Minnen. Hågkomster. Barndomen, och min barndoms somrar på gården med mormor…


Jag sitter vid husknuten. Den vita husknuten.
På gården, där somrarna alltid var lugnet.
Där garantier om trygghet och sinnesro fanns.
Där är jag nu. Återvänt. Bara jag och minnen.
Huset och gården är i rödaste rött.
Flagnade färg, som berättar att tiden gått.
Uthusen är förfallna. Ladugårdens ena gavel har rasat samman.
Är mest en vedhög av bräder, tegel och krossade fönster.
Gårdsplanen är täckt av gräs och oönskad växtlighet.
Ett mindre träd har slagit rot intill, vid sidan av, glasverandan.
Glasverandan saknar glasen numer. Inte en ruta är kvar.
Vinden leker tafatt, blåser rakt igenom skalet, av det som en gång var samlingsplatsen om kvällarna. Glasverandan, med kaffe, saft och bullar.
Bullrande skratt, mormor och jag.
Det är en vacker dag. Blå himmel och höga få moln.
Lätta vindar drar igenom gräset, som vuxit sig till oregerliga proportioner på grusvägen, upp till gården.
Ängarna och fälten är igenvuxna och fyllda med sly och höga gräs.
Min barndoms somrar på gården med mormor.
Där inga elakheter var och beskyddet var det jag hade.
De där veckorna då jag undkom vidrigheterna i skolan. Alla fula ord.
Nedsättande benämningar om min person och det som var jag.
De fulaste, vulgäraste orden, som jag någonsin fått lära mig, lärde jag mig av de äldre grabbarna i grundskolan.
De njutningsfulla sommardagarna med promenader, bad i bäcken och stekt gröt till frukost.
Och de få dagarna kvar till färden hemåt och staden.
Mormors tårar och mitt hjärta som brast, bad om att få vara kvar. Stanna. Vill inte lämna.
De där ångestfyllda dagarna strax innan avresan hemåt skulle ske, då jag visste att skolan snart skulle återupptas och allt motståndet!
Tillbaka till vardagen och det som var mindre bra.
Hösten. Allt det guldgula.
Blodröda och allt det vinröda mjuka.
Trädens sus och alla höstens regn.
Kalla och kala…

Och min ständiga oro och alltid planerande, för att komma undan det fysiska våldet de utsatte mig för. Sparkar, slag och glåpord.
De bröt sig in på toaletten ibland, när jag var där. 
De hånade mig.
De tvingade mig att visa vad jag hade mellan benen, pekade och skrattade.
Det hände att jag blev tvingad att stoppa ner huvudet i toalettskålen, medan de skratta högt och spolade. Hade jag tur, hade jag själv hunnit med att spola ordentligt.
Ibland inte…
Jag gick aldrig på toaletten i skolan. Såvida jag absolut inte måste.
Fann lösningar på det också.
Fann ställen där jag kunde sköta mina behov, utan att vara rädd att de äldre pojkarna skulle finna mig.  
Eller också drack jag inget vatten på hela dagen.
Åt ingen mat heller, i mellanåt, om utifall att jag skulle bli nödig. Lika bra att låta bli.
Jag berättade aldrig för någon om hur det var.
Jag berättade aldrig vad de gjorde och vad de utsatte mig för.
Förnedrande. Förödande. Kränkande.
Och jag… Värdelösa, dumma och tjocka…
Men mormor visste. Mormor visste mer än vad hon låtsades om.
En gåva? En skänk från ovan? En fallenhet för att läsa av andra, och använda sig av förmågan att lyssna till dem och det, som andra inte hör.
Hon frågade aldrig. 
Vi pratade aldrig om det. Det nämndes aldrig.
Inte mer än att hon sa, att jag var bra som jag var och att jag inte skulle bry mig så mycket om vad andra tänkte och tyckte.

