Detta är av yttersta vikt… Detta är viktigt för mig att delge och hämta hem! Viktigt att det blir en del av mig och mitt jag.



Detta är av yttersta vikt…
Detta är viktigt för mig att delge och hämta hem! 
Viktigt att det blir en del av mig och mitt jag. 
Jag vill att du lyssnar! För…

Att tala om det som är svårt, har blivit ett oöverstigligt hinder för mig.
Att berätta om det som väckts till liv och som påverkar hela min dag och min vardag, har plötsligt blivit ett stort motstånd i min kropp.
Munnen får svårt att forma orden. Torka.
Kroppen får svårt att acceptera, det som för länge sedan har skett.
Strupen och halsen snörs samman och jag får problem med att få luft och ens få fram ett väsande viskande ljud.
Händerna skakar och magen drar ihop sig.
Att återge det som andra människor gjort emot mig, har med ens blivit en barriär och ett skydd att ta sig förbi.
Kroppen och hjärtat skriker; Nej! Nej! Men mitt intellekt vill berätta och förklara, skulle vilja tömma sinnet på allt det som trycker och tränger.

Det puttrar inom mig som en kokande soppa.
Det finns en krutdurk där inom mig, som närsomhelst vill och kan explodera.
Jag har ett behov av att berätta och återge det förflutna.
Min berättelse som flutit genom denna kropp, genom dess ådror och vener, det vill jag att andra ska lyssna till!
Låta mig skrika, gråta, skratta och kasta upp de fulaste orden jag besitter. Låt mig spy ut all skam och förnedring som kuvar mig, inför de som vill höra, lyssna, se och ta del av mitt förflutna.
Det förflutna, som förflutit genom kroppen, själen och mitt minne, och som burit på förnekelse och rädslor.

Jag skulle önska mig en vän, som tog mina händer, gav mig hundra procent uppmärksamhet och inte gav någon som helst respons på mina ord om det svåruttalade.
Jag önskar mig en förtrogen som hörsammar mitt språk om det fulaste fula, och som håller mig i famnen när skammen blir som störst. Någon som ger tröst och inte på något vis dömer mig, när jag bjuder på det osmakliga…
Jag önskar någon som kan ta emot min gråt och låta mig gråta det som måste gråtas rent och spolas bort.

Jag önskar en vän.

Hur ska jag kunna prata om det som är min hemligaste hemlighet.
Att sätta ord på förnedring, smuts, skam och lortighet, hur ska jag kunna det?
Tänk att berätta om de människor som skadat mig, gjort mig illa och samtidigt försöka att finna ett försvarstal, som förklarar varför jag tillät det ske!? Varför jag stannade och varför jag lät mig kuvas, bli spottad på, slagen, hånad, retad och sparkad på, hur ska jag förklara det? Finns det ursäkter och förlåt, och finns det en del som är min i allt det?
Äger jag del av skulden i allt det fula, fula och fulaste?

Lås in honom! Slå honom! Straffa honom och spotta på..!
Duger inte! Tyst! Måste tystas! Slå hårdare och hårt!

Min känsla, som jag äger och är min, är att alltid tystas, aldrig tala om det och aldrig yppa orden och ordet!
Detta får mina stavelser och formuleringar att fastna i mitt huvud och i kroppen. De fastnar i munnen. Torka.
Inte prata, inte säga något, inte avslöja.
Tig! Tyst och tystare. Tigande.

Skakad, skadad och slagen. Slagen till marken och golvet.

Och jag har saknat modet!
Jag har inte haft kaxigheten att trotsa den tigande tystnaden, och ändå berätta och ta till orda. Återberätta och beskriva allt det som är dolt i dunkel, och förklara alla tvivel och tvekan inför mig själv och… behärskar jag språket?
Behärskar jag modet och viljan?
Kan jag älskas ändå?
Och ändå detta behov av att berätta, tala om och förklara vad som skett och vad andra människor i min närhet har orsakat mig och gjort med min person. De har lortat ner min självkänsla, självständighet och jag har berusat mig, bedövat mig för att orka tänka tanken, för att uppbringa modet att hämta hem de outtalade orden. Orden och smutsen, det lortiga och det svarta…
Att kunna erkänna och säga; Jag vill att du och ni ska veta! Det här är av yttersta vikt för mig.
Livsiktigt! Min skildring och min historia!

Mitt missbruk, som slutade som det så ofta gör, utanför, ensam och förnedrad. Sökande efter livet och krypande, gråtande, och med bönerna om nåd… Och det blev jag själv som fann modet för att återupprätta mitt sanna jag och det jag önskar att vara…
Det hindrar inte att det finns ytterligare en sanning!
Ytterligare ord som måste släppas fria och bli lyssnade till!
Hör mig, se mig och lyssna till mina ord!
Jag har tystats länge nog…

Det krävs mod…
Lyssna till mig och mitt! Hör mig!
Det är viktigt att detta blir en del av mig och mitt jag. Jag vill ta hem min historia och acceptera och förstå! För…

Att tala om det som är svårt, har blivit ett oöverstigligt hinder för mig.
Att berätta om det som väckts till liv och som påverkar hela min dag och delar av min natt, är ett svårt motstånd hos mig.
Men ändå vill jag berätta.
Ändå vill jag att någon ska lyssna och veta…
Veta om allt det jag bär på.
Är det inte märkligt? Är det inte konstigt och en absurd situation?
Dubbelspårig, en önskan om att få tiga och ändå tala…
Lyssna, hör och se…
Jag har en historia.

Väl Mött / Janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s