Poesi på vägen, "I natt, dör förloraren!"

Några vackra ord och en dikt..? Kan det vara något att avnjuta till eftermiddagens kaffe?
Njut orden. 
Hoppas att det smakar… Med kaffet…

”Jag är en lycklig man, en lycklig vinnare…
Jag är elefanten i vardagsrummet. Flodhästen i berg och dalbanan…
Gubben i lådan och trasan utan namn…
Fläcken på gatan och det frusna i det spröjsade fönstret…

Jag var en lyckad man,en lyckad vinnare…
I natt, dör förloraren!
En förlorad, förvirrad, ensam man… dog under natten…
Och det var jag…”

/Janne
Bilden: Per-Erik ”Pelle” Lundström 

Vi Har Kraften; "Jag sitter i syltkällaren. Ensam den här gången."

”Vi har kraften” på Facebook, har återigen valt att publicera en av mina berättelser och ”hågkomster.” 
Gå gärna in där. Läs och se er om på sidan. 

Administratören på sidan är bra på att lägga ut citat, bilder och klipp, som skänker mod, styrka och insikt! 
Ibland kan det räcka, för att få medvind i seglen under en dag…

Klicka bara på rubriken, så kommer du till omnämnda sida…


/ Väl Mött Janne

”Jag ger dig en anledning att gråta, gosse”… Hur kunde du göra så emot mig? Hur kunde du och varför? Gubbjävel!!


”Din vilja växer i skogen”… 
”Jag ger dig en anledning att gråta, gosse”…
Hur kunde du göra så emot mig? 
Hur kunde du och varför?

Förbannade Gubbjävel!

Jag kände egentligen inte dig. 
Visste inte vem du var och hur det kom sig att just jag blev offer för dina elakheter och orättvisor.
Det är en sorg hos mig och en tom längtan. 

En tomhet i bröstet som jag försökt att fylla med annat och med andra…

Vem var du? Varför var du? Varför älskade du inte mig? Jag fick aldrig möjligheten att komma dig nära, nära. En sorg…
Du tog aldrig i mig. Sa aldrig att du älskade mig. 

Du visade mig aldrig lekar, saker att göra och gjorde mig aldrig sällskap.
Jag sakande dig. Jag hade önskat så mycket mer. Det du erbjöd var hugg, slag och verbala elakheter och du skänkte mig ett dåligt självförtroende och en urusel självkänsla, som jag bär på än idag. 

Är du nöjd med det? Känner du att du givit mig något av dig själv och någonting för dig att vara stolt över? 
Blev jag det som du förutsatt att jag skulle bli? Sorglig, sorgsen och bedrövlig! 
Ett förflutet som påverkar hela min person och mina beslut ännu i denna stund. 
Är du stolt? Varför? Gubbjävel!
Jag fick ingenting. Inte något alls utav dig. Du höll mig på avstånd och de få gånger som jag lyckades komma dig nära, var när jag själv gjort orätt i dina ögon. ”Ska tuktas, ska lära sig. Gosse”…
I mina ögon var du stor, mörk och elak.
Dum, är ett annat ord. Otäckt, hjärtlös och inhuman, är bra ord i beskrivningen av dig!
Jag vet, att du vet, att jag var rädd för dig! Livrädd och började alltid gråta när jag blev ensam med dig. Ondska, är ett ord jag vill applicera på dig. Ond… Gubbjävel!
Du kändes så stor och kraftfull, med energier som fyllde ett helt rum, när du gjorde entré. Du kunde inte undvikas.


Jag förstår fortfarande inte ditt behov av att göra narr av mig, skratta åt mig eller göra mig löjlig inför andra. Jag förstår inte varför du inte uppmuntrade mig och bejakade mina olikheter och det faktum att jag simmade mot strömmen och det som var tillvarons normer för vad en man och pojke borde vara och bete sig! 

Varför kramades du aldrig och varför fick inte jag vara del av det som du älskade?
Du skämdes för mig! Din skam fick dig att straffa ut mig ur leken, och ut ur din egen tillvaro. Jag fick inte vara med och stod alltid utanför! Rött kort! Utvisad!
Jag förstår inte varför jag var och blev den som alltid fick utså ditt spott och spe? 

Hur kommer det sig att jag var din måltavla? 
Och mådde du bra av att skrämma mig, jaga mig och förnedra mig så som bara du kunde och gjorde. Gubbjävel!
Alla de gånger som jag önskade att du tagit mig i försvar och sagt, ”Låt honom vara! Låt honom vara den han är, jag älskar honom, så låt bli att slå”…

istället slog du. istället talade du om för mig hur fel jag var. Att jag inte skulle gråta.
”Pojkar gråter inte. Passa dig, så att jag inte ger dig en anledning… Gosse!”
Tänk om jag hade fått och kunnat gråta ut hos dig, istället för att bita ihop, inte gråta och svälja alla tårar för att inte få ”ytterligare en orsak till att gråta”.
Tänk om du lyssnat till mig och sagt att jag hör dig och jag hör din vilja. Jag ville inte veta att ”din vilja växer i skogen, gosse”. 

Jag ville ha mod och styrka att få vara jag och den jag var. Varför alltid detta flin och dessa jävla suckar!? 
Förbannade Gubbjävel!
Jag målade jag också, precis som du gjorde! Jag sjöng som en mindre gud. Jag var duktig på allt det där kreativa. Jag var annorlunda, jag var färgstark och jag var särpräglad och olikartad.
Tänk om jag hade fått uppmuntran för det! Tänk om jag hade fått vara Janne i hela min potential? Tänk om…
Istället kvävde du det. Skrattade hånfullt när jag fick sjunga för alla andra. Du log i mjugg, när jag läste dikter och verkligen försökte…
Jag spelade teater, precis som jag vet att du gjorde en gång i din ungdom! Varför fick inte jag? Varför var inte det gott nog!? 

Jag sjöng i kyrkan och du fnös. 
Jag sjöng i kören och du hånlog. 
”I guds namn”… ”För gud”! 
Amen… Gubbjävel!

Och när du dog, tänkte du på mig och de andra som du sårat och gjort illa? 

Tänkte du någonsin på varför du fick dö ensam och att ingen av oss var där? 
Fick du ångest och bad ytterligare till en gud? 
Sa du mitt namn och önskade du saker och ting ogjorda? Ville du ta tillbaka…

Jag saknar inte dig! 
Jag ville ha en pappa och inte det du var!

Jag kände inte dig, vet inte vem du egentligen var, men jag saknar det som kunde ha varit min pappa. 
Min egen beskyddare och tröst när jag var barn. 
Min pappa… Jag saknar en pappa! 
Den jag aldrig lärde känna och som jag aldrig fick. ”Din vilja”…
Fan också… Gubbjävel!

Väl Mött / Janne