En liten berättelse om Hertha…



Hon är trött.
Den äldre kvinnan i grön kappa.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.

Den äldre damen vid bordet på Caféet, med en varm doft av malkulor och syrliga karameller, är en ständigt återkommande gäst.
Nästan varje dag, de senaste åren, runt klockan tre, kliver hon in. 
Beställer en slät kopp kaffe, en Sarah Bernhards, en stor kanelbulle, lånar alltid dagstidningen som ligger på disken vid kassaapparaten, och slår sig ner borta vid fönstret.
Hon sitter där. Tittar ut genom rutan, ser på alla förbi passerande och funderar.

Hon börjar bli så pass gammal, att minnesbanken inom henne, är allt hon har kvar.
Det finns någon väninna som ringer ibland.
Det finns inga barn och hon har aldrig varit gift. 
Hon har bott i samma lägenhet i över femtio år och hon borde tänka på vad hon äter.
Det ständigt återkommande, att äta mindre, mindre sötsaker och se till att röra på sig mer. 
Vill inte röra på sig mer än nödvändigt.
Hon har alltid varit stor. Aldrig uppskattat motion. Låtsas som om hon varit nöjd, men egentligen vantrivts med allt det där som alltid tycks vara ett steg före henne på morgonen. Kroppen.
Hon har alltid haft problem med vikten. Hon har alltid haft problem med sitt utseende, över huvud taget.
Stor, för att inte säga tjock, med ett stort lockigt trassligt brandgult hår, med inslag av grått och en hel del vitt numer, gröna smala ögon och några dubbelhakor som med enkelhet kan räkans till tre.
Runda mjuka kinder, knubbiga händer, vars fingrar saknar smycken och en byst som är på tok för stor, även då hela hennes uppenbarelse andas tjockis, och som alltid givit henne problem med ryggen.
Hon har aldrig smink. Ingenting alls. Hennes ljusa hy är nästan genomskinlig och det är endast på Söndagarna hon kanske använder lite läppstift. Inhandlat på Tempo under åttiotalet. Luktar märkligt, men det är vad hon använder och det är vad hon har.
Ett rött, i vit hylsa. Klart skrikande aggressivt rött. Snyggt, tycker hon själv.
Det skär sig mot hennes brandgula hår, tänker de som ser henne.

På Söndagarna sover hon extra länge i sin gamla smala säng av gjutjärn.
Äter frukost på den lilla franska balkongen, tittar på alla de som är på väg någonstans nere på bakgården, där alla cyklar och barnvagnar står uppradade, och sedan kryper hon tillbaka till sängen med morgontidningen och en stor svart slät kopp kaffe.
Somnar om en stund. Vaknar med tidningen över ansiktet och ibland har hon dreglat så pass mycket, att kinden har blivit färgad grå av tidningens trycksvärta.
Hon suckar högt och planerar endast att för dagen sätta sig på kvarterets Café och filosofera några timmar. Alltid.
Det finns dagar när hon inte alls går ner till konditoriet på hörnet, men nästan alltid, varje dag och klockan tre, kliver hon in.
Ali, som äger kaffestugan, brukar skoja och säga att han ställer sitt armbandsur efter hennes ankomster. På mindre bra svenska förstås, och hon skrattar bullrande högt varje gång.

Han är vacker den där Ali. Mörk och nästan svart i skinnet.
Otroligt vackra mörka ögon och fylliga läppar, som inbjuder till långa kyssar en regnig Lördagskväll i November. En sådan mun, som man önskar att få kyssa på,  under en yllefilt, när det blåser kallt ute.
Han har långa vackra händer, skarpa ansiktsdrag och en rak, aristokratisk lite större näsa.
Kort svart hår och en röst i ett basläge som får hennes barm att darra, och han är ofta orakad och med ett smutsigt förkläde. 
Vacker, tänker hon. Han är vacker.
Och han är ung! Naturligtvis.
Hon själv skulle förmodligen kunna vara hans mormor eller farmor, men hon kan inte låta bli att tänka på om han hade existerat i hennes ungdom.
Det skulle ha slutat i katastrof, förmodligen, kvävd av hennes stora byst. 
För i hennes fantasi är hon djärv och tar för sig. Hon njuter av sällskapet och slukar hela honom med hull och hår. Men det är bara i fantasins värld.
Hon är inte alls vågad och djärv, har aldrig varit och är en lugn samlad gammal dam. 
Men i fantasin, i drömmarna, är hon mer av Jeanne d’Arc!
Hon kan le lite åt det, men det hade naturligtvis slutat så, han kvävd, hon naken med sin stora kropp, all den där bysten och så polisen som stormar lägenheten undrar varför hon gjorde så där? Stakars Ali!
Det var ju andra tider då förstås, när hon själv var ung. Inte många av hans slag alls, och det var så exotiskt med invandrade människor då.
Men som sagt. Hon är en gammal kärring, i sina egna ögon och han en pojkspoling av digniteten vacker. 
Jo, exotiskt vacker och med ett leende som får småsten att smälta i solen.
Ja, för all del, flickorna som besöker Ali´s Café ser ju också hans attraktion och de är mycket spring här av små fjollor och annat löst folk.
Men hon gillar att sitta där.
Se på alla som passerar. De kommer in, handlar med sig något, eller som hon själv, tar en kopp kaffe och njuter av en söt godsak till sällskapet av P1 på radion.

