Ska jag leva utan dig och ska jag klara av livet själv?

Texten är skriven i en uppmaning från min terapeut. 
Efter längre samtal, bestämde vi att med ordens kraft ge uttryck för det som skaver och gör så ont! 
Att jag var tvungen att frigöra, överlämna och släppa taget, om det som ännu påverkar mitt liv och det som ständigt är närvarande.
Jag blev ombedd, uppmanad, att skriva ett avskedsbrev…
Texten talar för sig själv. 

Den är skriven i ”tanke och sedan handling”. ”Skriv ner först, läs sedan! Betrakta, förstå.”
Texten är förstås efterbearbetad, men ursprunget är detsamma! Texten inleds med en kort dikt…


Väl Mött / Janne

”Mitt hjärta känner kylan, som bor utomhus och i mina rum.
Min saknad är som tenngrå massa, under dessa kalla höstdagar.

Min själ, ter sig som frosten på mina fönster. Smälter vid beröring. 
Novemberpromenaderna och stegen som tynger mig.
Jag saknar dig idag. Jag saknar dig.
Min själs längtan, sorg och förtvivlan.
Beklämd, förstämd, nedslagen och betryckt.
Tankar, funderingar, frågor!
Och i mitt hjärta, bor ett stengrått kyligt intet.
Detta är existensen, sammanfattningen, av kalla höstdagar i november”.



Ska jag leva utan dig och ska jag klara av livet själv?

Älskade själsfrände, man och bästa vän.
Jag måste få ta farväl nu.
Jag lämnar detta bakom mig och jag måste få fortsätta min väg själv, utan allt det där som ständigt är i mina tankar. Allt det där som består av ”om”, ”vore” och ”skulle kunna”.
Om inte ”om” varit.
Jag tänker ofta på om jag hade varit där.
Om jag hade fått hålla din hand och krama dig. Pussa på din mun.
Om jag hade älskat dig mer. Älskat mer!
Och om jag bara hade sagt att, ”du måste sluta med det du gör, för det dödar dig. Det tar sakta dig ifrån mig”. Det skulle jag ha sagt. Jag var tyst…
Och jag skulle ha satt krav på dig av kärlek och rädsla, för att du skulle göra dig själv illa.
Krav att sluta med det självdestruktiva, för oss och för mig!
Jag visste att det skulle sluta som det gjorde.
Jag väntade bara på den dagen, då du skulle ta för mycket och lämna mig ensam.
Jag är så jävla arg på dig, för hur fan kunde du vara så egoistisk att du tillät det ske?
Varför lämnade du mig utan att tänka på vilka konsekvenser det skulle få?
Varför gick du för långt? Glömde du bort, i din egoism, att jag fanns? Att jag älskade dig?
Varför? Mina varför och om… Fan! jag älskade ju dig! Hur i helvete kunde du?
Jag älskade dig till vansinne och gör det ännu…
Min älskade man och bästa vän.
Det finns ännu stunder då jag känner att jag klara inte det här, jag överlever inte!
Ännu idag kan jag känna att jag ger upp, för jag kan inte vara utan dig och jag vill inte leva förutan och jag vill att du ska vara här.
Jag vill älska dig lite till, hålla om och hålla kvar.
Snälla någon, bara lite till, en stund och ett ögonblick!
Jag vill inte släppa taget och jag vill inte att det ska vara över ännu, men jag måste gör ett avslut. För hur det än är, min älskade, så finns inte du kvar här och jag är ensam.
Jag är den som är levande och finns i tillvaron, världen och i livet.
Jag måste få lämna över och lämna ifrån mig. Inte för att glömma. Inte för att förringa dig och inte för att gömma och ta bort.
Inte alls för att glömma vår tvåsamhet och kärlek, inte heller för att förgöra och ta död på det vi ägde och hade! Men jag måste göra ett ordentligt avslut och det försöker jag att göra nu. Jag ska ta mitt skrivna brev till minneslunden och lämna över det till dig och de högre makterna, för jag vill få ro i all oro!
Jag försöker att släppa dig fri och få låta dig vara i vila och i mina bästa och vackraste minnen. Jag ska låta dig få bo kvar i mitt hjärta, i min kropp, i min värld och vardag, men jag måste få plats med livet och med något nytt.
Jag måste lösgöra min sorg. Jag måste få gråta ut och gråta bort det som gör så förbannat ont! Jag måste få visa min ilska över att bli ensam kvar.
Jag måste få göra ett avslut nu.
Det är så ofta jag hade önskat säga, förlåt mig.
Förlåt för att jag inte fanns där. Förlåt för de gånger jag inte fanns där för dig!
Och varför, varför sa jag ingenting till dig!? Varför berättade inte jag om min oro och det som skrämde mig mest, att du skulle ta livet av dig, sakta men säkert.
Jag visste ju, min älskade. Jag visste var det skulle sluta, hur det skulle gå. Jag såg ju vad som hände. Jag såg det ske och sa ingeting till dig!
Jag skulle ha ruskat om dig och sagt, ”Du dödar dig själv! Du dör ju”…
Jag vill få andas, jag vill få slippa känna den här grymma sorgen och jag vill få frid i det att du inte kommer hem igen! Jag förväntar mig fortfarande att du ska höra av dig, att du ska komma hem och att du ska skrämma mig som du brukade och vråla; ”det var bara på skoj”.
Och jag måste få tacka dig för allt det du gav!
Alla resor, alla fina samtal om livet och döden, alla nätter bredvid dig och att jag fick hålla din hand. Jag måste få säga tack för allt det fina du gav mig.
Du lärde mig att uppskatta fina saker, vackra ting och vackra platser.
Jag längtar till vårt Mallorca.
Jag vill få uppleva Seychellerna igen, Maldiverna och våra resor till new York och London.
Jag vill se på tv tillsammans med dig och jag vill dricka vin och krama dig och skratta.
Jag vill sitta på bryggan och dingla med benen tillsammans med dig, och bara vara dekadent.
Jag vill gapskratta tillsammans med dig! 

