Mina ord har fallit ur min mun, som vatten, pärlor och svärta. Mina ord har tystnat.

Vackra ord och meningar… Kalla det för Lyrik eller Poesi…
Bjuder på dessa rader innan natten kommer…
”Sov och slumra in, låt natten få väcka dina drömmar…”


Det är mörkt i lägenheten. Tystnad.
Tyst. Stillsamt. Sinnesro.
Små gråvita tussar av damm, virvlar upp kring mina fötter.
Änglars kvarglömda tofflor, över mina golv. Dammtussar.
Mitt ordningsammaste jag tillåter änglars efterlämnade spår att virvla runt, leka lätt, runt mina fötter som i dans.
Änglar besöker mig. 

Du är en av dem, en av dessa med blodrött hjärta.
På besök i mitt liv. I min vrå av världen.
Går försiktigt över golv och mattor, för att inte störa lugnet. Barfota.

Smyger tyst, tyst.
Ett glas vatten i köket, botar muntorrhet, som om jag talat för mycket.
Säger inte mycket numer, har inget av vikt att delge.
Har talat för mycket om sorg, vemod och saknad.
Jag har berättat om tyngden, som besitter mitt hjärtas mitt och medelpunkt.
Mina ord har fallit ur min mun, som vatten, pärlor och svärta.
Mina ord har tystnat.
Torr i munnen, torr i halsen. Muntorrhet, gav orden mig.
Ett glas vatten, vidare tillbaka mot värmen i sängen.
Mitt jag bor i ett vakuum. Mitt jag lever i en glasburk med lock. Ett lock utan andningshål.
Hjärtat längtar, väntar och vill. Vill och saknar smek, ömhet och värme.
Min person, vågar inte, innehar inte mod nog, att möta brinnande hjärtan.
Ett blodrött hjärta, för mig. Igen… Skärvor av liv, återfinns i mina rum.
Vill foga dem samman, till en helhet och ett jag.
Samlar samman delar och bitar, i min famn.
Skördar delar av glas, liv, likt söta frukter i en trädgård.
Ska foga samman detta splittrade, trasiga liv och älska igen.
Ett helt och komplett jag, ska jag skapa, med helhet och sammanhang.
Hel, helhet och samlad. Jag, ett nav och mitt.
Trevande, famlande och fumlande, ner mellan varma lakan.
Kryper ner mellan varmt, vitt bomull och vilar.
Mörkret omsluter mig.
Blundar. Sluter mina bruna ögon.
Det är ännu mörkt.
Stillsamhet, sinnesro och lugn, delar dygnets tidiga timmar.
Vilar mellan varma lakan och tänker att, jag finns.
Jag lever, finns till…
En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam.
Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.


Väl Mött / Janne

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.


Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!
Det som gjort så in i helvete ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.
De tog sitt otrevliga, mörka och förbannat beska, till andra rum och jag… 
Jag är befriad! Bara för idag!!

Vaknade upp och kände mig hel. Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.


Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…


Jag har haft dagar då jag inte vill mer…

Vill inte och orkar inte leva, men har ingen önskan om att få dö, heller.
Jag är rädd för döden. 
Den har överraskat mig så många gånger i mitt förbannad missbruk, att jag är oerhört rädd när han visar sig. Döden.
Dödenhelvetet har visat sig utanför beroendets ramar också, för den delen. För många gånger… respekt och rädsla…
Rädd för döden. Rädd för att leva och rädd för att ”vara med” och få del av livet…
Knepigt, jag vet…

Jag har tillitsbrist.

Jag söker ensamhet och isolering.
Jag förstår inte själv vad som händer med mig. Jag vill inte visa hur det är. 
Jag litar inte på att någon annan kan hantera det. Jag litar inte alls på att någon vill se det, krama på mig, se min litenhet och ta hand om den blöta hala fläck jag blir.
Tillitsbrist.
Jag vill inte dela på det där mörka som kryper i hela kroppen. Kryper omkring som fula råttor och äter på mig, inifrån och ut. Ångest, Skuld och helvetet att ta sig igenom.
Jag vill inte gråta när andra ser.
Det finns förvisso ett fåtal människor som jag kan bjuda in till det, men även då är det svårt. Jag vill verkligen inte visa det lilla knytt jag blir.
Jag vill och önskar ensamhet med mina tankar, spöken och rädslor.
Jag vill få komplimentera, vara ensam med mina funderingar, sorger och minnen.
Jag är undflyende och önskar att få vandra i den där jävla snårskogen ensam och inte känna att jag besvärar.
Jag vill vara jag. 
Bara jag, och få gegga runt i allt det som kommer emot mig. 
Och jag tror att det är en nödvändighet, förutsättning, för att jag ska bli av med det. 
Få det att lossna och gå… 
Om det ska kunna avlägsnas och jag bli hel som människa och man, måste jag få göra på det sätt jag känner till.
Sedan att det är ett gammalt mönster, att sköta sig själv och inte vara till besvär, att inte visa sina känslor, definitivt inte gråta och absolut inte be om hjälp, det är en annan sak. Det här är det sättet jag känner till just nu och innan jag lärt om, så får det vara så här…
Det föll kanske bort någon nyvunnen vän, på de här dagarna! De som inte vill, inte orkar eller saknar lusten att vänta, invänta mig, och det får vara så då… 

Det är en bättre dag. 
Jag är bättre. 
Jag är klarare och jag står upp.
Glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!
Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…


En nyvunnen vän sa till mig, ”Det brukar ta tre dagar. Tre dygn för att återhämta sig och få bitarna på plats igen! De tre magiska dygnen och treenigheten, Fader, Sonen och Den helige Anden”. 

Det har gått lite över tre dygn och det skedde något i natt. 
Jag vaknade upp mitt i natten och något var annorlunda.
Något kändes mer helt och sammansatt, på något vis.

Jag tror fullt och fast på änglar. 
Jag vet att de finns. De har besökt mig fler än en gång…
Jag har bett böner. Jag brukar göra det sedan jag klev in i tillfrisknandet och för att undkomma missbrukarjävlarna och de andra demonerna… 
Jag har haft känslan av att inte ens det, mina bönande böner, har givit lugn, ro och lindring.
Jag tänder ljus, rökelser och tillber min Högre Makt, Gud, Universum, De döda, Anden eller vad du väljer att kalla det och inte ens det har kunna få känslan av olust och sorg att lämna mig…
Men efter tre dygn, efter tre nätter och efter att jag bett mina ”Följeslagare” och de dödas anhöriga om vägledning och hjälp, så… då… 
Det lossnade någonting?

Det hände något under natten. 
Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!
Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Vaknade upp och kände mig hel. 
Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.


Väl Mött / Janne