Lyckan att få vara fin, bra och duktig, hos mormor.
Vikten av att få vara fin. Klä mig som jag ville. Fina kläder. Hel och ren.
Jag var allt det jag ville, på sommaren.
Glädjen att få vara jag, känna uppskattning för den jag var. Bli bekräftad.
Jag sitter där vid husknuten och känner sorgen, vemodet och saknaden.
Gården är förfallen. Ytterdörren på vid gavel och några bräder saknas i golvet till verandan.
Jag känner ännu känslan av sommaren. Barndomen. De brunaste benen. Mygg och picknick.
Tänker till och undrar hur det blev så här…
Gårdens förfall, som startade omgående efter mormor och morfars död.
Det står och förfaller. Utom räckhåll för räddning.
Och det slår mig, att allt har sin gång.
Minnet finns kvar och bilderna inuti mig är glasklara som reklam för Kodak.
Som klara vykort, hämtade ur minnenas katalogisering.
Och jag som förföll, hamnade snett och i all världens galenskap.
Tacksam att hon aldrig hann se det. Mormor…
Jag är oerhört nöjd med att hon inte behövde vara med och se sin ”lillpojke” fara illa.
Det är med förnöjsamhet jag kan säga att jag från förfall, klev rakt ut, rakt upp och reste mig igen. Reste mig igen och igen och…
Jag är tacksam att hon aldrig behövde se mig och uppleva det.
Min mormor.
Behövde aldrig se mig fara illa…
Jag går över ängen och ner mot bäcken.
Plockar blommor på vägen. Ängsblommor.
Min tacksamhet har vuxit sig så stark, under åren som gått.
Tänk att jag fick ha denna fristad under trygga sommardagar, med mormor, promenader, mygg och mina fina bruna ben.
Blommorna jag plockar, ska jag ta till kyrkan mitt i byn och lägga på graven.
Jag ska säga tack, som jag gör så ofta i mina tankar.
Mina tankar ska bli en konkret handling, en reell gärning.
Jag älskar dig. Tack.
Be en bön, ska jag göra och sitta där en stund.
Samtala med det finaste och kärleksfullaste jag hade som barn.
En kvinna långt mycket äldre än jag och som älskade mig…
Jag fick vara, i hela min potential.
Jag fick vara fin. Hel. Ren.
Fina rena hela kläder, som fortfarande är viktigt. Ännu i mitt vuxna jag, är detta viktigt, att vara hel, ren och snygg!
Älskade vackra kvinna. Älskade mig och mitt vackraste jag.
Jag var barn och fick ta plats, vara jag och det hela sommaren.
Tillsammans med det jag älskat mest.
Mormor.

Väl Mött / Janne

Ett återfall. Under julen Tvårusentretton. Konsekvenserna. Känslan.Förnimmelsen. Skulden…


Texten jag skrivit här nedan, är skriven efter en vansinnesfärd i ett återfall under julhelgen som passerade, tvåtusentretton.
Det blev en del av upprinnelsen till det kaos jag befinner mig i dag.
Känslan är att jag ännu lever i det här, att jag ännu ”straffas”, av olika instanser och myndigheter, att jag ännu är tvungen att bevisa att jag anstränger mig, önskar tillfrisknade! 
Bevisligen, känner jag själv, gör jag allt jag kan, för att återhämta förtroende, tro och tillit.
Jag har publicerat den tidigare, dock inte här, så jag bjuder på den denna Måndag morgon.

Väl Mött / Janne

Det är inte snyggt. Det är inte vackert. Inte någon-jävla-stans.
Jag blir fulare än fulast. Elakare än elakast. Grövre än det grövsta.
Jag förvandlas snabbt till ett illaluktande lortigt knytt.
Och nej, det är inte synd om mig! Men jag inser att jag är sjuk!
Jag är missbrukare. Sjuk!
Galen man, som önskar att få berusa sig, för att slippa.

