Men i den tacksamheten finns skam och en jävla massa skuld, för jag kostar sjuhelvetes mycket pengar för samhället.














Det är Lördag och solen skiner.

Det känns sommar. Det väcker känslor och minnen hos mig.
Härliga sommarminnen med vänner, resor och picknick i parken, med samtal, kub och roliga historier.

Jag minns somrar i Hälsingland med familjefester, utflykter med bilen och trevliga middagar med min mamma.

Varma dagar i solen på stranden, eller på klipporna i skärgården och en kväll på Grönlund. Jag kan frambringa känslan av tidiga morgnar när jag ensam promenerade längs vattnet i Årstaviken här i Stockholm. Jag njöt av ensamheten och att vara stadig, känna längtan, värmen och glädjen till livet.
Fåglar och blanka vatten i viken.

Lördag. Och idag sitter jag ensam i sängen och skriver. På Söder.
Det är mysigt. Det är mycket kaffe. Tv. En och annan cigarett, tyvärr. Vidöppet fönster, där hela Söder dundrar in i rummet. Lite mer kaffe och musik. Mycket musik.

Det har passerat åtta månader, drygt, sedan jag klev ut från avgiftningen på Maria i Stockholm.
Som jag sagt tidigare, kriget startade där. Tredje världskriget! 
Kampen att få vara med igen. Vara med i samhället. Vara tillsammans med andra människor och äntligen vara hel, ren och nyskapa mitt liv.
Det kan låta överdrivet, men faktum är att det har varit så.
Det har varit och är ett pågående krig hela tiden!
Jag krigar för att hålla mig drogfri och ”på banan”.
Jag krigar mot myndigheter och olika instanser där jag får känslan av att ”falla mellan stolarna”.
Jag har utfört en kamp mot Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialförvaltningen och sjukvården.
Och ändå, den värsta kampen har varit att inte ”kliva på drogerna” igen. 

Även alkohol, är en drog! 

Dock legal sådan, men det är likt förbannat en drog!

Och det borde vara smidigare att ta sig tillbaka in i samhället och få vara del i medborgarskapet igen.
Det skulle kunna vara smidigare att få chansen att börja leva ett ”normalt” liv, men det har visat sig vara svårt. 
För att inte säga genomjävligt många gånger och jag vet att många ger upp.
Ger upp och skiter i det! Väljer drogen och döden!
För det är där det slutar ganska snabbt vid återfall efter en tids nykterhet. Döden!

Jag vill inte ha, det vill nog ingen, en speciell gräddfil tillbaka till världen och livet. Men det skulle kunna vara ett enklare samarbete mellan de olika instanserna/myndigheterna och jag själv skulle inte behöva vara den som försöker att sammankoppla det olika ”skrivborden” och försöka få till ett vettigt förslag på hur allt detta ska gå till. 
Jag känner mig så utanför och ny i det här!
Jag besitter inte kunskapen och vet inte hur det ska utföras.
Hur fan ska det gå till?
Jag ska tillbaka till arbetslivet.
Min kropp är oerhört skadad av åren med missbruk.
Jag bär på psykiska och mentala ärr, som måste få plåstras om.
Jag har nästan ingen inkomst, för ingen vill ta ansvar för hur det ska se ut.
Jag lever på Ekonomiskt Bistånd. Okej! Det är visst en inkomst. 
Det är skatt på de pengarna! 

Och jag har inget att hämta hos Försäkringskassan! 

Jag saknar ett så kallat SGI, ”Penninggrundande inkomst”, snyggt ord va? 
Har man inte arbetat på länge, så blir det så…
Och arbetsförmedlingen kan ordna med ett aktivitetsstöd för mig, a´ fyratusen kronor i månaden. 
Och det är helt okej för mig! 
Det är bara jävligt trassligt allting. 
Och den ena instansen väntar på intyg från den andra och den tredje undrar varför Försäkringskassan är inkopplad och någon annan vill ha intyg från Socialförvaltningen och ett nytt sjukintyg, även om jag inte har sjukpenning!? Så, det är så här det är.
Administratör i mitt eget liv, skulle man kunna säga. 

Jag har fortfarande ingen vettig plan för hur allt detta ska se ut! 

Ingen annan heller…
Det finns inget konkret att lägga fram på bordet! 
För i och med att jag inte ligger under Försäkringskassans försorg, eller Arbetsförmedlingen, så faller jag mellan stolarna och får kriga, trixa och fixa så gott det går.

Även mot Socialförvaltningen måste kriget fortgå! 

