Jag har inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.
Mannen som somnat på bänken i tunnelbanan, skulle kunna ha varit jag.
Han ligger där med sitt huvud på en bunt tidningar, tror jag att det är, och han har kissat ner sig.
Det luktar förfärligt, om den äldre som somnat där.
Det finns en kvinna som alltid står vid Tunnelbanan Slussen.
Hennes ansikte är svullet och sönderfruset, av alla de kalla vinterkvällarna.
Många kalla nätter har förstört hennes en gång släta skära hud.
Det skulle kunna vara min mamma, eller kanske din.
Jag ser henne tydligare numer…
Och själv äger jag inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.
Det finns ett par som säljer Situation Stockholm, vid Centralen.
De luktar gammal fylla. Båda två ser härjade, ledsna och sorgliga ut.
Två vilsna människor i sin ständiga kamp för vardagen.
De framträder tydligt i mitt synfält nuförtiden. Förr befann de sig i min periferi. Men nu tydligt.
Det skulle faktiskt kunna vara goda vänner till mig, eller kanske till och med två av mina syskon.
Ute, under ett träd i Vasaparken, ligger en man och sover.
Allt det han äger och allt han har, finns i den kundvagn han alltid drar omkring på.
Allt hans livsinnehåll finns där, i påsar, bylten och mindre kartonger.
Kanske att min pappa hade kunnat sluta så där. Ensam, trött och med livets materiella ting i en kundvagn från ICA.
Idag ser jag honom och tänker, vad hände? Jag ser honom verkligen! Han är väl synlig och distinkt.
Ett ungt par bor i en bil på en parkering strax utanför staden.
Ingen vet om att just de två bor i den bilen, på just den parkeringen.
Hon är inte alls gammal, kanske runt tjugofem, men hon har redan tappat alla sina tänder och har sår i ansiktet, av sitt genomjävliga missbruk.
Han är mager och liten, med händer torra, nariga och spruckna av alla årets väderskiftningar.
De två är ett par. De älskar varandra. De skulle kunna vara min syster och hennes man.
Och själv äger jag inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.
När jag nu själv befinner mig på den här sidan av livet, den här sidan av tv-rutan och glaset på bussen, då ser jag dem så tydligt numer.
Glasklart, skarpt och oundvikligt tydligt.
Jag ser de osaliga andarna där ute, som tappat bort sina personer, sina inre väsen och sina liv, på gatorna och parkerna runt om i staden. Jag ser dem som spöken och sökande andar, som drar runt dagarna i ända för att finna lindring och för att hitta olika sätt att få försvinna ett tag.
De flyr och är på jakt! Ständig flykt bort från det smärtsamma, svåra i livet.
Och jakten består av att på olika sätt komma åt allt det som de önskar, för sitt eget försvinnande och välbefinnande, med medel som inte finns.
Jag har inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med
stjärnor på.
Min fina filt.
Jag tänker; undrar vad som förde dem till livets botten?
Vad föranledde färden ner, till tredjeklassens medborgares våningsplan, av
livet? Vad fan hände?
Inte har de valt? Inte är det frivilligt de tigger, fryser, ber om mat och inte finner någonstans att få värma sina kroppar? Det är missbruket som fångat dem!
Missbrukets lakejer, utsända av självaste djävulen, har fångat in dem, fjättrat dem vid sina kedjor och vägrar att släppa dem fri.
De arbetar ständigt på att förstöra, fullständigt tillintetgöra och utplåna dem, missbrukarna och de hemlösa. De har inte valt!
Och jag ser dem oerhört och oåterkalleligt tydligt, numer!
Det är de galna och sjuka inom dem, de som är missbrukets utsända, som tagit över och gör allt för att föra dem ner till underjorden och utplåna, utradera och slutligen se till att döda dem.
Jag var ju där, bitvis.
Jag har smakat på det där. Jag var där och luktade på misären, skiten och det solkiga.
Vid gränsen av helvetet och skiten där ute, har jag stått och balanserat.
Jag hade pass och en returbiljett tillbaka, till ”den riktiga världen”.
Och vid det tillfället var det inte mitt val.
Mitt missbruk tog ett skamgrepp på mig och förde mig i rasande fart ner mot botten av helvetesbrunnen.
Märkligt vad man finner sig i.
Det är märkligt hur livet drar runt med en på botten av samhället och låter en ständigt blöda, vara sårad, och sargad. Inte synas, inte finnas och sudda, sudda, sudda.
De dör där ute. Jag vet det och kan inget göra.
I vinter fryser en del av dem ihjäl. Jag kan inget göra.
Det skulle kunna vara min mamma, pappa och familj. Min bror?
Jag står ofta maktlös när mitt hjärta brister, bokstavligen rämnar och spricker, för att jag tänker att jag önskar dem det jag har.
Jag har ju inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.
Och jag har en säng, dock lånad av Stockholms Stad och jag har en alldeles egen dusch.
Jag uppskattar mina fina kuddar på sängen och jag älskar att jag kan få ha en del böcker på ett nattduksbord. Jag har en dörr att stänga. Jag har en lampa att släcka. Det är ingen självklarhet!
Jag har en pyjamas, dock använd i tredje hand, men ändå.
Jag har inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.
Jag har värme och kan sitta innanför och titta ut.
Jag önskar ofta att jag kunde handla dem en kopp kaffe eller en smörgås ibland, men mina pengar räcker inte längre, ens till mig själv.
Jag önskar att jag kunde göra mer, än att bjuda på soppa från Frälsningsarmén och en smörgås.
Jag önskar att även de kunde orka med, att ta sig till den hjälp, som finns att få.
Be om hjälp. Sträcka ut näven och säga; hjälp mig! Jag är villig! Ta mig ut ur missbrukets helvete!
Jag önskar att de gav sig själva, åtminstone en chans till, till livet.
Bort från helvetet och bort från missbrukets destruktiva färd, ner mot döden.
Tre meter under marken, på en kyrkogård, slutar det. Missbrukets facit = döden!
Det finns tak över huvudet.
Det finns en säng att vila sin trötta kropp i och det finns filtar som värmer.
Jag var där och luktade på skiten, snusket och förnedringen och jag har haft tur!
Jag har haft otrolig tur. Och jag njuter och längtar ”hem” och till mig och ”mitt”.
Jag har inte mycket, jag äger inget alls numer, men jag har min filt med stjärnor på.
Min fina filt.
Väl Mött / Janne
Vardagliga Anteckningar... 