Detta är av yttersta vikt… Detta är viktigt för mig att delge och hämta hem! Viktigt att det blir en del av mig och mitt jag.



Detta är av yttersta vikt…
Detta är viktigt för mig att delge och hämta hem! 
Viktigt att det blir en del av mig och mitt jag. 
Jag vill att du lyssnar! För…

Att tala om det som är svårt, har blivit ett oöverstigligt hinder för mig.
Att berätta om det som väckts till liv och som påverkar hela min dag och min vardag, har plötsligt blivit ett stort motstånd i min kropp.
Munnen får svårt att forma orden. Torka.
Kroppen får svårt att acceptera, det som för länge sedan har skett.
Strupen och halsen snörs samman och jag får problem med att få luft och ens få fram ett väsande viskande ljud.
Händerna skakar och magen drar ihop sig.
Att återge det som andra människor gjort emot mig, har med ens blivit en barriär och ett skydd att ta sig förbi.
Kroppen och hjärtat skriker; Nej! Nej! Men mitt intellekt vill berätta och förklara, skulle vilja tömma sinnet på allt det som trycker och tränger.

Det puttrar inom mig som en kokande soppa.
Det finns en krutdurk där inom mig, som närsomhelst vill och kan explodera.
Jag har ett behov av att berätta och återge det förflutna.
Min berättelse som flutit genom denna kropp, genom dess ådror och vener, det vill jag att andra ska lyssna till!
Låta mig skrika, gråta, skratta och kasta upp de fulaste orden jag besitter. Låt mig spy ut all skam och förnedring som kuvar mig, inför de som vill höra, lyssna, se och ta del av mitt förflutna.
Det förflutna, som förflutit genom kroppen, själen och mitt minne, och som burit på förnekelse och rädslor.

Jag skulle önska mig en vän, som tog mina händer, gav mig hundra procent uppmärksamhet och inte gav någon som helst respons på mina ord om det svåruttalade.
Jag önskar mig en förtrogen som hörsammar mitt språk om det fulaste fula, och som håller mig i famnen när skammen blir som störst. Någon som ger tröst och inte på något vis dömer mig, när jag bjuder på det osmakliga…
Jag önskar någon som kan ta emot min gråt och låta mig gråta det som måste gråtas rent och spolas bort.

Jag önskar en vän.

Hur ska jag kunna prata om det som är min hemligaste hemlighet.
Att sätta ord på förnedring, smuts, skam och lortighet, hur ska jag kunna det?
Tänk att berätta om de människor som skadat mig, gjort mig illa och samtidigt försöka att finna ett försvarstal, som förklarar varför jag tillät det ske!? Varför jag stannade och varför jag lät mig kuvas, bli spottad på, slagen, hånad, retad och sparkad på, hur ska jag förklara det? Finns det ursäkter och förlåt, och finns det en del som är min i allt det?
Äger jag del av skulden i allt det fula, fula och fulaste?

Lås in honom! Slå honom! Straffa honom och spotta på..!
Duger inte! Tyst! Måste tystas! Slå hårdare och hårt!

Min känsla, som jag äger och är min, är att alltid tystas, aldrig tala om det och aldrig yppa orden och ordet!
Detta får mina stavelser och formuleringar att fastna i mitt huvud och i kroppen. De fastnar i munnen. Torka.
Inte prata, inte säga något, inte avslöja.
Tig! Tyst och tystare. Tigande.

Skakad, skadad och slagen. Slagen till marken och golvet.

Och jag har saknat modet!
Jag har inte haft kaxigheten att trotsa den tigande tystnaden, och ändå berätta och ta till orda. Återberätta och beskriva allt det som är dolt i dunkel, och förklara alla tvivel och tvekan inför mig själv och… behärskar jag språket?
Behärskar jag modet och viljan?
Kan jag älskas ändå?
Och ändå detta behov av att berätta, tala om och förklara vad som skett och vad andra människor i min närhet har orsakat mig och gjort med min person. De har lortat ner min självkänsla, självständighet och jag har berusat mig, bedövat mig för att orka tänka tanken, för att uppbringa modet att hämta hem de outtalade orden. Orden och smutsen, det lortiga och det svarta…
Att kunna erkänna och säga; Jag vill att du och ni ska veta! Det här är av yttersta vikt för mig.
Livsiktigt! Min skildring och min historia!

