”Där på en bänk, har en gammal solstråle just somnat in, och vem smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge. Gamla älskade barn…”



Inför natten… innan sömnen…

Minnen, som är återkommande, för mitt inre.
Som en bilderbok, bläddras de upp för mig.
Rädslan, skräcken och oron att förlora igen, tappa greppet och falla…
Innan sömnen, i min säng, med min nyvunna trygghet, faller minnen in ovanifrån, från Öster och Väster…

Plötsligt tänker jag på Barbro Hörbergs text, ”Gamla älskade barn…”, vars text lyder, ”Vad drömde din mamma om, när du blev till, gamla älskade barn…”

I tankarna faller jag tillbaka till våren och sommarens enkelhet, lättfattlighet och behagliga anspråkslöshet.
Den värmande värmen, solens ljus och det verkliga förhållandet till att allt och alla lever upp, lever om och om igen.
Mitt brunbrända jag, i lortiga kläder.
Det otvättade jaget i solens sken och med smutsen som sällskap, men ändå ännu leende.


Barbro Hörbergs text som fortsätter, ”Där på en bänk, har en gammal solstråle just somnat in, och vem smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge. Gamla älskade barn…”

Jag är så trött. Kraftlös och orkeslös.
Fullständig kraftuttömning och denna ändlösa oerhörda trötthet, som är summan och kontentan av alla dessa ständiga frågor.
Frågor och funderingar som, vad jag ska äta?
Ska jag äta?
Var ska jag vara? Var sover jag i natt?
Vem är min vän och hur får jag tillgång till mer?
Ännu mer av detta bedövande, berusande, sköna och avtrubbande tunga.


Och när tröttheten slutligen tar över, som så många gånger förut och innan denna tidpunkt, somnar jag stående, på plats, i en park.
Jag faller i orolig sömn i gräset någonstans.
Insomnar och sover rastlöst på en bänk, i ett större grönområde.
”Gamla älskade barn…”
Innan sömnens befrielse, hörs fortfarande mina föräldrars ord och meningar inuti mitt huvud, ”Vad blir det av dig? Varför är inte du som de andra? Din vilja växer i skogen och inte här, unge man! Vad ska det bli av en sådan som du?”


Och när slutligen sömnen tar mig med på drömmarnas resa genom återstoden av dagen och
natten, återkommer sommardagarna med saft och nygräddade kanelbullar, med sömnens rus.
Mormor och bersån bakom huset.
Ängarna och dess höga oklippta vildvuxna gräs.
Gårdsplanen krattad med frenesi, in i minsta sten och intill perfektion. 

Glasverandan i Falurött och Kritvita knutar.
Bärbuskar, fruktträd och stora gyllenröda jordgubbar med glass och sötad grädde, i den yviga och förvildade bersån, bakom huset.
Kaffedoften i köket. Frukost med gröt, lingon och mjölk.
Radions dova ljudande röster, med nyheter och Sommartoppen.
Mormor och jag. Bara vi två, mot resten av världen. Lugn och ro.
Tystnaden och stillheten. Doften av Chanel no.5. och mormors hårvatten.
Och ljudlösheten som sprider sig i husets alla rum, under eftermiddagens vila.
Silentium och tysthet… Sinnesro.
Den andaktsfulla högläsningen under kvällsvarden, med Karin Boye och Edith Södergran i bräschen, för poesins afton och diktningens äventyr.
Och sedan… Dan Andersson och Nils Ferlin, innan sänggåendet och sömnens härliga behagliga vila.
Och till sist, som dagens slutgiltighet och punkt, mormors viskande ord, ”Sov, slumra in min vän, och låt natten få väcka dina drömmar”…

”… och vem smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge… Gamla älskade barn…”

Väl Mött / Janne

Länk: Kort om, Barbro Hörberg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s