Slutrapporten från obduktionen och Rättsmedicin, fann jag i en låda i går.

I mina gömmor, bland allt jag skriver, allt jag sparat på, fann jag detta…
Jag tror att jag skrev den något år efter att min dåvarande man hastigt gått bort…
Jag levde under en längre tid, med tysta skrik och fullständig förnekelse att det skett, att han var död och inte skulle komma hem igen…
Det var närmare året, minns jag klart och tydligt, då jag förstod att; ”fan… Han har lämnat mig…”

Väl Mött / Janne

Varför förstod jag inte, att det var sista gången vi skulle ses.


Slutrapporten från obduktionen och Rättsmedicin, fann jag i en låda i går. Av någon anledning låg det där, som ett tyst skrik…

Ser ditt ansikte, kvällen när jag fann dig och minns chocken. Illamåendet. Förvirringen. Kärleken…
Hjärnan frikopplade och jag minns inte mycket i övrigt. 
Små fragment av det jag kommer ihåg, dyker upp. 
Minnes bilder, som flyter upp till ytan och blir beskådade med nya ögon.
Din kropp, kall och hård, i sängen. 
Min oro för att du fick lida och tankarna kring, “tänk om jag varit hemma, tänk om jag kunde ha räddat dig, tänk om du behövde min hand att hålla i, tänk om du led och fick panik”…

Nu var det inte så. 
De som är lärda och de som vet, har sagt att du somnade in lugnt och stilla. Att du förmodligen låg och sov.

Du var trött, när jag och min syster gick för att hälsa på vår mamma på sjukhuset. Mamma som var så sjuk. 
Det var inte säkert att hon skulle…
Och du som önskade göra oss sällskap. Men du var trött. 
Du ville vila. Sova. Så trött, sa du… Arbetat mycket.
Vi lät teven stå på i sovrummet, som ditt sällskap. 
Det var ett naturprogram på Animal Planet, din favoritkanal. 
Ordnade med vatten, om du skulle bli törstig och sedan pussade jag på dig och sa, “vi ses snart” och, “ jag älskar dig“…
Minns du? Minns du som jag? 
Du var mån om att hälsa till min mamma, som var illa däran på Södersjukhuset. 
Det var dit vi skulle, jag och min syster. 
Inte visste jag då, att det var sista gången. 
Inte fattade jag att du var sjuk och att vi kanske skulle ha tillkallat ambulans, för att få hjälp. 
Hur skulle vi kunna veta det? Hur skulle jag kunna veta..?
Varför såg inte jag att du var sjuk och dålig? 
Varför förstod jag inte, att det var sista gången vi skulle ses. 
Sista gången i det här livet…
Varför, varför, varför..?
Och sedan när jag kom hem och fann dig.
Alla mina vänner, poliser och ambulansförare… 
Läkare och sedan de som kom för att föra bort dig… 
Människor överallt!
Illamående och yr. Ville kräkas. 
Höll hårt i mina vänner. Några valde att se till dig, andra ville inte alls. De upplevde obehag…
Min sista smekning och min sista puss på ditt ansikte, innan de bar ut dig. Min oro för din mamma. Din mamma!
Vem skulle berätta? Vem skulle tala om?

Slutrapporten från obduktionen och Rättsmedicin, fann jag i en låda i går. Av någon anledning låg den där som ett tyst skrik… 
Ett jävla utropstecken!
Det fick känslor att vakna till liv. De skakade av sig dammet och visade sig med hela sin fulhet. Ett slag i ansiktet! Se oss, vrålade de!
En knytnäve i magen. 
Gråta, grät, gråtit… 


Finns det mer tårar?
Varför Gud, varför?

Orolig sömn, men jag har sovit…
Vaknade tidigt och tankarna är kvar den hösten tvåtusensex.
Ditt fina ansikte…
Din smala, lilla kropp…
Ditt kalla skal och mina tårar och förtvivlan.
Mina vänner som höll handen och tröstade, stöttade.
Hjärnan frikopplade och jag befann mig utanför mig själv.
Observerade allt utifrån min egen kropp och begrep inte förrän veckor senare, att du aldrig mer skulle komma hem igen. 
Att du aldrig mer skulle krama mig… Hålla mig…

Och sedan valet, från min sida, att supa sönder mig själv, mitt liv och den förbannade tillvaron. Att fortsätta medicinera, tills jag förlorat mer. Allt! Fortsätta supa och droga ner mig, fastän min säng var någon annanstans och överallt. Det blev en paus i min sorg. Det är dags för rewind…
Det är dags att gå känslorna till mötes och damma av dem. 
Och detta är…
Detta är summan. Det är kvoten av, produkten…

Min kärlek är död.
Min bästa vän. Min längtan…
Och nu, åter till livet och leva det!
Forward! 

Straffet för hans avundsjuka är syltkällaren.

