Rädd, rädd och rädslor. Det är så oerhört nära att jag kan förlora allt igen. Bara en armslängd ifrån mig.

En kylig höstkväll.

Ljudet av skratt och samtal, glider in genom mitt öppna fönster.

Mörkret kryper runt väggarna i mina rum, men också runt och uppåt husfasaderna på bakgården.

Oron kryper genom bröstet på mig och glider ner mot magen.

En rädsla och en oerhörd sorg, är ytterligare en identifikation av det som brusar i min kropp.

Rädslan, önskar få fäste i själen. Vill flytta in och bo där!

Det känns igen. Är så välbekant!

Och oron ockuperar mina funderingar; Varför är det där!? Varför känns det så här?

Ett Intensivt, eskalerande obehag och upptrappande misstämning, en olust.

Oron och rädslan vill bygga bo i mitt huvud, och med packningen de släpar på, blir det oerhört mycket som sak rymmas… 

Det blir mycket. För mycket ibland.

Jag spelar musik. Lyssnar på texterna och försöker att vara närvarande i den sena kvällen. Önskar min ensamhet. Önskar att få vara ifred.

Tänder ljus och rökelse, och ber tyst… ”Hjälp mig…”

Det frestar på, att vara i självvald ensamhet och låta tankarna få driva runt i sinnet. 

Det blir ibland till destruktiva asätande fåglar, med bara eländet som sitt största byte!

Och när jag sitter här, lyssnar på dessa glada skratt, samtal med substans och innehåll och känner den lite kyliga luften segla och sväva in genom mitt öppna fönster, då slår det mig! 

Jag kommer på det! Varför!

Känslan; Som att stoppa en krona i en sparbössa. Glasklart!

Det bara faller in i min verklighet, som den självklara sanning det är!

Plötsligt vet jag vad det är som är oroande, obehagligt och vad det är som skrämmer mig. Den vansinniga sorgen, som fröjdar sig i mitt bröst.

Sorgen som är av den aldrig botbara sorten.

Att misslyckas! Igen!

Jag hade allt, en gång.

Fin våning, ett bra arbete, en stor kärlek.

Många resor, stor umgängeskrets, middagar, fester och till detta, vackra saker och ett vackert hem. Storstäder, god mat och härliga viner.

Jag hade turen att få vara älskad och uppskattad av en och samma människa under många år. Jag har haft förmånen att få resa och se delar av världen, som få har fått se eller vara med om.

Jag har upplevt miljöer, platser och människor, som bara några få av oss, får uppleva.

Jag hade lyxen att kunna införskaffa det jag önskade. Jag miste stora delar av att uppskatta, glädjas och känna tacksamhet, för det som för mig blev en självklarhet.

Det blev mer av att ta för givet, lättja och en inställning som om det var kristallklart att få ha det så fint, bra och gott.

Det bara var där, allt det vackra, fina, och vi lyckade och snygga…

Misslyckande…

Det föll.

Det kraschade. Jag kraschade.

Och mitt redan, sedan många år tillbaka, svåra missbruk eskalerade, när korthuset föll och jag blev ensam kvar.

Allt försvann på några år.

Allt begravdes i beska och bitterhet.

Jag begravde mig i sorgen av en död kärlek och en förlorad vacker tillvaro.

Jag miste precis allt. Min värdighet. Mitt liv och min självständighet.

Jag tappade fokus och hamnade tillslut i parkerna runt om i Stockholm och mitt jag blev till en liten lort, bland andra missbrukare och utslagna.

Nu, när jag sitter här, i en liten lägenhet på Söder, som är lånad av Stockholms Stad, med bord och möbler gjorda av flyttkartonger, klädda med vita tyger, väggarna fyllda med urklipp från tidningar, istället för de målningar jag en gång ägde, och med mer tyger draperade på väggarna, i fönstren och över lånade kontorsstolar… 

Då blir jag rädd!

För det är så oerhört nära att jag kan förlora allt igen.

Bara en armslängd ifrån mig.

Faktiskt redan vid dörren mitt emot min egen ytterdörr, finns misären och missbrukets helvete!

Jag kan välja att gå ut från min lägenhet och ”plocka upp” skiten igen! Plocka upp mitt missbruk, göra valet att dö! 

För det kommer jag att göra; Dö!

Jag kommer inte att överleva en gång till!

Och jag vet precis var jag ska gå någonstans, för att få tag på det jag önskar.

Jag vet exakt vem och vilka jag ska tillfråga…

Och jag har hela tiden en utväg, alternativ att välja, en snabb väg ut!

Jag har hela tiden val!

Och med min självvalda ensamhet kommer tankar, funderingar, sorg, skräck, rädslor och tårar…

Och det grundar sig i allt det där…

Att förlora. Att misslyckas, igen, gång efter annan, att nyktra till.

Vara hel, ren och drogfri!

Att gå miste om kärleken, hem, arbete och vänner. Igen!