Hon äter sin kanelbulle. Bryter den i delar och njuter av det brända pärlsockret ovanpå. Han har bakat dem själv, kanelbullarna, den vackre Ali. 
Det landar alltid smulor på hennes byst. 
Hennes stora barm som känns som ett hyllplan och haklapp. 
Den sticker ut och kommer alltid före resten av henne själv, när hon är ute och rör på sig. Bysten först, och sedan resten av hennes härliga stora kropp.
Men hon bryr sig sällan om att borsta bort dem, smulorna, och de får ligga där till allmän beskådan. Pryda klänningen och bysten, som små bruna pärlor.
Ibland letar det sig ner i bh:n och trillar ut på kvällen, när hon ska gå till sängs, och klär av sig. 
Trillar ut ur kläderna som ett litet ”Hej, här är vi, minns du oss, tjockis?”

Hon har varit ensam länge, denna äldre kvinna.
Ingen bitterhet i det. Hon känner sig ganska nöjd med tillvaron. 
Arbetat i sin kiosk i hela sitt liv. Sålt karameller i lösvikt. Den där sorten av sötsaker man pekar ut, liggandes i små glasskålar, och som hon själv med sträng blick plockade i de vita papperspåsarna. 
Den stränga blicken tillkom endast för att hon i huvudet höll räkningen på hur mycket slantar det var kvar, av barnens veckopeng.
Men tipsmaskiner, Pressbyrån, lösviktsgodis, varmkorvar och andra konstigheter, satte stopp för hennes kiosk. 
Allt det där nya blev för svårt för henne att förstå. 
Herre gud, tänker hon, de behöver inte ens kunna hålla så mycket som ett Jenka i huvudet numer!
Och inga syskon och föräldrarna är döda sedan, jag gud vet när. Ingen man och inte heller några egna barn, som sagt.
Ensam. Levt ensam, varit mycket ensam och det blev hennes liv.
Ensam och ändå nöjd.

Det mesta går på rutin numer. 
Kliver upp klockan fem. En kopp kaffe vid halv sex. Morgontoaletten och nyheterna på radions lokala station.
Nyheterna bjuder endast på elände och barnamord, och det får henne att känna sig än mer nöjd och glad. 
Hon är trygg. Hon har sina dagar och sina rutiner och förmodligen finns inga barnamördare till grannar. Vad hon vet.
Diskar gårdagskvällens disk. Ge katterna mat och läsa några sidor ur Dagens Nyheter.
Klockan blir sju och det blir dags att klä sig och se på skräp-TV och njuta av lite kaffe med dopp, Kardemummabullarna och Hallongrottorna från ICA.

Tiden går, den gör det. Även för äldre kvinnor. 
Samma tid, samma rutin varje dag, med några avbrott till tandläkaren, Vårdcentralen, Kyrkogården och ibland hälsa på väninnan som ringer, på Stockholms Sjukhem.

Men hon är nöjd, om än lite trött, Hertha.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.
Men hon har mer än många andra, Hertha, och hon har kanske en nyvunnen vän. Ali. Eller vän? Det låter det!
En ny bekantskap! Eller!? Kanske bara någon att språka med, ibland.
Och idag ska hon vara djärv och fråga honom var han kommer ifrån, denna vackra yngling. Tänk om hon skulle bjuda honom på Falukorv och potatismos?
Äter det sådan mat där han kommer ifrån, eller är det mest lamm?

Så många frågor och förmodligen alldeles för lite tid kvar…


Väl Mött / Janne & Hertha.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s