ADD?

Vanliga symptom vid ADD

-Ofta mycket lättdistraherad av yttre stimuli -Ofta svårt att följa instruktioner -Svårt att styra uppmärksamheten -Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs, verkar drömmande -Tappa inte sällan bort saker som är nödvändiga för senare uppgifter eller aktiviteter -Svårt att organisera målinriktade aktiviteter -Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan

Prognos symptom utveckling ADD

Det finns en del som tyder på att barn med ADHD löper en ökad risk med ytterligare beteendeproblematik. Barn med ADD verkar i högre grad drabbas av andra störningar som depression, ångest och självdestruktivt beteende. Det finns begränsat underlag för att dra slutsatsen att ADD hänger med högre upp i åren än annan ADHD men den teorin förefaller heller inte osannolik.  En del har dragit slutsatsen att att kvinnors problem verkar följa med högre upp i åldrarna.
Information, hämtat från: http://adhd-npf.com/vad-ar-add/
Väl Mött / Janne

I åtta månader och 23 dagar… Förstör inte detta för mig! Hjälp mig!Jag ber!





”På mina bara knän, krälar jag framåt mot altarplatsen.
På alla fyra vrålar jag ditt namn, ber om nåd.
Jag slingrar mig, kryper, ålar framåt och ber böner.
Mot altaret, mot domen och mot det som ska ge mig liv.
I kramp, i gråt, mot avgrunden och förbi livets allt…
I hysteri, i galenskap och fullständig ensamhet, äter skulden mitt jag.
Jag ber! Jag önskar! Jag pantsätter min själv! Jag betalar priset!
Låt mig leva! Önskar liv och att få vara del av!
Hör mig! Hör mina böner och rädda mig…
Bär mig framåt! Lyft mig framåt och uppåt…
När vi slutligen är två, så klarar vi detta tillsammans!
Vi återställer, lagar, gottgör detta, som jag ensam inte klarar av.
Livet, på livets villkor…
Livet med de överlevandes spelregler…”


I åtta månader och 23 dagar… Förstör inte detta för mig! Hjälp mig! Jag ber!

I åtta månader och 23 dagar har jag brottats med mitt inneboende monster, som försöker att övertyga mig om att det aldrig var så farligt.
Besten inom mig har tagit över stora delar av mitt sinnliga jag och vill att jag bara försöker en gång till. Bara en gång till. Det var inte så illa.

Många har sagt det före mig och jag kan bara skriva under på det, att det är som om hjärnan och självet är kidnappat av något mäktigare än en själv.
Någon ond själslig skräckfigur bebor det inre och har en önskan om att få bli mättat.
Det hungriga vindundret vill ha mer…
Mer av spriten, mer av Amfetaminet, Morfinet, drogerna och det som lugnar trasiga nerver.
Det förbannade odjuret önskar mängder av detta djävulska, som endast för med sig ett jordskred av konsekvenser och förödelse.

I åtta månader och 23 dagar har jag fört ett krig, ett förbannat våldförande på det som ständigt vill och önskar att få tillfredsställelse…
Jag har skrikit, gråtit och tvivlat…
Jag har fört ett våldsamt krig, en aggressiv batalj, mot det som regelrätt önskar se mig död.

