Han, tjockisen, läser och det blir många ord, flera stavelser och ännu fler långa meningar av alfabetet.


På ett fotografi från barndomen, i fyrfärg, sitter en ung gosse vid utemöblerna av vit plast och dinglar med sina nakna bara fötter.
Hans svarta sandaler ligger slarvigt slängda i det höga gräset på bilden.
Det är en knubbig liten pojke. Kanske på gränsen till tjock.
Ganska många kilon för mycket, tycks det på håll.
Han har alldeles för trånga avklippta jeans på sig och den T-shirt han klätt sig i, måste ha krympt ordentligt i tvätten. Det ser trångt ut. Obekvämt.
De bleka mjölkvita benen innebär förmodligen en lång sommar inomhus.
Säkert har han återigen vistats på sjukhus, vandrat i ändlösa timmar i dess korridorer, och varit tråkig. Tråkig och tjock. Tjock, tråkig och överäten.
Sträng diet. Reglerad matordning och matregeler.
Pojken ska visst bli smal. Den lite runda pojken skall bantas.
Smal, smalare och smalast, är tanken.
Pojken på fotografiet skvallrar om misslyckande.
Han är ännu rund. Han är fortfarande kraftig.
Tjockisar ska bantas. Feta ungar ska bli smala!
Det är en blå sommar. Enstaka få moln på himlen.
Solen lyser i gulaste gult, som en kraftfull strålkastare i himlen. 
Pojken på bilden kisar med sina bruna ögon mot solen, bakom glasögon med bruna bågar och kraftigt glas.
Han ser glad ut. Nöjd. Ganska upprymd.
Kanske för mycket socker. Kanske en sockerkick?
Kanske en njutning av det han precis har ätit.

På bordet står ett stort porslinsfat med nygräddade bullar, en tillbringare med hallonsaft och ytterligare ett fat med småkakor av smördeg.
Som om han, tjockisen, skulle behöva det? Äta mer alltså? Verkligen?
Hans tjocka runda mage, syns markant, ytterst framträdande, under den trånga t-shirten. Det ser inte bra ut, att han klätt sig i en sådan snäv t-tröja.
Och låren…
Låren liksom väller fram, och ut ur de avklippta byxorna.
Och nej! Han behöver verkligen inte en bulle till.
Han behöver inte en enda kaka till! Tjockisen.
Har han olovandes bullat upp med alla bullarna själv och på eget bevåg?
Har han stulit dem, för att själv stoppa i sig dessa i mängder? Igen?
Är det mormodern som bjuder till detta frosseri?
Tröstätande, småätande, alltid ätande.
Tjocka lilla pojken.
Tjockis!
Ät inte mer! Inte mera nu! Inte äta.
Och mat, fika, fikabröd, matbröd och skådebröd, men nu räcker det!
Man han vill och vill och vill…
Men hans vilja växer i skogen.
Inte en bulle till, och inte mer socker att skölja ner dem med.
För till slut, diet och smal, smalare och smalast!
Och den tjocka lilla pojken är av den slutna sorten. Ett introvert barn.
Han är tyst, säger inte mycket och orden fattas honom.
Han vill gränslöst gärna äta bullar, kakor, mat och socker. Tjockis!
Han väljer ensamheten, den självvalda. 

De andra barnen kan vilja säga honom något. 
De andra kan vilja fråga honom, saker.
Han har det bäst i det ekande tomma. För där behöver han inte förklara sin storlek på kroppen och kläderna. Som är för små. Igen.
Och i den tystnad som är i ensamheten, skriver han.
Han målar. Han sjunger.
Det ljudlösa föder teater, fantasi och skådespeleri, på högsta nivå. Ensam förstås.
Mycket att läsa och mer att förkovra sig i. Böcker, böcker och böcker.
Han, tjockisen, läser och det blir många ord, flera stavelser och ännu fler långa meningar av alfabetet.
På ett fotografi, i fyrfärg, sitter en ung man med vackra bruna ögon.
Han var en tjockis…
Tjockis och fetknopp!
Han kände sig aldrig riktigt välkommen… 
Men en dag kommer förnöjsamheten! Med lite mer tålamod och hårt arbete, kommer acceptansen även för tjocka små pojkar. För tjocka små gossar växer också till sig…
Växer till sig och blir 44 år…

Väl Mött / Janne 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s