Kort passus angående politik och oro…

Jag inser när jag sitter här i helsvenska Alby, ser på valvakan, dricker kaffe från Syd Amerika, har en pyjamas på mig gjord i Kina, äter falafel från Mellanöstern och längtar efter min man, ja just det ja´… Bög!! och samtidigt försöka hålla kärleksfulla diskussioner på mina sociala medier om politik, människovärde och värderingar, att jag får svårt att hålla mina känslor i styr!
Jag går i affekt, och jag ”går igång” när jag känner, tänker och upplever… Frustration…

Dessutom är jag oroad, jävligt skraj och känner obehag när SD i valet går än mer framåt! Det är förbannat skrämmande… Jag vill inte ha det här! Jag vill inte ha den här typen av energier i mitt liv, min tillvaro!

Någon bad och uppmanade sina FB vänner att ta bort honom/henne som vän och kontakt på FB, om det var så att de sympatiserade med Sverige Demokraterna eller kände att de hade värderingar liknande dem…
Jag kände att; ”Fan, det önskade jag också, att jag gjort! Just den uppmaningen!”
Jag tyckte att det var, är, ett kaxigt ställningstagande och en markering…
Det ÄR inte okej!
Omoget? barnsligt? Löjligt? Sandlådenivå? Puerilt? Enfaldigt?
Kanske! Kanske inte ändå?

Mina värderingar och åsikter är av den sorten att vi alla är jämlika.
Mina värderingar och åsikter, befinner sig under den kategorin, att kan jag hjälpa andra, så gör jag det, oavsett…
Mina värderingar och åsikter är av det triviala slaget att alla egentligen vet vad kärlek är, innerst där inne, och hur det ser ut och hur det känns, och att blodet är rött hos oss alla och att värdet hos människor alltid är likvärdigt…
Vi är ett! Ett universums allt…
Vi finns här och är uppbyggda av samma atomer, vätskor och innanmäte…

Jag är bög! En liten gatukorsning, och med det sagt så har jag faktiskt ingen koll på mitt egentliga ursprung! Jag är en mindre gatukorsning av människosläktet…
Jag är drogfri missbrukare och jag får hjälp med mina räkningar via Ekonomiskt Bistånd….
Och vips, summa summarum = Jag är en minoritet, icke önskvärd av SD och heller inte av Kristdemokraterna, och deras åsikter och därför…
Jag känner, att om någon därute är min s.k. ”vän” på Facebook, eller andra sociala medier för all del, och sympatiserar, tänker och känner, i dessa förvridna nationalistiska banor, plocka bort mig och välj bort min person…

Jag tänker inte argumentera, diskutera eller en försöka att tala er ”till rätta”, vilket jag anser behöver göras, och jag tänker inte göra några som helst ansträngningar för att diskutera någonting… Det är inte värt det!
Plocka bort, radera och låtsas som om inte…

Tack och respekt till dem, de och er, som banade vägen för ett ställningstagande…
Och det här är inte över bara för att valet är över i natt! Nej!
Somliga av oss får förmodligen kriga lite till och kanske till och med känna än mer obehag…

Vänliga Hälsningar / En förtryckt Bög, med diffus bakgrund i Helsvenska Alby, som dessutom är utesluten från familj och släktingar, på grund av ”dåligt leverne”…

Väl Mött / Janne

Han tänker berätta och avslöja sig själv, för detta har gått över styr. Ohanterligt, omöjligt, svårhanterligt och fullständigt galet.