Jag kan inte lita på dem heller, för de vill hela tiden ha intyg från läkare, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, samt Vuxenheten på Stadsdelsförvaltningen, som har alla mina rapporter om urinprover, utandningsprover och vistelser på sjukhus.
Missar jag någonting, blir jag utan pengar! 
Motprestation kallas det! Prestera det jag kan hela tiden!
Bevisning för att jag vill, kan och orkar!
Jag går miste om ganska mycket på grund av det.
Eller tack vare, beroende på hur man ser det.
Jag ska ha mediciner för att må bra och bättre. Intyg!
Det är läkarbesök, tandläkarbesök och så ska kroppen ha sitt i form av sjukgymnastik och ytterligare mediciner. Intyg!
Jag ska lämna prover och blåsa alkometer, för att bevisa att jag är nykter och ännu på banan. Gärna ett intyg!

Men, det är fortfarande okej och jag är förbannat tacksam!
Men i den tacksamheten finns skam och en jävla massa skuld också, för jag kostar sjuhelvetes mycket pengar för samhället.

Jag har äntligen tak över huvudet, även om det inte är ”mitt” och jag har tillgång till sjukvård, mediciner, samtalsterapi och sjukgymnast och enskilda samtal om det som är så svårt att tala om.
Jag har tillgång till utredningar, som ska ge mig en bättre utgångspunkt i samhället och jag har fått nya bekantskaper och jag har dessutom mat jag själv väljer att äta.
Bäst av allt, jag har en säng! En säng med rena lakan!
Och inte ens den sängen har jag betalt för själv…
Och där hamnar i alla fall jag i ett dilemma, för hur mycket kan jag begära? Hur mycket kan jag be om och vad kan jag egentligen förvänta mig, när jag ändå fått så mycket stöd och hjälp?
Det enda jag vill är att säkra min framtid, att saker och ting reder ut sig och att jag inte ska behöva oroa mig för min ekonomi, nykterhet och att få något vettigt att sysselsätta mig med.
Jag vill bara ha ordning och reda igen! 
Struktur och känna trygghet… Vara trygg!
Men det verkar dröja och jag själv kanske är en bromskloss, vad vet jag? Kanske på grund av min skam och mitt dåliga samvete, som jag hela tiden funderar över, så tar orden, orken och lusten slut! Bromsar upp, liksom!?
Jag blir som ett jävla ok! En vagn i samhällets-tåget. En tung jävel!
Hur mycket kan jag begära? 
Hur mycket hjälp ska jag egentligen få? 

Och när är det tänkt att jag ska simma själv i allt detta!? 

Herre gud, släpp mig inte ännu!
Inte riktigt ännu, för jag är inte trygg!
Jag är inte hemma i detta nya!
Att önska saker och ha önskemål, ligger inte riktigt i min person.
Men jag önskar mig trygghet och någonstans att få bo, som är ”mitt”.
Jag är inte där ännu, i tryggheten, så släpp inte taget!
Hjälp mig tillrätta och låt mig få ha min säng att sova i!
Hjälp mig att känna trygghet och få möjligheten att vara ”med” igen!


Släpp inte taget riktigt ännu, för jag är inte där…

Väl Mött / Janne

”Gud?” Min person skälvde inför tanken att jag blivit ensam. Jag var ensam!



