ibland med hjärtklappning som jag snabbt och effektivt kommer in i min lägenhet och in i mitt hem.
Tryggheten. Säkerheten. Jag. Mig och mitt.
Det är ett test, känner jag. Jag prövas.
Jag och min seriositet testas för att se om summan, sammanfattningen och kontentan skall bli; Menar han verkligen allvar!?
Är han modig nog, har han verkligen bestämt sig?
Han kanske tvekar, kanske att han inte ska kunna klara av att hålla sig drogfri.
Kanske att jag faller och dör.
Kanske jag återfaller och aldrig mera återkommer..?
Jag måste stå ut här under en tid! Jag ska klara av det! Jag ska fixa det här och jag ska verkligen försöka att göra allt jag kan för att ”hänga kvar” och ”vara på banan…”
Det jag inte förstår, är varför jag hamnade här!?
Hur tänker politiker och Stadsdelarna kring det här? Det är en förmån att få ha ett eget hem! Det är fantastiskt att få möjligheten att bo mitt på Södermalm i Stockholm, faktiskt och jag har en vacker, trivsam lägenhet.
Jag har mig själv… Min vilja att…
Men måste man samla ihop oss alla under ett och samma tak?
Är det för att testa oss, se om vi verkligen vill och kan? Är det för att påvisa att lockelsen alltid kommer att vara omkring oss, oavsett var vi bor och befinner oss?
Men måste man verkligen samla allt och alla i en och samma fastighet?
Jag vet att jag aldrig kommer att komma undan missbrukande människor och kommer alltid att få kämpa med sug, rus och påverkade medmänniskor, men det här är extremt!
Jag tror att jag sett, på sin höjd, fem stycken som ser ut att vara i min egen situation med ärligt menade avsikter, men resten av dem som är och bor här, är redan utom räddning!
De är här för att det inte finns några alternativ! Det finns inget annat att tillgå!
Det är extremt att behöva ha det så här.
Och i skrivande stund känner jag att jag bara ska vara tacksam och glad.
Jag ska vara tyst och tänka på vad det kostar skattebetalarna, vara uppskattande och belåten.
Jag är det! Missförstå mig inte!
Men det är en väldigt märklig situation. Det är extremt!
Det är en förvaringsplats jag bor på och det är skrämmande ibland.
Jag bor på Södermalm. I ett Stöd och referensboende.
Jag trivs bra i min vackra lägenhet.
Här bor jag tillsammans med andra människor som inte lyckats med att vara en del av samhället på flera olika vis.
Det är missbrukare.
Det är psykiskt sjuka människor.
Och så jag och fem till, som vill mer av livet, med ärligt menade avsikter.
Hjälp! Fixar jag det här…
Väl Mött / Janne
Vardagliga Anteckningar... 