Mitt missbruk, som slutade som det så ofta gör, utanför, ensam och förnedrad. Sökande efter livet och krypande, gråtande, och med bönerna om nåd… Och det blev jag själv som fann modet för att återupprätta mitt sanna jag och det jag önskar att vara…
Det hindrar inte att det finns ytterligare en sanning!
Ytterligare ord som måste släppas fria och bli lyssnade till!
Hör mig, se mig och lyssna till mina ord!
Jag har tystats länge nog…

Det krävs mod…
Lyssna till mig och mitt! Hör mig!
Det är viktigt att detta blir en del av mig och mitt jag. Jag vill ta hem min historia och acceptera och förstå! För…

Att tala om det som är svårt, har blivit ett oöverstigligt hinder för mig.
Att berätta om det som väckts till liv och som påverkar hela min dag och delar av min natt, är ett svårt motstånd hos mig.
Men ändå vill jag berätta.
Ändå vill jag att någon ska lyssna och veta…
Veta om allt det jag bär på.
Är det inte märkligt? Är det inte konstigt och en absurd situation?
Dubbelspårig, en önskan om att få tiga och ändå tala…
Lyssna, hör och se…
Jag har en historia.

Väl Mött / Janne

En liten berättelse om Hertha…



Hon är trött.
Den äldre kvinnan i grön kappa.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.

Den äldre damen vid bordet på Caféet, med en varm doft av malkulor och syrliga karameller, är en ständigt återkommande gäst.
Nästan varje dag, de senaste åren, runt klockan tre, kliver hon in. 
Beställer en slät kopp kaffe, en Sarah Bernhards, en stor kanelbulle, lånar alltid dagstidningen som ligger på disken vid kassaapparaten, och slår sig ner borta vid fönstret.
Hon sitter där. Tittar ut genom rutan, ser på alla förbi passerande och funderar.

Hon börjar bli så pass gammal, att minnesbanken inom henne, är allt hon har kvar.
Det finns någon väninna som ringer ibland.
Det finns inga barn och hon har aldrig varit gift. 
Hon har bott i samma lägenhet i över femtio år och hon borde tänka på vad hon äter.
Det ständigt återkommande, att äta mindre, mindre sötsaker och se till att röra på sig mer. 
Vill inte röra på sig mer än nödvändigt.
Hon har alltid varit stor. Aldrig uppskattat motion. Låtsas som om hon varit nöjd, men egentligen vantrivts med allt det där som alltid tycks vara ett steg före henne på morgonen. Kroppen.
Hon har alltid haft problem med vikten. Hon har alltid haft problem med sitt utseende, över huvud taget.
Stor, för att inte säga tjock, med ett stort lockigt trassligt brandgult hår, med inslag av grått och en hel del vitt numer, gröna smala ögon och några dubbelhakor som med enkelhet kan räkans till tre.
Runda mjuka kinder, knubbiga händer, vars fingrar saknar smycken och en byst som är på tok för stor, även då hela hennes uppenbarelse andas tjockis, och som alltid givit henne problem med ryggen.
Hon har aldrig smink. Ingenting alls. Hennes ljusa hy är nästan genomskinlig och det är endast på Söndagarna hon kanske använder lite läppstift. Inhandlat på Tempo under åttiotalet. Luktar märkligt, men det är vad hon använder och det är vad hon har.
Ett rött, i vit hylsa. Klart skrikande aggressivt rött. Snyggt, tycker hon själv.
Det skär sig mot hennes brandgula hår, tänker de som ser henne.

På Söndagarna sover hon extra länge i sin gamla smala säng av gjutjärn.
Äter frukost på den lilla franska balkongen, tittar på alla de som är på väg någonstans nere på bakgården, där alla cyklar och barnvagnar står uppradade, och sedan kryper hon tillbaka till sängen med morgontidningen och en stor svart slät kopp kaffe.
Somnar om en stund. Vaknar med tidningen över ansiktet och ibland har hon dreglat så pass mycket, att kinden har blivit färgad grå av tidningens trycksvärta.
Hon suckar högt och planerar endast att för dagen sätta sig på kvarterets Café och filosofera några timmar. Alltid.
Det finns dagar när hon inte alls går ner till konditoriet på hörnet, men nästan alltid, varje dag och klockan tre, kliver hon in.
Ali, som äger kaffestugan, brukar skoja och säga att han ställer sitt armbandsur efter hennes ankomster. På mindre bra svenska förstås, och hon skrattar bullrande högt varje gång.

