Det frestar på, att vara i självvald ensamhet och låta tankarna få driva runt i sinnet.

Det frestar på, att vara i självvald ensamhet och låta tankarna få driva runt i sinnet.
Jag är på väg till frisören och det som just då känns som en ren avrättning.
Jag går med pappa.
Han håller ett hårt och stadigt grepp om min arm. Han formligen släpar och drar mig med sig. Han är arg. Han är väldigt arg..!
Och jag… jag flyger. Jag svävar i hans hårda grepp, bara hänger med och svävar lätt vid hans sida.
Den här gången är det papiljotternas fel!
Papiljotterna som är gjorda av finaste, mjukaste och gulaste lammskinn.
Och om jag bara inte hade…
Om jag bara hade kunnat låta bli dem… Men han skulle ju inte vara hemma. Pappa skulle inte vara hemma nu! Han var för tidig! Några dagar för tidig.
Och hur skulle jag kunna veta?
Inte bara pappa är arg. Min mammas ilska har visat sig under morgonen och i mina syskons blick glittrade hånet och rädslan intog mina.
De hånlog och mamma var högröd i ansiktet av ilska.
Arga, hånfulla och glittrande ögon. Ilska och återigen, Jag!
Jag! Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli!
Jag känner mig som en liten trasa jämte pappa, där vi går.
Jag liksom glider med honom, längs gatan.
Vi ska till frisören, pappa och jag.
Jag vaknade tidigt denna sommarmorgon.
Ljust, gult sken och gröna färgstarka blad.
Jag hade bråttom upp ur sängen och ut genom hallen och till badrummet.
Fram med pallen för att stå på, för att nå spegeln, för att kunna se, för att kunna njuta av det fina… för att kunna se det bruna långa håret…
Jag räknar snabbt igenom håret och alla papiljotterna, så att alla sitter kvar i håret. Och det gör de, alla tolv!
Jag blir våldsamt nyfiken på hur det kommer att se ut, hur dessa lockar och korkskruvar kommer att klä mig. Men jag bestämmer mig för att äta frukost först och sedan, sedan ska jag plocka ur papiljotterna i gult, mjukt, lammskinn…
Jag ska njuta av dem! Alla dessa vackra skruvade lockar…
Jag ägnar lite kort en tanke åt min lillasyster, vars långa blonda hår är fyllt av lockar, skruvar och är våldsamt vågigt, helt naturligt!
Mitt tjocka bruna hår är bara rakt och nästan stripigt. Inget gulligt och sött över det! Inte alls! Bara rakt, brunt och stentrist! Bajsbrunt!
Lillasyster får alltid all uppmärksamhet.
Min lillasyster är docksöt. Hon är gullig. Sockersöt och bedårande, med sin ljusa hy och sitt blonda nästan vita hår.
En ängel helt enkelt! En jävla ängel!
Själv är jag brunögd och brunhårig! Och jag får ingen uppmärksamhet alls för det! Jag är för tjock och håret likaså. Tjockt hår, som är bajsbrunt och jag är mer av en satunge, än söt, gullig och bedårande.
Ingen ängel alls!
En odåga och inte riktigt navlad, som pappa alltid säger. Han påpekar även att jag förmodligen inte tillhör familjen, inte är hans barn och bara är ett onödigt ting. ”Gossen”, ”pojken”, säger han. Ful, fel och för tjock.
En ful ”gosse” och odåga! Inte riktigt riktig!
Han säger detta nu också, på vår färd till frisören.
Han upprepar det som ett mantra och hans grepp om min arm är hårt och jag… jag flyger, svävar fram, bredvid honom. Inte riktigt navlad…
Jag låter de gula papiljotterna vara kvar i håret i hopp om att få ett lockigt, vågigt och kork skruvat hår, som min änglalika och näpna lillasyster.
Jag ska ha dem! Lockarna! Jag ska bli söt, få uppmärksamhet och bli kramad på och gullad med! Jag ska banne mig…
På väg ner för trappan nynnar jag.
Jag sjunger lite på någon Lasse Berghagen melodi om Jennie, Jennie.
Jag är glad, för det kommer att bli bra! Det kommer att bli så fint, håret!
Och det kommer att bli kork skruvat och lite Shirley Tempel över det hela.
Och jag söt, fin och kramad på…
I dörren in till matsalen ser jag honom. Han sitter där på sin vanliga plats, fast han egentligen inte ska vara där.
Han är tidig! Han har kommit hem för tidigt, och sitter vid frukostbordet med de andra i familjen.
Minen! Hans min bådar inte gott, när han får syn på mig i dörröppningen.
Och jag kan se på hans blick att tankarna far runt där inne i skallen på honom. Han blir högröd i ansiktet och hans bruna ögon skiftar snabbt i svartaste svart. Galen! Galenskapen lyser i blicken och han öppnar sakta munnen för att säga något. Men orden fastnar och han blir sittande med gapande mun.
Och alla runt bordet undrar, vad händer nu? Vad sker?
Mina syskon tittar på honom och sedan på mig. Från den ena till den andra, som en tennis match, tittar de på oss. Men han förblir tyst…
Sakta reser han sig från stolen, förblir tyst. Man skulle kunna höra en knappnål falla i rummet! Och ilskan går inte att missta sig på!
Mamma kommer in i matsalen, men vänder hastigt i farten och går ut i köket igen. Försvinner i dörrhålet och förblir borta…
Pappa och jag. Jag och pappa.
Han kommer fram till mig, tar ett fast grepp om min överarm och säger, ”gosse”… Suckar djupt och säger, ”Du är inte riktigt navlad”… ”Gosse”.
Och det ena ger det andra och nu är vi på väg till barberaren.
Avrättning och döden!
Och där fick jag för att jag ville bli söt, gullig och bedårande.
Jag svävar fram, liksom flyger vid hans sida.
Lättar, svävar, flyger, glider…
Mitt bruna och alltför lockiga hår rakas av i ett nafs! Det är gjort på mindre än två minuter! Kort, kort och taggigt på huvudsvålen.
Jag stryker med mina händer över skallen och biter ihop.
Jag ska inte gråta! Gråt inte! Inte gråta!
Allt mitt tjocka, bajsbruna och lockiga hår ligger i drivor kring mina fötter.
Så… där fick jag! Satungen, gossen, jag som inte är riktigt riktig!
Där fick jag, för att jag ville vara söt och uppmärksammad som min änglalika syster. Den förbannade, blåögda, ljushyllta och blonda ängeln.
Jävla änglar! Jävla Gud! Jävla söta och vackra ängel till lillasyster!
Och jag som bara ville få uppmärksamhet och vara älskad och omtyckt!
Älska mig! Älska mig! Uppmärksamhet!
Fel uppmärksamhet! Fel tidpunkt! Fel plats! Och jag är fel! Inte riktigt navlad!
Varför blir det alltid fel!? Och jävla pappa!
Jävla ängel och förbannade bruna hår!
Jävla papiljotter och förbannade bajsbruna tjocka hår…
Jävla, jävla hår!
Väl Mött / Janne