”Gud?” Min person skälvde inför tanken att jag blivit ensam. Jag var ensam!



Och jag kunde vråla ut över hustaken; ”Rädda mig!”
Jag skrek för full hals; ”För helvete, Rädda mig någon!” 
”Gud?”
Min person skälvde inför tanken att jag blivit ensam.
Jag var ensam!
Jag blev lämnad ensam.
Jag kände ett utanförskap som gav blåmärken och blessyrer långt mer än vad ni andra såg.
I min ensamhet har jag gråtit, jag har svurit och jag har bett om att få nåd och bli räddad.
I det mest förvirrande tillstånd har jag önskat mig en krigare, som tagit mig med och sagt; ”Det räcker nu!”
Jag har på mina bara knän krupit fram och sagt till dem som inte orkade höra mig längre; ”Snälla, se mig, rädda mig och förstå vad som händer och sker med mig!”
Jag har med hela min hand pekat, gestikulerat, mot alla andra omkring mig och vrålat; ”Se vad ni gjort med mig! Se vad du och ni har gjort med mig! Skändat, slagit, utnyttjat och hånat!”
Det fanns nätter när jag vandrade genom Stockholms gator, förvirrad, rastlös och ensam.
Och som ett signalljus, ett blickande rött, har andra förvirrade, trasiga människor, funnit mig och tillsammans har vi störtat ned mot botten av misär och missbrukets helvete.
Återigen har jag skuldbelagt alla andra.
Jag har svurit över alla de som missbrukat mig, som har vanhelgat och utnyttjat min sårbarhet. Jag har bespottat mina föräldrar och jag har givit alla andra skulden för hur mitt liv sakta med säkert fallit i bitar.
Som lergods, har livet krackelerat framför mina ögon, medan alla andra stått i marginalen och sett på! De har inte gjort något, sagt något eller ens försökt att plocka upp bitarna av det som föll till marken först.
Jag var ju inte hel nog, från första början!
Jag fick inte med mig det där skalet som skall skydda mig från allt det som inte är bra i livet!
Jag fick inte med mig kunskapen om vad som var rätt och fel.
Jag skuldbelade de vuxna omkring mig och skrek, efteråt när skadan redan var ett katastrofalt faktum; ”Vad har ni gjort!? Varför gjorde ni mig detta? Varför…?”
Men vad visste de? Vad visste ni?
Vad hade de för kunskaper om vad som hände?
De stod på sidan om, utan för min cirkel av liv och pekade, begapade och förfärades över mina försök att resa mig upp, från mina bara knän, eller liggandes trasig och utsträckt i min fulla längd på marken.
Även ni pekade på mig!
Även ni beskådade mitt förfall, pekade som även jag gjort mot er!
Ni hånade mig och mina ärliga försök!
Även ni glodde på mig och tänkte att; ”han är körd! Han är en loser! Akta er!”
Hur visste de och ni hur man handskas med det trasiga, skuldtyngda och skuldsatta som bebodde mig?
Inte kunde de veta om min skuld, mina delar i detta helvete och inte heller visste ni att jag intecknat hela mitt liv och hela min värld, för att få mer, kunna ta mer, hälla i mig mer.
In i minsta fiber, varje cell och atom, var vid tidpunkten intecknad av skuld, och det orena med missbruket! Det galet orena, falska och smutsiga, att vara beroende, kostade mig nära nog livet!
Och jag kunde vråla ut över hustaken; ”Rädda mig!”
Jag skrek för full hals; ”För helvete, Rädda mig någon!”
”Gud?”
Min person skälvde inför tanken att jag blivit ensam.
Jag var ensam!
Och det jag älskade mest i mitt liv togs ifrån mig och jag skrek, brölade, utstötte ljud som ett sårat djur, när detta skedde!
Och samtidigt vred jag mig av skuld och skam.
Allt satte jag på spel. Jag!
Bara jag och endast jag satte hela min värld i gungning och jag sålde mig själv, livet och min person till missbruket och en förtidig död.
Döden som knackade på min dörr mer än en gång och med bara turen på min sida, och jag menar det verkligen, endast turen och min lyckliga stjärna, räddade mig undan dödsriket och ett förtidigt inträde i det.
Jag inser att jag har skuld i min misär och mitt förfall.
Jag kan verkligen se att jag hade val hela vägen, men saknade faktiskt kunskapen om hur jag skulle göra och vad som egentligen hade varit det bättre valet för mig just då.
För hur det än är, så tror jag att de flesta av oss vill ha snabba lösningar och så fort som möjligt komma undan det som gör så jävla ont.
Vi vill alla ha en ”Quick fix” och en lösning som håller, som vi tror ska hålla.
Jag valde fel. Jag valde det som för tillfället gav snabbast lindring.
Det blev fel. Jag vägrade lyssna. Jag vill inte. Jag orkade inte leva, men vill heller inte dö.
Jag saknade lusten till livet och bitterheten började färga mig och mitt liv.
Det beska och bittra intog delar av mitt jag och min tillvaro.
Jag tror att jag bestämde mig där, att vara och bli min egen riddare och se om mitt eget hus och göra om och göra riktigt.
Jag har en önskan och en vilja.
Jag har modet och ett växande hopp…
Tro mig, jag kommer igen! Jag växer till mig och kommer tillbaka…
Och jag tänker leva rätt, riktigt, och med det göra bra val, som leder mig framåt.
Jag är inte färdig med livet! Inte alls och missbruket och mitt kidnappade sinne ska inte få vinna den här striden!
Aldrig!
Och jag kunde vråla ut över hustaken; ”Rädda mig!”
Jag skrek för full hals; ”För helvete, Rädda mig någon!”
”Gud?”
Min person skälvde inför tanken att jag blivit ensam.

Jag var ensam! 

Väl Mött / Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s