Vinet & Helvetet… Jag vill leva och ha livet! En dag i taget, bara för idag!

Vinet och Helvetet…

Livet blev inte riktigt som jag hade tänkt det.
Det blev, och har blivit, så mycket fel på vägen.

Med lite distans så ser jag tydligt vad jag skulle ha valt på vägen genom livet och vad jag skulle ha ignorerat och valt bort.
Men man lär så länge man lever. 

När man har facit, då vet man.

När man gjort provet, fått alla rätt, då står det klart att det var galenskap.

Jag kan lova att aldrig mer dricka! 

Aldrig mer ta en drog.

Alkohol är en drog, en legal sådan, men dock en drog och en av världens farligaste och mest förstörande av dem alla… Fakta!

Och jag kan lova att jag ska ta mig samman, reda ut allt det som blivit och är fel, och allt det som jag orsakat med att dricka den där förbannade spriten. 
Drogernas helvete…

Men jag har slutat med det! 

Jag lovar inte längre, för det är inte så enkelt! 

Ibland är det en dag i taget. Och andra gånger en timme i taget. Tyvärr!
Bara för idag, en dag i taget och be om sinnesro.

I min ensamhet blev alkoholen en god vän och det bästa som gav tröst, åtminstone för en stund och i någon timme, för att sedan väcka känslan ”lite till och lite mer…”

När det blev senare på dygnet, och jag druckit för mycket alkohol, då visste jag inget mer… 
Minns inte! 
Vet inte vad jag gjorde, vad jag gjort, eller ens vem jag var. 
Det är väl en bra vän?
Jag som alltid varit social och extrovert, blev innesluten. 
Jag ville vara ifred och ensam, då, när jag druckit galet mycket. 
Jag blev en eremit och introvert.
Ville leva och vara i tomhet, ensamhet, med min bästa vän, spriten.

Livet har varit orättvist och jag tycker mig känna och se en bitter nyans i mina ord och det jag säger och skriver.
Men visst har väl livet givit mig lite för mycket att kunna hantera ibland? 
Visst är det så, att jag fått utstå lite mer än vad jag och min själ orkat med. 
Och jag vet! Vinet gör inte saker och ting bättre, jag vet det! 
Drogerna hjälper inte ett jävla någe!

Men det har givit tröst, sömn och glömska, och det även om det varit svårt att få stopp på det. För det har blivit för mycket!
Det blev för mycket, jag erkänner det!
Det blev för mycket och farligt för mig och min person.
Kanske att jag glömde alldeles för mycket och kanske att jag utsatte mig själv för fara. 
Kanske spriten blev och är en fiende och inte en vän!? 
Självklart! Alla droger som jag tagit, dragit i mig, stoppat i mig, blev och är min värsta fiende! 

Det blev för mycket och fel. Jag kan erkänna det.

Och det är väl dit jag vill komma?
Det som blev fel i mitt liv, det som jag ignorerat på vägen genom det, just för att berusningen varit för stor och för mycket att hantera, kommer ikapp mig… 
Och flykten har varit skön! Ett erkännande!
Men jag borde kanske ha förstått för länge sedan var allt detta skulle bära hän, men hur ska man veta vad gränsen går mellan att bruka och missbruka? 
Jag begriper att det inte är helt normalt att dricka några flaskor vin och somna på soffan och vakna bakfull och ful, för att sedan dricka några glas till och ta itu med vardagen och tillvaron.

Jag vet att det inte är helt okej att dricka sig farligt berusad en måndag och sedan sova bort eftermiddagen och kvällen, för att fortsätta festa till kroppen säger ifrån igen och sömnen intar kroppen, livet och själen.

Det är inte normalt..!

Och jag vet exakt när jag gick över gränsen och lämnade det som var normalt drickande bakom mig, och tillät missbruket och det destruktiva ta över i mitt liv.

Det gick fort och kanske att jag borde ha förstått var det skulle bära iväg någonstans och kanske borde jag ha sett var detta skulle sluta, men jag valde att blunda för det och ignorera det hela.
Jag valde bort att se nyktert på tillvaron och jag valde nog att blunda för det som var så uppenbart.

Jag missbrukade och var alkoholiserad! Missbrukade droger, alkohol och andra människor, för mitt eget välbefinnande.
Söp som ett svin och gjorde sådant som jag inte skulle ha gjort som nykter och klartänkt. 
Alkoholen, detta gift som gav så mycket, men som tagit ifrån mig mer. 
Jag har betalat mycket för att få ha vinet och flaskan som vän. 
Jag har betalt galet mycket, fysiskt, psykiskt och andligt, för allt det jag stoppat i mig, dragit i mig och allt jag svalt!
Jag har betalat för mycket och det är inte värt det! 
Herre gud!
När jag nu sitter här och har facit i handen och förstår vad jag gjort, vad

jag missat och förlorat, så är det inte värt det! 
Inte någonstans!! Hur kan man ens tro något annat?

