Så kom då han! Han som fick mina känslor att vakna till liv. Det är mer och fler känslor, än ren attraktion och förälskelse.



Jag är en liten ”pain in the ass”, ibland. 

Jag har en ny kärlek.
I ärlighetens namn trodde jag aldrig att det skulle ske igen. Att jag skulle få älska och älskas.
Jag har faktiskt tänkt att jag skulle leva ensam! 
Kanske ha någon älskare ibland och sedan bara ägna mig åt mig, mitt och det som tillhör det jag kallar ”tillfrisknande”!

Jag är drogfri missbrukare. 
Jag har levt i ett rus, till och från, de senaste tjugo åren. 
Åtta av dem tillsammans med en man vars missbruk tog honom till döden alldeles för tidigt. 
Det var mitt livs stora kärlek. 
Det var han som jag saknade under dagarna, på mitt arbete. 
Han var den som jag hade tänkt leva resten av mitt liv med. 
Han var den, som min själ kände sig hemma tillsammans med. Pusselbiten… 
Han var min längtan. Min dag, min tröst och mitt vatten.
Och ja, han dog. 
Och ja, jag var bitter och ensam. 
Och ja, missbruket blev om möjligt ännu värre och jag glömde bort allt annat omkring mig…
I allt det där, fick jag aldrig någon riktig ordning. Jag var helt borttappad och kände mig förlorad. Gick vilse bland känslor, min själv och vem jag var!

I mina försök att leva drogfritt och rent, föll jag ofta på just alla de där obehagliga känslorna som kommer över mig efter en tid. 
Det kommer alltid ikapp en…
Sorg, saknad, bitterhet, beska och ett märkligt behov av att straffa mig själv.
Yttersta straffet var förmodligen att vara ensam, späka mig själv, slå på mig själv och vara lidande för att betala på en skuld som endast var min egen. 
Skulden och krediten till livet var endast min egen, men jag pekade med hela handen på alla andra och skrek högt som fan, ”Detta är ert fel”! ”Se vad ni gjort”! ”Se vad min döde man har gjort med mig”! 

Med insikt i tillfrisknandet, med hjälp av andra människor som har bra mycket längre drogfrihet än jag själv, så har jag kommit en bit på vägen. 
Jag har fått lära om och tänka om. 
Jag följer de tolv stegen i gemenskapen, tolvstegsgemenskapen, och jag gör ett jäkla bra arbete med det. Jag har ett gott tillfrisknande!

I allt detta måste jag göra om och göra annorlunda.
Min gegga som jag bär omkring på, måste ut, pratas om, ventileras och skottas bort, och detta för att jag skall kunna omvärdera mitt liv och kunna se på hela tillvaron med nya ögon.
Jag bestämde mig för att bara vara jag. Själv. Ensam.
Bara vara ensam och bara ägna mig åt att meditera, tala och göra det jag ska i mitt ”stegarbete”. 
Inte snurra till det. 
Inte trassla till det. 
Inte börja gegga med relationer, i alla fall inte den första tiden.

Så kom då han! 

Han som fick mina känslor att vakna till liv. 
Det är mer och fler känslor, än ren attraktion och förälskelse. 
Det är mer känslor i det här, än tillfällig passion och erotisk lystnad. 
Jag har känt på ungefär samma vis en gång tidigare i mitt liv och det var då, när jag träffade mannen som jag omnämnt flera gånger som mitt livs stora kärlek. 
Det är möjligt att få uppleva det igen. 
Det är möjligt att det finns en högre makt som såg mig, såg min ömhetstörst, kärleksnöd och skickade den här vackre mannen rakt in i mitt liv. 
Rakt in i hjärtat och min kropps pulserande vener.

Och det blir naturligtvis problem.
Absolut inga problem med missbruk, beroende eller kaosartade stormiga gräl, efter mängder med sprit. Inte alls! Tvärtom!
Problemet är att han är så lugn, rolig, cool och snäll. 
Han har mycket av det där som jag inte har fått uppleva mer än en gång tidigare i mitt liv, i en parrelation alltså och jag blir förvirrad, vimmelkantig och vilsen.
Mina korta relationer före och efter min numer bortgångne man, har varit destruktiva, våldsamma, med inslag av galen svartsjuka och mycket alkohol. 
Och alkohol är också en drog, i det här avseendet!
Det har varit mycket tårar, förnekelse och aggressioner. 
Det har varit flykt, ganska mycket stryk och självutplånande! 
Han är inget av det jag har förväntat mig! 
Av allt det jag trodde att en man ska vara, elak, ond, bekräftelse hungrig och svartsjuk, är han inget alls. Inte ett spår! 
Han inget av allt det som jag har skapat en myt kring. 
Han bara älskar. Punkt! 
Han är nöjd! Och han har inget behov av att bekräfta mig hela tiden. 
Han har själv inget överdrivet bekräftelsebehov, för den delen! 
Och han har inget behov av att förklara hur mycket han uppskattar, hur mycket han trånar och längtar, efter mig! 