Hans händer vilar lugnt i knät.
Händerna behöver kraftsamlingen, vederkvickelsen. 
Han inger ett stillsamt och rofyllt intryck.
Falskt! Osant! Och en lögn…
Rädslan är väckt till liv.
Skräcken och fasan att avslöja sig själv, för att inte gå under, får honom att se sig oroligt omkring och blicka ut över rummet.
Ögonen läser av bordet, stolarna och de kala väggarna.
Den hemlighet han bär på, ska han snart berätta.
Sticka hål på varbölden, som vuxit sig så enorm, att det blivit en ohanterlighet.
De hemligheter han vill lägga fram, tär på honom.
De äter sig sakta igenom hans själ, hjärta och sinne.
Det har blivit ett groteskt monster som vill och tänker sluka honom hel och hållen. Allt, vill avgrundsanden ha! Hela alltet!
Och för att inte gå under, måste han nu återge vad som händer.
Återberätta allt det som är det svåraste att tala om.
Hans fötter, som värker och gör ont av alla långa promenader, vilar stilla under stolen och kroppen är på gränsen till vansinnet trött!
Promenaderna som lugnar honom. Detta ständiga vandrande, strövande och strosande, som är rogivande, har fått honom att gå mil efter mil efter…
Hans stofthydda och själs boning, är värkande hungrig efter förlåtelse och önskan om att få vila från all skuld, vånda och själsskuld.
Trött. Tröttheten äger han. Förmögen man.
Han har beslutat sig för att hämta hem sin kropp.
Mannen som sitter där på pinnstolen, vilande och falskt lugn, tänker återhämta det som rätteligen är hans!
Bålen och tillhörande lemmar! Hans former, konstitution och kroppsbyggnad.
Han tänker berätta och avslöja sig själv, för detta har gått över styr.
Ohanterligt, omöjligt, svårhanterligt och fullständigt galet.
Kvinnan som sitter mitt emot honom, på andra sidan ett större runt bord av trä, ser på honom och försöker att läsa av honom och känna hans oro och rädsla.
Hon ber honom att försiktigt berätta. Inte bråttom. Inte hasta fram.
Försiktigt och trevande.
Berätta för mig, ber hon.
Han måste bli ren. Renare än renast.
Smutsen och lorten måste bort. Väck, dän och, vik hädan!
Detta orena tempel, skiten, förnedringen och det snaskigt grisiga, måste sköljas bort. Tvättas och tvagas. Gnuggas och skrubbas.
Det skabrösa och fula templet, som är hans kropp, måste spolas rent.
Han gör rent hus varje gång han behöver, kan och måste.
Vanan som har blivit en del av honom, som att äta mat, borsta tänderna, som en del av hans person, måste få ett slut.
Avslutas, måste det destruktiva göra!
Detta kan inte fortgå.
I duschen. I badkaret. När helst han måste tvätta, två och tvaga sig själv, sätter helvetet igång. Det tar en hel evighet att få detta smutsiga fula rent.
Vill helst inte röra vid. Inte beröra, inte vidröra!
Kan han, så ser han till att det alltid finns någonting mellan honom själv och huden.
Något måste finnas mellan handen, huden och kroppen.
Inte röra vid. Inte smeka. Inte känna, och kroppen finns inte längre…
Hans kropp har varit försvunnen länge, har gått vilse i all snårskog av förbannelse, förnedring och det maktlösa han blev föremål för.
Han kunde inget göra!
Han kunde inte förmå sig att säga nej. Han hade inget val.
I allt detta falska, i sökandet av kärlek, bekräftelse och ömhet, gav han sig hän att efteråt städa upp, göra rent och våldsamt skrubba sin kropp!
Evighetens skrubbande. Peelande. Göra rent, gnugga och gnida.
Det ha fortsatt. Det har pågått i år. Åratal.
Kvinnan som sitter mitt emot honom, ska ta emot detta och han ska försöka att förklara, berätta, vad det är som händer, vad som hände och hur hon kan hjälpa till. Hon har förstått hans problem och misstänker… Hon anar vad som skett i hans liv och hon fråga försiktigt var hans kropp börjar och slutar.
Början är här, och slutet där.
Kroppen tar sin början vid hjässan, här, den rör han vid.
Hans själsboning slutar där, han rör vid hakan.
Resten försvann för länge sedan. Avstängd och bortkopplad.
Hans kropp har varit försvunnen länge, har gått vilse i all snårskog av förbannelse, förnedring och det maktlösa han blev föremål för.
 