Och det måste ju finnas något mer och något annat, även för mig.
Jag förstår det och jag vet att det måste till en radikal förändring, om jag ska kunna leva livet och leva det som det var tänkt att jag skulle göra. Livet på livets villkor.

När jag tänker efter så är det egentligen konstigt att jag inte råkat ut för värre saker än vad jag gjort!
Jag kan tänka att det är lite märkligt att jag ännu lever och står på mina båda ben. 
Jag har gjort saker som varit direkt livsfarliga och utsatt mig för faror som jag aldrig skulle ha gjort som nykter!

Det värsta är väl de gångerna som jag inte vetat om vad jag gjort och vaknat upp på ställen där jag inte ska vara, eller där jag inte hör hemma. 
Jag har kvicknat till på platser där inte jag har mitt hem!

Jag har gjort mig själv otjänsten att skapa ångest när jag nyktrat till och börjat slå på mig själv. Jag formulerar mitt jag och min person med destruktiva meningar och nedsättande ord.

Jag är min värsta fiende, brutal och rå emot mig själv, och jag är den som dömer mitt leverne allra värst. Elak, är ett bra ord…
Och ändå har jag gjort om det, gång efter annan. Supit som ett svin!

Men nu får det vara bra! Det är ett måste! Jag vill leva! Leva!

Det som får mig att tro att jag kanske klarar det den här gången, är att jag föll i total förnedring och blev upplockad av polisen och vaknade upp på “tillnyktringsenheten” i stan.

Kvicknade till på en avdelning, med flera trasiga människor och själar. Jag var en av dem och var så smutsigt!  Förnedrande. Vidrigt. Snusk…

Och ändå är drogen så stark att det nästan talar till mig och vill att jag tar till det igen! Det är starkt, men jag måste vara starkare!

Det är svårt att förklara, men vinet, kokainet, amfetaminet och alkoholen är en stark röst och en stark vilja som vilar i min själ och bara önskar att få bli konsumerad och mättad. 
Så jävla märkligt! Konstigt!

Som om suget och destruktiviteten hade ett eget liv inuti mig.
Som en parasit, som suger ur mig liv och vill åt min själ. Talar till mig!

Svårigheten är att förklara hur det känns och hur det är, för de som inte vet, men sjukt och skruvat är det! 

Hela situationen och tillvaron är sjuk! Jag är sjuk!
Och jag inser att jag är sjuk och att hela tillvaron har blivit skruvad.
Och jag erkänner, även om det är en svår sanning; Jag är alkoholist! Missbrukare! Beroende!

Svårt alkoholiserad och missbrukare.

Trött!

Jag är trött och har en längtan tillbaka till det liv jag hade innan det blev så förbannat galet! 
Jag har en längtan till allt det som var, och allt det som fanns i min vardag innan drogen blev ett viktigare inslag! 
Viktigare än vänner, mående, familj, arbete och umgänge.
Hur hittar jag tillbaka och hur förklarar jag för de som ännu finns i min omgivning? 
Och måste man förklara och berätta?
Det blir aldrig som förr igen, det vet jag, men något av det gamla livet måste ju finnas kvar att hålla fast vid!?

Någonstans måste mitt gamla jag finnas. Den person som jag var och faktiskt trivdes med kan väl återupptäckas!? Men var? Hur!?
Jag finner min väg och det även om det blir nytt!

Allt är bättre än det som varit de senaste åren! 
De senaste åren av förnedring, jakt och ständigt letande efter mer och mer sprit…

Detta i spår av självförnekelse och sorg och saknad… mer droger! 
Ännu mer försvinnande skönt!

Skyller inte bara på det jag förlorat, det jag varit med om och det jag upplevt, för jag visste att jag kunde bli sjuk av vinet!

Jag visste att jag mycket väl kunde falla dit och bli missbrukare.

Jag visste, för facit finns och fanns runtomkring mig och ändå…
Ändå blev det för mycket och just jag halkade dit så att det känns som en rak höger i ansiktet, nu efteråt! Men jag är inte förvånad! Mest arg! 
Förbannad, för att jag inte förstod och för att jag inte såg mitt eget beteende! 
Arg och ledsen, för att jag tillät det att gå så här långt! 
Men det är bra nu och jag har druckit mitt sista glas!

Jag är värd så mycket mer…
Jag är bättre och trevligare, utan det där…
Jag är snällare och en bättre människa, utan spriten! Utan alla droger. Utan allt det som kommer att bli min död, den dagen jag väljer att ”plocka upp” igen. Plocka upp det destruktiva, själsdödande livet i missbruket!