Han visar det tydligt på andra sätt. 
Han är av en annan sorts man och det bor en förnöjsamhet hos honom. Han behöver inte ”hålla på” hela tiden. 
Det är klart han är kärleksfull, bekräftande, tillgiven och ömsint, men inte på ett sätt som är för mycket och inte heller, kanske, på något vis för lite.
Och jag, med alla mina mönster, mina mytbildningar, det jag ”tror” att en relation ska vara och hur den ska se ut, kraschar ganska fint där, hemma hos honom och med hans avslappnade mjuka attityd.
Han bara är, i mångt och mycket. 
Han har överseende med mina små egenheter och han gillar mig.
Jag tror faktiskt att jag kan kosta på mig att säga, ”jag älskar, igen… Mannen jag alltid vill vara nära, nära…”

Och det är väl det där med att bara acceptera andra för vad, vem och hur de är, som är svaret!
Bara låta det vara och känna att det är okej. Bara låta sig älskas!

Men jag blir en liten ”pain in the ass”, ibland, när jag hela tiden förväntar mig att det ska vara på ett visst sätt. När det ska se ut på ett särskilt vis och jag hela tiden tror att alla gör, tänker och tycker som jag.
Jag behöver bekräftelse av honom. 
Jag vill att han säger att han gillar och uppskattar min person.
Jag vill att hans längtan får honom att säga, ”Kom över och vila hos mig i natt”!
Jag vill att han ska vara pussig, kramig och kärleksfull mest hela tiden, och när han är det, då backar jag! Det blir för mycket helt plötsligt!
Ambivalens kallas det. 
Kluvenhet och tvehågsenhet. 
Jag vet inte vad jag vill!?
Och ändå står han kvar där, när jag tjafsar och när jag ifrågasätter.
Han är kvar, även om jag uttryckligen säger att min personliga utveckling kommer före allting annat och att min drogfrihet är viktigast. Han är kvar! 
Han står stadigt, även då jag drar igång med mina mönster och på ett förbannat omoget sätt säger, ”Nä, nu åker jag hem”, ”du älskar inte mig”, ”varför kan vi inte vara hemma hos mig”, ”varför älskar vi inte mer”, ”är jag inte läcker nog”, ”vill du vara ensam och vill du att jag går min väg”!? 
Att sätta på prov, på något vis! Att testa om det fungerar, kanske?
Jag kan bli ganska provokativ och gnällig och ändå… 
Ändå vill han vara med mig och umgås och vara nära, nära…
Han står kvar!

Han köper hela mitt paket! 
Alla mina brister, tycker han är okej, och vi har långa samtal med substans, där jag berättar vad jag vet, vad jag lärt mig och vad jag önskar.
Teorin och de talade orden, stämmer inte alltid överens med verkligheten och praktiken, för jag drar ofta igång med någon typ av ”strafftänkande”…
Det går ofta bra att prata och samtala om det man läst och lärt, men i det verkliga livet tar det lite längre tid för saker och ting att fästa vid…
Så, jo… Det är inte enkelt att älska igen! Det är svårt!
Och det blir inte lättare när man inte vet vem man är själv, utan har varit slumrande bland droger i närmare tjugo år. 
Och alkohol är också en drog, i det här avseendet!

Jag lär mig. 
Jag försöker att acceptera. Jag låter det bara vara.
För jag vet ju, innerst där inne, bor en trygghet och en kärlek som är av en osynlig sort! han gör på sitt vis och han är nöjd. Det är bara jag som måste förstå, att vi alla är olika och uttrycker oss på andra sätt. uttrycken ter sig olika och han är som han är. Jag har bara att acceptera, tala om det och försöka att få honom att förstå mig och mitt! Och jag i min tur måste ”se honom”, lära mig att det ser olika ut för alla. Mitt sätt att älska någon, är inte det allmängiltiga och det som är korrekt… 
Det är inte alla andras sanning!
Sedan att det inte är och ser ut som jag hade tänkt mig, det får mig att lära om och tänka om och tänka lite till, vilket är bra.

Men i allt det där nya, så blir jag en lite barnunge och en ”pain in the ass”, ibland, men han vill i alla fall vara nära, nära… 

Nära mig…

Väl Mött / Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s