Jag är en snäll man. Jag är en god människa med goda värderingar.
Det jag efteråt får återberättat, stämmer inte med den mannen jag känner.
Det låter mer som min far. Det känns mer som mannen jag kallade pappa.
Och jag inser ju, jag begriper, att jag blivit min fars person.
Det gick i arv och jag trillar dit igen, fastän jag lovat att inte göra detta igen.
Gör om och gör annorlunda.
Men jag faller och jag faller hårt som fan!
För jag ville inte mer. Eller…
Det gick så fort. Rakt ner i det svarta och elaka.
Raka vägen ner till det som jag lovat mig själv att inte hamna igen.
Jag tog ett återfall. Galet mycket vin och sprit.
Förvirrad, ledsen och desperat. En önskan om att få lägga mig ner och dö.
Ensam! Vill inte mer. Eller…
Vaknade upp hos polisen. Får veta att jag varit elak.
Jaså?
Jag får veta att jag hotat personalen på stadens akutsjukhus.
Jag saknar mina byxor och en väska.
De berättar att de tvättat mina byxor. Väskan känner de inte till.
Jag får vakna till liv där på en madrass i gult. Med en filt och en mager och tunn kudde.
Jag känner att jag luktar. Jag luktar vidrig grisigt och jag behöver en dusch!
De vill släppa ut mig nu, när jag är någorlunda redig och klar.
Så, de hjälper mig ut. Jag har rena jeans, men saknar en av väskorna jag burit runt på.
Jag börjar supa igen. Mer vin och mer sprit.
Det värmer kroppen i det kalla regniga vädret.
Det regnar och är december. Jag har ingenstans att ta vägen.
Jag gråter inte, som jag brukar göra, och jag börjar bli full igen.
Vilken dag är det? Vad är klockan? Missade jag julen? Nyåret? Var är jag?
Jag börjar gå. Och jag går i det oändliga. Långt ut till förorter och tillbaka till staden.
Jag driver runt som en pappersbåt, utan segel. Ensam.
Vandrar och går. Skavsår och blåsor. Mer sprit. Ingen mat! Egentligen minns jag inte.
Jag minns inte så mycket av de där dagarna. Allt flyter ihop. Allt är dolt i mörker.
Jag dricker kolossala mängder med alkohol. Bestämmer mig för att slutligen dö!
Jag lägger mig där på marken och jag har verkligen bestämt mig i berusningen.
Vill inte mer. Vill inte längre. Meningen? Målet? Dö! Dö!
Men jag ville inte mer. Eller…
Återigen vaknar jag upp på en gul madrass. I staden. Hos polisen.
Tunn kudde att vila mitt huvud emot. Tunn filt som värmer kroppen.
Kala kalla väggar. Bara jag. Ensam. Ensamhet.
Och nu gråter jag. Jag gråter hejdlöst. Tycker synd om mig själv. Världen är emot mig!
Jag vill ju för fan inte mer! Jag orkar inte mer!
Och vad fan är meningen med livet?
Jag vill inte! Eller…
Polisen bestämmer sig för att hjälpa mig till avgiftning. Akutplats. Akut avgiftning.
Jag säger ja. Motvilligt säger jag ja, för egentligen vill jag bara få dö.
Vill inte mer. Eller…
Jag ber dem hjälpa mig! Börjar fundera över konsekvenserna, som detta kommer att medföra.
Mina få vänner. Mitt boende. Min teater. Mina texter.
Jag är en man med en missbrukares attityd och sjukdom.

Jag blir som förbytt. Jag blir ond och galen.

Jag är en snäll man. Jag är en god människa med goda värderingar.
Det jag efteråt får återberättat stämmer inte med den mannen jag känner.
Det låter mer som min far. Det känns mer som mannen jag kallade pappa.
Och jag inser ju, jag begriper att jag blivit min fars person.
Det gick i arv och jag trillar dit igen, fastän jag lovat att inte göra detta igen.
Gör om och gör annorlunda.
Men jag ville inte mer. Eller…