Han är vacker den där Ali. Mörk och nästan svart i skinnet.
Otroligt vackra mörka ögon och fylliga läppar, som inbjuder till långa kyssar en regnig Lördagskväll i November. En sådan mun, som man önskar att få kyssa på,  under en yllefilt, när det blåser kallt ute.
Han har långa vackra händer, skarpa ansiktsdrag och en rak, aristokratisk lite större näsa.
Kort svart hår och en röst i ett basläge som får hennes barm att darra, och han är ofta orakad och med ett smutsigt förkläde. 
Vacker, tänker hon. Han är vacker.
Och han är ung! Naturligtvis.
Hon själv skulle förmodligen kunna vara hans mormor eller farmor, men hon kan inte låta bli att tänka på om han hade existerat i hennes ungdom.
Det skulle ha slutat i katastrof, förmodligen, kvävd av hennes stora byst. 
För i hennes fantasi är hon djärv och tar för sig. Hon njuter av sällskapet och slukar hela honom med hull och hår. Men det är bara i fantasins värld.
Hon är inte alls vågad och djärv, har aldrig varit och är en lugn samlad gammal dam. 
Men i fantasin, i drömmarna, är hon mer av Jeanne d’Arc!
Hon kan le lite åt det, men det hade naturligtvis slutat så, han kvävd, hon naken med sin stora kropp, all den där bysten och så polisen som stormar lägenheten undrar varför hon gjorde så där? Stakars Ali!
Det var ju andra tider då förstås, när hon själv var ung. Inte många av hans slag alls, och det var så exotiskt med invandrade människor då.
Men som sagt. Hon är en gammal kärring, i sina egna ögon och han en pojkspoling av digniteten vacker. 
Jo, exotiskt vacker och med ett leende som får småsten att smälta i solen.
Ja, för all del, flickorna som besöker Ali´s Café ser ju också hans attraktion och de är mycket spring här av små fjollor och annat löst folk.
Men hon gillar att sitta där.
Se på alla som passerar. De kommer in, handlar med sig något, eller som hon själv, tar en kopp kaffe och njuter av en söt godsak till sällskapet av P1 på radion.

Hon äter sin kanelbulle. Bryter den i delar och njuter av det brända pärlsockret ovanpå. Han har bakat dem själv, kanelbullarna, den vackre Ali. 
Det landar alltid smulor på hennes byst. 
Hennes stora barm som känns som ett hyllplan och haklapp. 
Den sticker ut och kommer alltid före resten av henne själv, när hon är ute och rör på sig. Bysten först, och sedan resten av hennes härliga stora kropp.
Men hon bryr sig sällan om att borsta bort dem, smulorna, och de får ligga där till allmän beskådan. Pryda klänningen och bysten, som små bruna pärlor.
Ibland letar det sig ner i bh:n och trillar ut på kvällen, när hon ska gå till sängs, och klär av sig. 
Trillar ut ur kläderna som ett litet ”Hej, här är vi, minns du oss, tjockis?”

Hon har varit ensam länge, denna äldre kvinna.
Ingen bitterhet i det. Hon känner sig ganska nöjd med tillvaron. 
Arbetat i sin kiosk i hela sitt liv. Sålt karameller i lösvikt. Den där sorten av sötsaker man pekar ut, liggandes i små glasskålar, och som hon själv med sträng blick plockade i de vita papperspåsarna. 
Den stränga blicken tillkom endast för att hon i huvudet höll räkningen på hur mycket slantar det var kvar, av barnens veckopeng.
Men tipsmaskiner, Pressbyrån, lösviktsgodis, varmkorvar och andra konstigheter, satte stopp för hennes kiosk. 
Allt det där nya blev för svårt för henne att förstå. 
Herre gud, tänker hon, de behöver inte ens kunna hålla så mycket som ett Jenka i huvudet numer!
Och inga syskon och föräldrarna är döda sedan, jag gud vet när. Ingen man och inte heller några egna barn, som sagt.
Ensam. Levt ensam, varit mycket ensam och det blev hennes liv.
Ensam och ändå nöjd.

Det mesta går på rutin numer. 
Kliver upp klockan fem. En kopp kaffe vid halv sex. Morgontoaletten och nyheterna på radions lokala station.
Nyheterna bjuder endast på elände och barnamord, och det får henne att känna sig än mer nöjd och glad. 
Hon är trygg. Hon har sina dagar och sina rutiner och förmodligen finns inga barnamördare till grannar. Vad hon vet.
Diskar gårdagskvällens disk. Ge katterna mat och läsa några sidor ur Dagens Nyheter.
Klockan blir sju och det blir dags att klä sig och se på skräp-TV och njuta av lite kaffe med dopp, Kardemummabullarna och Hallongrottorna från ICA.

Tiden går, den gör det. Även för äldre kvinnor. 
Samma tid, samma rutin varje dag, med några avbrott till tandläkaren, Vårdcentralen, Kyrkogården och ibland hälsa på väninnan som ringer, på Stockholms Sjukhem.

Men hon är nöjd, om än lite trött, Hertha.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.
Men hon har mer än många andra, Hertha, och hon har kanske en nyvunnen vän. Ali. Eller vän? Det låter det!
En ny bekantskap! Eller!? Kanske bara någon att språka med, ibland.
Och idag ska hon vara djärv och fråga honom var han kommer ifrån, denna vackra yngling. Tänk om hon skulle bjuda honom på Falukorv och potatismos?
Äter det sådan mat där han kommer ifrån, eller är det mest lamm?

Så många frågor och förmodligen alldeles för lite tid kvar…


Väl Mött / Janne & Hertha.