Alla dessa män vill dominera, slå och vara tuffa, stora och starka. Han ska offras.

De skrivna orden, jag låter dig läsa under denna Lördag, berör manlig prostitution.
Våld, sex, utnyttjande, förvirring, bekräftelse…
Det är för mig ganska magstarkt och skriver detta, för dig som inte önskar ta del av något dylikt.

Mannen i återberättelsen, lever och mår bra idag. I ett tillfrisknande. 

Vad vill jag ha sagt med detta? Vad önskar jag med den här geggan?
Jag eftertraktar förmodligen att få belysa och påvisa, vad ett missbruk, en dålig självkänsla och ett liv i kärlekslöshet, avsaknaden till livet, mindervärdeskomplex och avsaknad till livsprocessen, gör och kan göra med en människa. Människor.

Jag väljer att inte önska en bra dag, eller skriva ”Väl Mött” eller en önskan om en bra dag… Läsa och döm själv.

Tack / Janne

Han ligger på rygg, och ibland på magen, medan främmande män äter av hans självförtroende och självrespekt.


”Det är en vacker våning, i den södra delen av staden. En stor lägenhet. Vit.
Det är högt till taket, som himlen en vacker sommardag, och väggarna är till hälften klädda i vit bröstpanel. 

Det är ljust och vitt. Trygghet. 
De vita färgerna är dominerande och parkettgolven är i ljus oljad ek. Vackert. Ljust. Vitt och svalt.

Rummen är spartanskt möblerade. 
Möblerna känns igen från Mellanöstern och de antika Kina. Stora möbler, men ytterst få. 
Golven saknar mattor och tavlorna tillhör de abstrakta målarna. 
Det är vackert, och första gången han klev in där, infann sig känslan av att ha hamnat i mittuppslaget av en glassig inredningstidning.

I dessa rum, i allt det vackra ljusa och vita, med vita liljor på borden och spiselhyllan, gjorde han själv och de som var inbjudna våld, övergrepp och övervåld, på honom själv.

Det är en smal man. På gränsen till mager. 
Bruna ögon, markerade ögonbryn och skarpa käklinjer, smal hals och fina tunna händer och handleder. Han är naken. 
Bröstkorgen och dess revben är markanta, vassa. De reser sig, sjunker tillbaka, in i maghålan, när han andas. 

Höftbenskammarna ger tankar om höga berg och djupa dalar. 
Vasst, kargt och kalt.Smal. Oerhört smal. På gränsen till mager.
Det bruna håret, på hans huvud, är borta. Håret på kroppen är avlägsnat. 
Han ligger på rygg, bunden till händerna, i ett hav av säng och sängkläder. 

Sängen är stor. Enorm. Sängplatsen rymmer många kuddar, täcken och filtar. 
I svart. Allt i sängen är svart. 
En hård kontrast till allt det vackra och vita. Repen som hans händer är hårt surrade med, är svarta och över ögonen har han ögonbindel i svart läder.
Han är fastbunden i sänggavelns huvudända, och i hans värld är allt svart. 
Han är mörkrädd. Har alltid varit. 

Spöken. Finns det spöken?

Innanför hallen och entréns stora trädörrar, precis till vänster, står ett avlastningsbord i glas och trä. 
På dess glasyta står en kruka med ursprung från Kina. I den krukan läggs alla bidrag. Alla som vill, lägger några sedlar i krukan. 
Sedlarna måste pressas ner genom krukans smala hals, men det samlas en hel del där. Det blir en del pengarna i krukans porslinsbotten. 
Mängder med sedlar i olika valörer att räkna, summera och plocka med.
Krukan krossas senare. 

Den slås till golvet, blir till grus och skärvor, precis som han själv och hans eget tysta inre väsen, och sedan räknas pengarna samman. 
Han brukar få räkna dem själv. 

Han fortsätter att räkna, inuti huvudet för att stå ut, medan han duschar och ger sig av, efter det att föreställningen är utagerad och färdig.

Han kräks ofta i duschen. vomerar av rädsla, äckel och vånda och själanöd. 
Han spyr ut sin ångest, över golvbrunnen och kaklet, kastar upp sin skuld och det faktum att han återigen låter detta ske! 
Han, som sagt sig vid de andra oräkneliga tillfällena; Sista gången, bara en gång till, aldrig mer…
Och ändå, igen och igen och igen…

Det kommer män från hela staden och städer längre bortifrån.
Det kommer stora män, mindre män och yngre, äldre och de vältränade och det smala. 
Alla med ett önskemål. Alla med sadistiska våldsamma drag. 
Alla dessa män vill dominera, slå och vara tuffa, stora och starka. 