Jag tog ett återfall, för åtta månader och 23 dagar sedan. 
Det kostade mig nästan mitt liv.
Det kostar på nu efteråt, för kroppen har ännu inte återhämtat sig.
Det kostar nu efteråt, för jag har dessa som jag skall försöka att återvinna förtroendet, tilliten och förtröstan till.
En önskan om att ”tro på mig”…
Jag har dem omkring mig som inte riktigt tror att jag kan klara det här.
De som tappat sin del av tron på att jag är kapabel och kan. 
Dessa som givit upp om mig.
Och samtidigt med det, försöker jag med alla medel att kväsa det monster som inhyser och tagit sig friheten att ta sig ett husrum hos mig.
Det där förbannade helvetet, som är omättligt och dagligen tar ansatsen för att lägga fram överbevisningen, övertalan och påbudet om att jag skulle nog kunna…
En gång till bara…
Det bestialiska kräket önskar min död.
Det vill att jag döden dör och det plågsamt.
Kolossen och ”Goliat” i min personlighet, önskar ivrigt, knyter sina nävar, i alla sin övertalningsförmåga, och försöker att bakvägen övertyga mig om att det vore härligt, gudomligt och charmant, att få försvinna en stund.
Att få absorberas av intet och inte behöva känna, tycka, tänka, eller ens vilja…
Inte vilja någonting! Inte kunna något och inte heller vilja leva…
Att få dö, är önskan!
Att undkomma livet, känslorna och sorgen över allt förlorat, är det som är skrivet i kontraktet, som vilddjuret hos mig skrivit under!
Inte den här gången!
Inte nu heller! Aldrig!
Aldrig någonsin ska missbrukets förbannade demon, få segra över mig och mitt liv.
Aldrig någonsin! Jag må vara svag, jag må vara feg och rädd, men jag släpper inte greppet om livet! Aldrig någonsin!

För åtta månader och 23 dagar sedan kröp jag tillbaka till livet.
På alla fyra, med såriga knän och med händerna knäppta i bön.
På mina bara knän bad jag böner om hjälp och en önskan om att bli omhändertagen och beskyddad av de som visat vägen tidigare.
Alla de som varit ciceroner i detta livet, tidigare och före mig, bad jag om hjälp.
Och för första gången bad jag till Gud! Gick in i Andliga rum, för att uppnå en kommunikation, för att kunna få sagt, ”Snälla någon, rädda mig! Snälla någon där ute, jag klara inte mer! Låt mig få resa mig igen och jag gör det du och ni säger! Rädda mig för fan! Jag orkar inte mer…”
Och där var de! Jag var bönhörd och det även om jag inte riktigt såg det då!
Jag blev lyssnad till, av en makt större än jag själv.
Jag fick hjälp framåt och uppåt! Bars framåt, utan att själv riktigt förstå det!
Av alla de som förstod och hade ett tillvägagångssätt som räddat dem, de kom, berättade, talade om, visade och sa, ”Du klara detta! Du kan! Vi hjälper dig! Vi, tillsammans, ordnar detta! Lyssna till oss och fortsätt bara att föra kriget mot ditt inneboende monster, så hjälps vi åt med allt det som ger mod och styrka…”
Min bön bifölls!
Jag fick ytterligare en tidsfrist, att hjälpa mig själv och återfinna, återfå, makten över mitt liv och över allt det som är jag!
Jag såg inte det då! För åtta månader sedan, såg jag inte detta!
Jag förstod inte det förut, att jag är bönhörd.
Jag har fått den hjälp jag önskade och bad om, då, på mina bara knän…
Och jag lever! Jag lever!! Jag är vid liv!

I åtta månader och 23 dagar…
Förstör inte detta för mig! Hjälp mig! Jag ber!


”På mina bara knän, krälar jag framåt mot altarplatsen.
På alla fyra vrålar jag ditt namn, ber om nåd.
Jag slingrar mig, kryper, ålar framåt och ber böner.
Mot altaret, mot domen och mot det som ska ge mig liv.
I kramp, i gråt, mot avgrunden och förbi livets allt…
I hysteri, i galenskap och fullständig ensamhet, äter skulden mitt jag.
Jag ber! Jag önskar! Jag pantsätter min själv! Jag betalar priset!
Låt mig leva! Önskar liv och att få vara del av!
Hör mig! Hör mina böner och rädda mig…
Bär mig framåt! Lyft mig framåt och uppåt…
När vi slutligen är två, så klarar vi detta tillsammans!
Vi återställer, lagar, gottgör detta, som jag ensam inte klarar av.
Livet, på livets villkor…
Livet med de överlevandes spelregler…”

Väl Mött / Janne