Men i den tacksamheten finns skam och en jävla massa skuld, för jag kostar sjuhelvetes mycket pengar för samhället.














Det är Lördag och solen skiner.

Det känns sommar. Det väcker känslor och minnen hos mig.
Härliga sommarminnen med vänner, resor och picknick i parken, med samtal, kub och roliga historier.

Jag minns somrar i Hälsingland med familjefester, utflykter med bilen och trevliga middagar med min mamma.

Varma dagar i solen på stranden, eller på klipporna i skärgården och en kväll på Grönlund. Jag kan frambringa känslan av tidiga morgnar när jag ensam promenerade längs vattnet i Årstaviken här i Stockholm. Jag njöt av ensamheten och att vara stadig, känna längtan, värmen och glädjen till livet.
Fåglar och blanka vatten i viken.

Lördag. Och idag sitter jag ensam i sängen och skriver. På Söder.
Det är mysigt. Det är mycket kaffe. Tv. En och annan cigarett, tyvärr. Vidöppet fönster, där hela Söder dundrar in i rummet. Lite mer kaffe och musik. Mycket musik.

Det har passerat åtta månader, drygt, sedan jag klev ut från avgiftningen på Maria i Stockholm.
Som jag sagt tidigare, kriget startade där. Tredje världskriget! 
Kampen att få vara med igen. Vara med i samhället. Vara tillsammans med andra människor och äntligen vara hel, ren och nyskapa mitt liv.
Det kan låta överdrivet, men faktum är att det har varit så.
Det har varit och är ett pågående krig hela tiden!
Jag krigar för att hålla mig drogfri och ”på banan”.
Jag krigar mot myndigheter och olika instanser där jag får känslan av att ”falla mellan stolarna”.
Jag har utfört en kamp mot Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialförvaltningen och sjukvården.
Och ändå, den värsta kampen har varit att inte ”kliva på drogerna” igen. 

Även alkohol, är en drog! 

Dock legal sådan, men det är likt förbannat en drog!

Och det borde vara smidigare att ta sig tillbaka in i samhället och få vara del i medborgarskapet igen.
Det skulle kunna vara smidigare att få chansen att börja leva ett ”normalt” liv, men det har visat sig vara svårt. 
För att inte säga genomjävligt många gånger och jag vet att många ger upp.
Ger upp och skiter i det! Väljer drogen och döden!
För det är där det slutar ganska snabbt vid återfall efter en tids nykterhet. Döden!

Jag vill inte ha, det vill nog ingen, en speciell gräddfil tillbaka till världen och livet. Men det skulle kunna vara ett enklare samarbete mellan de olika instanserna/myndigheterna och jag själv skulle inte behöva vara den som försöker att sammankoppla det olika ”skrivborden” och försöka få till ett vettigt förslag på hur allt detta ska gå till. 
Jag känner mig så utanför och ny i det här!
Jag besitter inte kunskapen och vet inte hur det ska utföras.
Hur fan ska det gå till?
Jag ska tillbaka till arbetslivet.
Min kropp är oerhört skadad av åren med missbruk.
Jag bär på psykiska och mentala ärr, som måste få plåstras om.
Jag har nästan ingen inkomst, för ingen vill ta ansvar för hur det ska se ut.
Jag lever på Ekonomiskt Bistånd. Okej! Det är visst en inkomst. 
Det är skatt på de pengarna! 

Och jag har inget att hämta hos Försäkringskassan! 

Jag saknar ett så kallat SGI, ”Penninggrundande inkomst”, snyggt ord va? 
Har man inte arbetat på länge, så blir det så…
Och arbetsförmedlingen kan ordna med ett aktivitetsstöd för mig, a´ fyratusen kronor i månaden. 
Och det är helt okej för mig! 
Det är bara jävligt trassligt allting. 
Och den ena instansen väntar på intyg från den andra och den tredje undrar varför Försäkringskassan är inkopplad och någon annan vill ha intyg från Socialförvaltningen och ett nytt sjukintyg, även om jag inte har sjukpenning!? Så, det är så här det är.
Administratör i mitt eget liv, skulle man kunna säga. 

Jag har fortfarande ingen vettig plan för hur allt detta ska se ut! 

Ingen annan heller…
Det finns inget konkret att lägga fram på bordet! 
För i och med att jag inte ligger under Försäkringskassans försorg, eller Arbetsförmedlingen, så faller jag mellan stolarna och får kriga, trixa och fixa så gott det går.

Även mot Socialförvaltningen måste kriget fortgå! 

Jag kan inte lita på dem heller, för de vill hela tiden ha intyg från läkare, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, samt Vuxenheten på Stadsdelsförvaltningen, som har alla mina rapporter om urinprover, utandningsprover och vistelser på sjukhus.
Missar jag någonting, blir jag utan pengar! 
Motprestation kallas det! Prestera det jag kan hela tiden!
Bevisning för att jag vill, kan och orkar!
Jag går miste om ganska mycket på grund av det.
Eller tack vare, beroende på hur man ser det.
Jag ska ha mediciner för att må bra och bättre. Intyg!
Det är läkarbesök, tandläkarbesök och så ska kroppen ha sitt i form av sjukgymnastik och ytterligare mediciner. Intyg!
Jag ska lämna prover och blåsa alkometer, för att bevisa att jag är nykter och ännu på banan. Gärna ett intyg!

Men, det är fortfarande okej och jag är förbannat tacksam!
Men i den tacksamheten finns skam och en jävla massa skuld också, för jag kostar sjuhelvetes mycket pengar för samhället.

Jag har äntligen tak över huvudet, även om det inte är ”mitt” och jag har tillgång till sjukvård, mediciner, samtalsterapi och sjukgymnast och enskilda samtal om det som är så svårt att tala om.
Jag har tillgång till utredningar, som ska ge mig en bättre utgångspunkt i samhället och jag har fått nya bekantskaper och jag har dessutom mat jag själv väljer att äta.
Bäst av allt, jag har en säng! En säng med rena lakan!
Och inte ens den sängen har jag betalt för själv…
Och där hamnar i alla fall jag i ett dilemma, för hur mycket kan jag begära? Hur mycket kan jag be om och vad kan jag egentligen förvänta mig, när jag ändå fått så mycket stöd och hjälp?
Det enda jag vill är att säkra min framtid, att saker och ting reder ut sig och att jag inte ska behöva oroa mig för min ekonomi, nykterhet och att få något vettigt att sysselsätta mig med.
Jag vill bara ha ordning och reda igen! 
Struktur och känna trygghet… Vara trygg!
Men det verkar dröja och jag själv kanske är en bromskloss, vad vet jag? Kanske på grund av min skam och mitt dåliga samvete, som jag hela tiden funderar över, så tar orden, orken och lusten slut! Bromsar upp, liksom!?
Jag blir som ett jävla ok! En vagn i samhällets-tåget. En tung jävel!
Hur mycket kan jag begära? 
Hur mycket hjälp ska jag egentligen få? 

Och när är det tänkt att jag ska simma själv i allt detta!? 

Herre gud, släpp mig inte ännu!
Inte riktigt ännu, för jag är inte trygg!
Jag är inte hemma i detta nya!
Att önska saker och ha önskemål, ligger inte riktigt i min person.
Men jag önskar mig trygghet och någonstans att få bo, som är ”mitt”.
Jag är inte där ännu, i tryggheten, så släpp inte taget!
Hjälp mig tillrätta och låt mig få ha min säng att sova i!
Hjälp mig att känna trygghet och få möjligheten att vara ”med” igen!


Släpp inte taget riktigt ännu, för jag är inte där…

Väl Mött / Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s