Jag har fått nog och vill inte ha mer…
Jag vill leva och ha livet! En dag i taget och bara för idag!
Jag vill ha liv och känna glädjen igen…
Just en snygg vän! Flaskan! Alkoholen! Kokainet!

Fan, vad det har tagit tid och dagar från mig och mitt jag.
Bestulit mig på så mycket!
Men som sagt, det är nog nu! Nu är det bra…

Jag vill leva och ha livet!
En dag i taget och bara för idag!

Skål, för fan!

Väl Mött / Janne

Jag har en dörr att stänga om mig, dock inte min. Jag har en egen säng att vila i, dock inte min egen.

Jag är osäker på om jag låtit bjuda på dessa ord tidigare? 

Om de skrivna raderna och meningarna tidigare låtit sig läsas… 
Men jag själv uppskattar den här reflektionen! 

Tål kanske att läsas igen? 

När jag söker inspiration till mer att skriva, eftersom överklagan till Socialförvaltningen, anmälningar till Socialstyrelsen och Offentliga Klagomål, tar mycket av min lediga tid, så letar jag igenom gamla gömmor, USB-minnen och skrivblock… Finner en del texter som jag ”petar omkring i”, leker lite med och sedan låter jag dem dansa runt på skärmen…

Så varsågod… Väl Mött / Janne

”Jag tar mitt kaffe och går ut på gården.

Njuter av solen och tänker att vilken tur jag har ändå!

Jag har en dörr att stänga om mig, dock inte min egen. 

Jag har en mugg kaffe att avnjuta i morgonsolen och jag har min säng att sova i, dock inte min egen! 

Men ändå… Jag har det! 

Jag har dessa vardagliga saker, prylar, grejer och ting. Och jag kan välja att stänga om mig, eller njuta av morgonen på en bänk på gården. 

Jag gör som jag vill! Det är härligt…

Förra året vid den här tiden, då visste jag inte var jag skulle ta vägen.

Jag somnade lite här och sov lite där och någon gång på ett härberge i stan.

Ett och annat hotellbesök och kanske något vandrarhem, utanför staden.

Jag sov på bänkar, i tunnelbanan och på Centralen. Det sistnämnda uppskattades inte av polisen, som gärna såg till att jag flyttade på mig.

Ständigt berusad för att stå ut. 

Ständigt påverkad för att komma undan mig själv. Alltid onykter självmedicinering, för att inte hoppa framför tunnelbanan av ångest och skam. För vid den tidpunkten hade jag valt att dö.

Supa ihjäl mig var målet. Få försvinna…

Jag har tur… Jag har lyckan och möjligheten att få vara här.

Jag har glädjen att kunna njuta av detta…

Det låter kanske som en klyscha, men det är så här det känns just idag! Jag har haft lyckan att få bli omhändertagen av de som vill mig väl, trots allt.

Sedan att det kanske ”knasar” på en del håll för att komma tillbaka in i samhället, det gör inte så mycket. Det kanske ska vara så, för att kunna uppskatta allt när pusslet väl är lagt och bitarna är på plats. 

En tanke bara…

Och när jag sitter här på bänken, på bakgården och dricker kaffe ur en mugg som jag själv inte har köpt, då tänker jag på dem jag träffat och de människor som jag lärt känna en aning, i behandling, i tidigare Stödboenden, på avgiftningar och sjukhus.

En del försvann in i missbruket igen. En del är faktiskt döda. Andra har jag mött flera gånger och upprättat någon typ av kontakt och umgänge tillsammans med.

Och gemensamt för de flesta av oss som är på ”banan” igen, vi som verkligen ger livet, världen, samhället och oss själva en ny chans tillbaka, är tacksamhet! Tacksam för den hjälp vi får och det som erbjuds oss.

Naturligtvis finns det de som aldrig är nöjda och som alltid finner det som är mindre bra att grotta i, för att använda mildare ord, eller klaga på och göra ner.

Men jag vet att de flesta av oss känner tacksamhet och glädje.

Just nu, på min bänk och i solen, så njuter jag och har känslan av att vara på rätt väg och på väg. Det tar tid att ”komma tillbaka”, men här är jag nu…

Jag har en dörr att stänga om mig, dock inte min.

Jag har en egen säng att vila i, dock inte min egen.

Och jag har en fin mugg att dricka mitt kaffe ur, dock inte inhandlad av mig.

Jag har en bänk i solen, som jag inte behöver sova på, och en bakgård att sitta vid… Allt som allt, en bra dag.

Allt som allt, tacksam och glad.

En schysst tillvaro ändå.”