Jag skriver, och skriver… Att sätta ord på förnedring, smuts och lortighet blir en utmaning.



Jag skriver, skriver och skriver och skriver…
Mina ord flyter över papper, datorskärmen och i mitt huvud.
På papperslappar, i tidningar och på servetter.
Jag skriver och skriver… 

Mitt sätt att göra mig förstådd, fungerar alltid bättre med de skrivna orden. Jag skriver bättre än jag talar!
Jag kan vara mer eftertänksam, skriva om och skriva nytt!
Det är svårt, när orden är uttalade och sagda!
Jag kan alltid, med de skrivna orden, gå in och ändra, förändra och göra nytt.
Jag borde tala mer. Jag borde ta mer plats…
Är det skrivna raderna mitt sätt att visa mig?
Här är jag?
Och hur ska man kunna tala om det som är så svårt och det som är ens hemligaste hemlighet? 
Det man gömt, förklätt och nästan glömt.
De där hemligheterna som jag liknar med att hålla dolda, tiga om, och mörklägga, i vackra lådor med etiketter och sedan lagra dem i sitt innersta utrymme… 
Längst bak, bortom och bakom…

Det märkliga fenomenet med människor, som jag aldrig mött eller ens känner, i grupp, att i  samlad ring och i samtal med varandra, försöka att berätta om just detta svåra och hemliga. 
Att dela med sig, berätta och försöka att förklara.
Med dem ska jag yppa det som är det fulaste och smutsigaste jag bär med mig. 
Det lortigaste som finns i mitt liv. I mina tankar. Inuti mitt jag, i hemliga skåp. I mina lådor…
Längst bak, bortom och bakom.

Att tala är svårt. Att skriva enklare.

De skrivna orden klär känslorna enklare i de nyanser jag önskar, än vad de talade meningarna gör.
Att skriva får orden utan svårigheter att flöda, komma till mig och inte ständigt vägas i en skål, för att falla rätt. 
Det skrivna ger distans, mindre rakt på…

Att berätta om dem som gjort saker med mig, som jag tillåtit och låtit ske, försöka att återge vad andra har sagt om mig och till mig, med det talade orden, är så oerhört svårt.
Enklare att skriva.
Lättare att få ner på blanka papper.
Förnedrad, kuvad, spottad på och tillintetgjord. 
De människor som slagit, hånat och förlöjligat. 
De som slagit nedåt, på det som redan är nere. 
Hur talar man om detta, när det skrivna ordet ger mer skydd och ger ett tillfälligt andningshål och blir mindre direkt…
Samtidigt ska jag försöka att för mig själv och andra, förklara varför det blev så och hur det kommer sig att jag, en människa, tillät det att ske.
Att sätta ord på förnedring, smuts och lortighet blir en utmaning.
Kuvad. Slagen. Svuren över. Hånad. Spottad på. Sparkad och förlöjligad.
Den konstanta känslan av att alltid tystas, bli tystad, får mina ord att fastna i huvudet och vägra lämna min mun.
Inte prata om det! 
Inte säga något! 
Inte yppa eller tala om! Berätta inte! Aldrig!
Säg inget! Tig! Tig! Tyst! Tystad och kväst.
Lås in honom. Straffa honom. Slå honom. Ge honom stryk.
Och ändå, ett vaknande behov av att berätta och försöka finna förklaringar till varför. 
Jag vill kunna sätta ord på detta groteskt lortiga och smutsiga.


Jag skriver, Skriver och skriver och skriver.
Mina ord flyter över papper, datorskärmen och i mitt huvud.
På papperslappar, i tidningar och på servetter.
Jag skriver och skriver och…
Och vill du, vill jag, så är du välkommen att lyssna till de skrivna orden.
Jag försöker att lösgöra mig, berätta och visa att det går att leva och överleva…
Jag lever. Ännu…
Väl Mött / Janne

2 tankar på “Jag skriver, och skriver… Att sätta ord på förnedring, smuts och lortighet blir en utmaning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s