Och jag kunde vråla ut över hustaken; ”Rädda mig!”
Jag skrek för full hals; ”För helvete, Rädda mig någon!” 
”Gud?”
Min person skälvde inför tanken att jag blivit ensam.
Jag var ensam!
Jag blev lämnad ensam.
Jag kände ett utanförskap som gav blåmärken och blessyrer långt mer än vad ni andra såg.
I min ensamhet har jag gråtit, jag har svurit och jag har bett om att få nåd och bli räddad.
I det mest förvirrande tillstånd har jag önskat mig en krigare, som tagit mig med och sagt; ”Det räcker nu!”
Jag har på mina bara knän krupit fram och sagt till dem som inte orkade höra mig längre; ”Snälla, se mig, rädda mig och förstå vad som händer och sker med mig!”
Jag har med hela min hand pekat, gestikulerat, mot alla andra omkring mig och vrålat; ”Se vad ni gjort med mig! Se vad du och ni har gjort med mig! Skändat, slagit, utnyttjat och hånat!”
Det fanns nätter när jag vandrade genom Stockholms gator, förvirrad, rastlös och ensam.
Och som ett signalljus, ett blickande rött, har andra förvirrade, trasiga människor, funnit mig och tillsammans har vi störtat ned mot botten av misär och missbrukets helvete.
Återigen har jag skuldbelagt alla andra.
Jag har svurit över alla de som missbrukat mig, som har vanhelgat och utnyttjat min sårbarhet. Jag har bespottat mina föräldrar och jag har givit alla andra skulden för hur mitt liv sakta med säkert fallit i bitar.
Som lergods, har livet krackelerat framför mina ögon, medan alla andra stått i marginalen och sett på! De har inte gjort något, sagt något eller ens försökt att plocka upp bitarna av det som föll till marken först.
Jag var ju inte hel nog, från första början!
Jag fick inte med mig det där skalet som skall skydda mig från allt det som inte är bra i livet!
Jag fick inte med mig kunskapen om vad som var rätt och fel.
Jag skuldbelade de vuxna omkring mig och skrek, efteråt när skadan redan var ett katastrofalt faktum; ”Vad har ni gjort!? Varför gjorde ni mig detta? Varför…?”
Men vad visste de? Vad visste ni?
Vad hade de för kunskaper om vad som hände?
De stod på sidan om, utan för min cirkel av liv och pekade, begapade och förfärades över mina försök att resa mig upp, från mina bara knän, eller liggandes trasig och utsträckt i min fulla längd på marken.
Även ni pekade på mig!
Även ni beskådade mitt förfall, pekade som även jag gjort mot er!
Ni hånade mig och mina ärliga försök!
Även ni glodde på mig och tänkte att; ”han är körd! Han är en loser! Akta er!”
Hur visste de och ni hur man handskas med det trasiga, skuldtyngda och skuldsatta som bebodde mig?
Inte kunde de veta om min skuld, mina delar i detta helvete och inte heller visste ni att jag intecknat hela mitt liv och hela min värld, för att få mer, kunna ta mer, hälla i mig mer.
In i minsta fiber, varje cell och atom, var vid tidpunkten intecknad av skuld, och det orena med missbruket! Det galet orena, falska och smutsiga, att vara beroende, kostade mig nära nog livet!
Och jag kunde vråla ut över hustaken; ”Rädda mig!”
Jag skrek för full hals; ”För helvete, Rädda mig någon!”
”Gud?”
Min person skälvde inför tanken att jag blivit ensam.
Jag var ensam!
Och det jag älskade mest i mitt liv togs ifrån mig och jag skrek, brölade, utstötte ljud som ett sårat djur, när detta skedde!
Och samtidigt vred jag mig av skuld och skam.
Allt satte jag på spel. Jag!
Bara jag och endast jag satte hela min värld i gungning och jag sålde mig själv, livet och min person till missbruket och en förtidig död.
Döden som knackade på min dörr mer än en gång och med bara turen på min sida, och jag menar det verkligen, endast turen och min lyckliga stjärna, räddade mig undan dödsriket och ett förtidigt inträde i det.
Jag inser att jag har skuld i min misär och mitt förfall.
Jag kan verkligen se att jag hade val hela vägen, men saknade faktiskt kunskapen om hur jag skulle göra och vad som egentligen hade varit det bättre valet för mig just då.
För hur det än är, så tror jag att de flesta av oss vill ha snabba lösningar och så fort som möjligt komma undan det som gör så jävla ont.
Vi vill alla ha en ”Quick fix” och en lösning som håller, som vi tror ska hålla.
Jag valde fel. Jag valde det som för tillfället gav snabbast lindring.
Det blev fel. Jag vägrade lyssna. Jag vill inte. Jag orkade inte leva, men vill heller inte dö.
Jag saknade lusten till livet och bitterheten började färga mig och mitt liv.
Det beska och bittra intog delar av mitt jag och min tillvaro.
Jag tror att jag bestämde mig där, att vara och bli min egen riddare och se om mitt eget hus och göra om och göra riktigt.
Jag har en önskan och en vilja.
Jag har modet och ett växande hopp…
Tro mig, jag kommer igen! Jag växer till mig och kommer tillbaka…
Och jag tänker leva rätt, riktigt, och med det göra bra val, som leder mig framåt.
Jag är inte färdig med livet! Inte alls och missbruket och mitt kidnappade sinne ska inte få vinna den här striden!
Aldrig!
Och jag kunde vråla ut över hustaken; ”Rädda mig!”
Jag skrek för full hals; ”För helvete, Rädda mig någon!”
”Gud?”
Min person skälvde inför tanken att jag blivit ensam.

Jag var ensam! 

Väl Mött / Janne