Kvinnan frågar honom om han är beredd att ta steget, göra något fysiskt, konstruktivt och helande av det hela. 
Att ta hand om kroppen. Se, ta på och bekräfta.
Är han verkligen redo för det.
Hela hans jag vrålar på hjälp och undsättning, för orken är slut, han vill inte mer.
Han vill finna tid att leva. Huden, hjärnan och hjärtat har fått nog.
Huden på kroppen som värker av skrubbsår, blodvite och skador.
Mannen vill verkligen ta sig ur detta helvete och ber medmänniskan mittemot att ge honom verktygen och kunskapen om hur… hur man bryter sig loss och blir fri.
Hon säger till honom, att han ska hämta hem kroppen.
Han ska hemföra det som är hans och alltid har varit.
Han måste förlåta. Han måste förlåta sig själv i processen, annars är den verkningslös.
Hon säger till honom, rör vid din arm.
Han gör så och frågar sig, varför?
Hon säger, berätta för dig själv att detta är min arm. Ingen annans! Detta är min arm och den tillhör mig!
Han blundar och detta svåra, oöverstigliga, blir ett faktum.
Han viskar tyst, tyst, så att ingen annan hör honom, än han själv.
Detta är min arm. Min arm och ingen annans.
Det munnen inte kan säga, berättar tårarna.
Det kroppen inte vill veta, uttrycker skadorna på huden.
Som utropstecken. Som ett rop på räddning!
Och där sanningen gör ont, där sanningen måste bli en verklighet, där är smärtan som störst. Det värker hål och fräter sönder det som är skyddet, bepansringen och försvaret. Gräver sig ut och kommer att bli ett skrik.
Det blir till ett vrål… Det blir till ett klagande, gnyende skrik…
Detta är min arm! Detta är min kropp! Ingen annans!

Min!

Väl Mött / Janne 

Frågan är inte längre när, min vän önskar komma tillbaka… Frågan är om, min kamrat kommer tillbaka… Alls.

En god vän har ”gått ut” och ”plockat upp”…
Plockat upp drogerna, igen.
Min kamrat har tagit vid där det avslutades för ett år sedan, och med bestämdhet förkunnade att kämpa till sista bloddroppen för att hålla sig kvar i drogfriheten.

Det gick inte. Det gick inte alls…

En del av de fina, vackra och själfulla människor jag mött i min strävan att tillfriskna och förfina, ”snygga till”, min person, har gjort speciella avtryck.
Lämnat spår. Eftertryck. Tankar. Funderingar. Hos mig.
Min vän är en sådan människa!
Med glädje har vi mötts, samspråkat och skratta till vansinnets gräns…
Vi har delat erfarenheter av livet, att leva och vara en tillfrisknade beroende, och vi har med lycka berättat om sidovinsterna och all den ”bonus” som utvinns med drogfriheten.

Det gör jävligt ont i mig.
Jag blir oerhört rörd och berörd. Gråtmild och sorgsen…
Det får mig att tänka på min egen sårbarhet. Att jag måste göra det jag ska göra och hålla hårt i dem och det som håller min tanke ”frisk”, fri och hel.

För några år sedan skrev jag en dikt, då till en god vän som inte längre finns bland oss levande, och det var med tanken på att jag visste vad som hände och skedde…

”Jag tänker på dig och vet vad som sker inom dig, hos dig. 
Jag levererar inte läkande helande ord. 
Du går sönder, vi ser hur du trasas sönder, inombords.
Grymhet och vidrighet!  Fördärvlighetens jävlighet. 
Sorgen luktar dåligt och unket! Rädslan äter dig med hull och hår.
Jag vet också att ord är ett djävla tomt prat.
Begriper ni vad som sker, skriker hela ditt väsen!
Jag vet att du kryper på alla fyra av sorg och tårar. 
Jag vet att du går sönder, du aldrig blir densamma igen. 
Jag vet att du spricker inombords, att själen krackelerar och smulas sönder. 
Det känns som ett förbund, med Djävulen. Ett ont som inte förstörs!
Inte någon, någonting, kan förklara denna smärta.
Oavsett vad som sker, oavsett vad du och din själ tar vägen…
Jag vet vad du känner och vad du upplever, just nu.
Om det betyder någonting alls, om du ens hör mig…
Om du ens bryr dig om. För jag vet…”

Frågan är inte längre när min vän önskar komma tillbaka…
Frågan är om min kamrat kommer tillbaka…
Lyckas med att överleva, komma tillbaka någorlunda… Överlever… 
Då har man tur. Då är en Högre Makt med och är närvarande. 
Vakande och vaggar en trygg…
De flesta som tar återfall överlever inte. De kommer aldrig med tillbaka…

Hoppas att vi ses snart, och kan dela på ett samtal över en mugg java…

Väl Mött / Janne