Ge full hals för allt det galna i livet och det som var vi! 
Jag skulle så gärna vilja få säga det till dig.
Jag älskade dig så otroligt och jag längtade alltid…
Jag tackar dig för att jag fick vara med så länge, ändå.
Jag måste få tacka dig för att du verkligen älskade mig!
Jag vill få säga tack snälla du, för att du hade tålamod med mig och för att du alltid var mitt mod när mitt eget svek. Alltid vid min sida, oavsett…
Jag älskar dig och vill få säga att; ”snälla du, tack för alla goda minnen och för allt du lärde mig. Tack återigen för att du älskade mig och mina egenheter”!
Min kärlek till dig tar aldrig slut och jag ska alltid älska dig.
Jag kan tveklöst säga att du var mitt livs stora kärlek och oavsett, så hade jag stanna hos dig och varit din man och vän.
Jag hade varit kvar hos dig och varit stadig, din styrka, när du inte orkade!
Ska jag andas själv.
Ska jag leva utan dig och ska jag klara av livet själv?


Jag ville ha dig med mig, att du skulle hålla i mig när jag inte orkade, men det var du som gav upp. Du gav upp livet, och valde att dö.
Gråter hejdlöst. Gråter som ett barn och det kommer från djupet inom mig.
Oförlöst gråt som inte går att hejda. Ett jävla skrik, långt inifrån själen!
Jag är inte färdig här och jag saknar dig. Jag är ännu inte färdig, med mig och mitt.
Jag låter dig gå nu och jag släpper taget. Jag ger dig frid och jag ber dig att vara här och vaka över mig, men jag måste släppa taget.
Det tar emot och jag dör inombords. Jag dör utan dig och jag kommer att krypa på alla fyra en tid, men jag måste lämna över och lämna ifrån mig.
Jag ber dig, förstå att jag vansinnes galet mycket, älskade dig och saknar dig.
Min man. Jag kan med stolthet säga att jag kände den galnaste, tokigaste, roligaste och mest kärleksfulla människan jag mött och det på ditt helt unika sätt.
Tack, min man och bästa vän, för att jag fick dela och vara en del av livet tillsammans med dig! Tack för alla sommarkvällar, och höstens eldröda dagar som vi delade!
Vintermorgnar med tända ljus och tystnad som var bekväm, vill jag tacka dig för.
Tack för underbara middagar med vänner och tack för att du visade mig hur kärleken också kan se ut. Det var inte alltid en självklarhet.
Fan, jag älskar dig och jag saknar dig. Min kropp går sönder. Jag vill inte, vill inte…
Jag tänker inte säga förlåt.
Jag tänker inte säga snälla du förstå, för du vet vad jag måste göra och vad jag har att göra. Jag släpper dig, men låter minnena bo kvar hos mig och jag ska ha dem och vårda dem ömt, men det måste sluta påverka mig.
Jag måste låta det vara nu och bara inse och acceptera, du är död. Du kommer inte tillbaka.
Jag vill bara få säga, älskade du, även jag dog den kvällen i november.
Även jag dog där och då!
Även delar av mitt jag försvann och jag saknar mig själv.
Jag saknar min person och jag tänker ge mig ut och återta det som är jag.
Jag ska ut och söka och leta, för jag måste få vara jag och vara levande i livet!
Jag kan ärligt säga att med dig och döden, så försvann så otroligt mycket. Och det blev så mycket mer, under åren efter din död.
Jag vill leva och vara jag. Jag vill få vara den jag är, utan att känna sorg, tyngd och skuld!
Jag bär skuld för din död och jag vet att jag inte kunde göra någonting.
Du var en vuxen människa med en vuxen människas beslut. Du gjorde det du ville och det du kände för. Det gick för långt och det blev så fel…
Jag älskar dig. Jag lämnar över och säger, tack för att du fanns i mitt liv…
Jag älskar dig! Jag älskar dig. Jag älskar dig!



6 tankar på “Ska jag leva utan dig och ska jag klara av livet själv?

  1. Beklagar sorgen men tycker om din kärlek. Liknande kärlek jag har till min fru som är så fin och omtänksam. Hon har samma kärlek till mig. Varma kramar från oss i Hua Hin

    Gilla

  2. Grät när jag läste. Så vackert, så sorgligt, så berörd av dikten och av kärleken du beskriver. Vilken otrolig kärlek!! Blir så ledsen för din skull, tänk att förlora någon man älskar så innerligt! ❤️❤️❤️
    Han är hos dig, vakar över dig, älskar dig! Och han väntar på dig den dag det är dags för dig att lämna detta liv! Ni kommer att ses igen!
    Sänder dig lite styrka och positiv kraft nu 💥💫✨

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s