En kort berättelse och novell.
Du får själv avgöra och lägga värderingar i det du läser. 
Det skrivna orden…
Du får själv tänka till! 
Själv känner jag; Döm aldrig någon du träffar, eller ser, för du har ingen som helst aning om dennes bagage, erfarenhet och hur krigföringen ser ut, eller har sett ut…
Döm aldrig någon, om du inte vet eller har tagit del av historien bakom ytan och fasaden…

Väl Mött / Janne

Hans yngre syster och han själv, sitter på golvet, som är gjort av betong.
Det är kallt och det lilla fönstret uppe vid taket, släpper igenom magert med ljus.
På golvet ligger lock utspridda, huller om buller.
De är lock av glas och det är lock av metall.
Runtomkring dem reser sig hyllor av trä. 
För dessa två når de flera meter upp i luften. Upp och ut i rymden, nästan onåbara…
De översta hyllplanen är täckta av spindelväv och damm.

Han är sex år och hans yngre syster fyllda fyra.

Ute är det höst. November. Den yngre systern har precis fyllt år.
Straffet för hans avundsjuka är syltkällaren. 
Hur länge de har varit där vet de inte, men de fryser. 
Det är kyligt och det drar från dörren.
Det är kallt, och golvet är gjort av betong. kall, hård, grå betong.
Deras hunger har fått dem att provsmaka det mesta av det som står på hyllorna.
Det är allt från hallonsylt, äppelmos, marmelader och inlagda päron.
Vad straffet blir för det här, det vet de inte, men deras hunger har fått dem att göra det de blev ombedda att inte göra! ”Rör Ingenting!”
Nu sitter de här på golvet! I kyla, drag och en beläggning av cementblandning. 
Mätta och med sockerstinna magar, med lock av glas och metall utspridda över golvet, huller om buller…

Trädörren in till syltkällaren släpper inte igenom något ljus, såvida ingen tänder lyset där ute i källartrappan. Då, sipprar det in lite tunt gult ljus mellan springorna.
Då vet de att de kommer.
Då vet de att det kommer någon.
Och då… då kommer rädslan, gråten och ytterligare ett straff för vad de har gjort, som de inte borde ha gjort. 
De har varit olydiga! Straffas! 
Och hur det straffet kommer att se ut det vet ingen.
Men straffade blir de, och det vet de med säkerhet.

Hans lilla syster klättrar upp på hyllorna och han håller henne försiktigt om benen, om hon skulle tappa balansen och falla.
Ytterligare en burk av glas är på väg ner emot honom. Han tar den och ser till sin glädje att den innehåller jordgubbar inlagda i sockerlag. De hjälps åt att peta upp locket och plockar bland fruktbitarna med sina smutsiga och kladdiga fingrar.

Lilla systern fyller fyra år och hon är otröstligt ledsen. 
Hon är ledsen över att inte få smaka på tårtan på övervåningen och att inte heller få leka med den nya dockan hon fått i present av sin mamma.
Av ren och skär avundsjuka tog han hennes nya docka och gömde den bland sina kläder i klädskåpet. 
Lilla systern blev galet arg. 
Mamman rädd och pappan delade ut straffet. 
Syltkällaren.
Vad deras mamma fick för straff, som gav lilla systern dockan olovandes och utan monstrets godkännande, det vet ingen av dem. Men straffad blev hon!
Hon liksom de två… och allt är hans fel…
Hans fel eftersom han stal dockan och hans lilla systers ilska avslöjade dem alla!
Och han har hört henne gråta. Mamman. Gråta där uppe på övervåningen.
Han grät han också och den yngre systern grät, på vägen ner för källartrappan och mot fängelset utan ljus. 
Det kalla, hårda och dragiga. Betongrummet. Cementblandningen.
kallt, hårt, rått och kyligt.

Så… Nu sitter de här, bland glasburkar och lock utav glas och metall över hela golvet. Huller om buller ligger de, och de vet inte riktigt hur länge de varit där…
Är det ännu dag? Är det natt eller sen eftermiddag? 
Vad gör de andra och var tårtan god? 
Var tog den nya dockan vägen och hur länge ska de vara här, den här gången?

Det börjar bli riktigt kallt och det saknas filtar och någonting att värma sig med.
Det finns ingenting… Inte någonting alls att svepa omkring sig, och den yngre systern börjar gråta. 
Han håller henne och försöker på alla sätt att få henne varm.
Han viskar förlåt och hon gråter hejdlöst…
Han stryker med sina händer över hennes tunna armar och beniga rygg… 
Tröstar och sjunger något från Söndagsskolan, som om det skulle ge värme och tröst.

Och det är november…
De vet inte hur länge de suttit där, på det kalla hårda golvet, gjort av betong.
Han vet inte hur många glasburkar de hunnit med att öppna…
Och överallt ligger lock huller om buller på golvet omkring dem. 
Lock gjorda av glas och lock tillverkade i metall.

Jag tror att jag glömde berätta…
Glömde jag att säga…
De saknade kläder.
De båda barnen var nakna… Spritt, språngande, nakna.