Han ska offras! 
Han är den vars blod ska dofta i alla rummen. Han är den vars tårar ska ge smaken till orden, och tankarna, den här kvällen. 

Sältan i det våta, ska påminna honom om att han gör detta för någon annans skull och inte för sin egen! 
Han gör detta för mannen han älskar, för att mannen han håller av så oerhört, önskar detta av honom. Hans stora kärlek, mannen som även har blivit hans rädsla, vill att han erbjuder andra sin kropp att slå, förnedra och våldföra sig på. 
Och han, den bundne i sängen, tillåter det av kärlek. 

Allt detta har fått hans tillåtelse!
För kärleken och för att bli älskad, gör han detta. Offer och offrar sig. 
Kärlek. Att älska. 

Hata! Hatar! Hatad! Hatade! 
Mannen i sängen är offret. 
Den smala mannen, med de bruna ögonen, är den som skall frambäras som offer. 

Han är den som erbjuder alla dessa män, att få sina önskningar uppfyllda. 
Hans kärlek ska se på. Mannen han älskar ska beskåda detta spektakel och vara åhörare. Publik.
Han ska njuta av det som de andra männen gör emot honom, han den maktlösa, sårbara och utelämnade. Hans kärlek, älskade, ska se på, onanera och njuta av sin egen fylla och berusning av droger.


I det stora sovrummet, med den majestätiska sängen draperad i svart, samlas män i lack, läder och en del av dem är fullständigt nakna. 
De står i turordning. De väntar.

Väntar och väntar, på sin tur att få njuta av den njutbara i sängen.
Mannen med de bruna ögonen och den smala kroppen ångrar sig redan. 
Fan, vill inte det här! 

Han ångrar att han tillåter detta att ske. 
Det är förnedrande, smutsigt, lortigt och det går inte att få bort i duschen, senare. 
Han gnuggar och gnuggar, tvättar och tvättar, men det sitter kvar där, lorten.


Och han gör detta skitiga av kärlek. Kärleken och för att bli älskad. Bekräftad. Älskad. Omtyckt. Vara vit och vacker. 
Han vill bli bekräftad och för en gångs skull bli sedd! 
Han gör detta för att han trodde att han ville. 
Han ligger på rygg, och ibland på magen, medan främmande män äter av hans självförtroende och självrespekt.
Männen turas om att slå, spotta och håna honom. 
Njutbart för de som ser på. Njutbart för hans kärlek och underhållande, tilltalande, för de andra i rummet.
Någon filmar. Någon annan tar stillbilder. Någon penetrerar honom, slår honom hårt över ryggen och piskar honom över lårens baksida. 
De vänder på mannen i sängen, som om han vore en omelett, eller ett stycke kött. 
De onanerar till utlösning, låter säden falla över hans nakna kropp och över de svarta sängkläderna, över den överdimensionerade sängen.
Som djur, som inte ätit under en tid, sätter det i sig hans själ, våldtar hans sinne och vräker i sig det som är hans minnesgåvor.


Naken, bar och skändad. I adamsdräkt, hårlös och vanärad. 
Som avfall, som luktar illa och dåligt, lämnar de honom sedan i sängen, tom och innehållslös.

Pengarna i vasen, i hallen, är inte hans att få och äga. 
Han får räkna dem, naturligtvis, men kärleken i hans liv behåller dem och ser till att han kan tjäna mer pengar på hans bruna ögon och smala magrande kropp. 

Mannen som han är så galet förälskad i, vill gärna att han bjuder på sig själv igen och igen och igen… 

Han säger att han älskar honom. Han säger att han respekterar honom och han säger, det var ju inte så farligt.

Smutsen på hans kropp växer hastigt fast. 

Tvättar, tvagar och vill göra rent. 
Skurar själen, skrubbar kroppen. 
Ren, rent och syndfri. 
Och han vet, mannen som våldfört sig på sig själv, den brunögde och våldförde, detta sker igen. 
Av kärlek kommer han att tillåta sig att bli förnedrad och våldtagen.
För mannen han älskar, önskar det av honom. 
Han vill bli älskad och kostnaden blir hans kropp, bunden och fjättrad vid sängen. 

Han betalar priset, bara han blir älskad och omtyckt, om så bara för ett kort ögonblick”.


/ Janne