Att kanske leva på gatan, ännu en gång.

Att bli beroende av andra och nedlåta mig att göra förnedrande handlingar för att få tillgång till drogerna.

Jag har misslyckats förut. Jag har förlorat kriget många gånger tidigare, mot drogerna och dess egenvilja, och grymma, förhatliga, önskan om mer.

Jag är så oerhört tacksam!

Jag har glädjen, livet, kärlek och jag har andliga rum att besöka.

Jag har funnit kärleken igen, som tycker att jag är okej ändå, trots allt jag varit med om, allt jag gjort och allt som jag inte äger längre.

Jag har fått chansen igen, att försöka att komma tillbaka till livet, samhället och mänskligheten.

Jag har allt jag behöver i allt detta lilla, som är mig så oerhört kärt och uppskattat.

Jag leker inte med det jag känner, mina vilsna känslor, för det här är allvar!

Jag kan förlora allt, återigen! Att misslyckas ännu en gång, är inte ett alternativ!

Det går inte! Det får inte ske! Jag dör!

Det är det, som är rädslan!

Det är det här som är faran, det sammantagna av vad jag känner, i min självvalda ensamhet!

Och… jag lyssnar till min musik.

Tänder ljus och rökelse, och ber tyst… ”Hjälp mig…”

Njuter av ljuden, som letar sig in genom fönstret, 

från kvällen och natten utanför.

Tänker att det är skönt att få leva. Jag uppskattar detta. Hösten. Klar frisk luft. Andas…

Någonstans att vara och bo. Någonstans som faktiskt är mitt. Jag har ett liv…

Det är härligt att känna livet, vara älskad och omtyckt.

Och plötsligt inser jag, hur mycket jag lyckats med att åstadkomma, få, äga och ha, återigen, på väldigt kort tid, ändå.

Jag har tur! Jag är på väg! Jag är visserligen förbannat rädd, men jag böjer mig inte för beroendets röst, en gång till! 

Nej! Nej! Mig får de inte!

Jag ska gå hel ur det här. 

Stolt och hel…

Väl Mött / Janne

Frisören, jag och min pappa…

Jag är på väg till frisören och det som just då känns som en ren avrättning.
Jag går med pappa.
Han håller ett hårt och stadigt grepp om min arm. Han formligen släpar och drar mig med sig. Han är arg. Han är väldigt arg..! 
Och jag… jag flyger. Jag svävar i hans hårda grepp, bara hänger med och svävar lätt vid hans sida.
Den här gången är det papiljotternas fel! 
Papiljotterna som är gjorda av finaste, mjukaste och gulaste lammskinn.
Och om jag bara inte hade…
Om jag bara hade kunnat låta bli dem… Men han skulle ju inte vara hemma. Pappa skulle inte vara hemma nu! Han var för tidig! Några dagar för tidig.
Och hur skulle jag kunna veta?
Inte bara pappa är arg. Min mammas ilska har visat sig under morgonen och i mina syskons blick glittrade hånet och rädslan intog mina.
De hånlog och mamma var högröd i ansiktet av ilska.
Arga, hånfulla och glittrande ögon. Ilska och återigen, Jag!
Jag! Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli!
Jag känner mig som en liten trasa jämte pappa, där vi går.
Jag liksom glider med honom, längs gatan.
Vi ska till frisören, pappa och jag.
Jag vaknade tidigt denna sommarmorgon.
Ljust, gult sken och gröna färgstarka blad.
Jag hade bråttom upp ur sängen och ut genom hallen och till badrummet.
Fram med pallen för att stå på, för att nå spegeln, för att kunna se, för att kunna njuta av det fina… för att kunna se det bruna långa håret…
Jag räknar snabbt igenom håret och alla papiljotterna, så att alla sitter kvar i håret. Och det gör de, alla tolv!
Jag blir våldsamt nyfiken på hur det kommer att se ut, hur dessa lockar och korkskruvar kommer att klä mig. Men jag bestämmer mig för att äta frukost först och sedan, sedan ska jag plocka ur papiljotterna i gult, mjukt, lammskinn…
Jag ska njuta av dem! Alla dessa vackra skruvade lockar…
Jag ägnar lite kort en tanke åt min lillasyster, vars långa blonda hår är fyllt av lockar, skruvar och är våldsamt vågigt, helt naturligt!
Mitt tjocka bruna hår är bara rakt och nästan stripigt. Inget gulligt och sött över det! Inte alls! Bara rakt, brunt och stentrist! Bajsbrunt!
Lillasyster får alltid all uppmärksamhet.
Min lillasyster är docksöt. Hon är gullig. Sockersöt och bedårande, med sin ljusa hy och sitt blonda nästan vita hår.
En ängel helt enkelt! En jävla ängel!
Själv är jag brunögd och brunhårig! Och jag får ingen uppmärksamhet alls för det! Jag är för tjock och håret likaså. Tjockt hår, som är bajsbrunt och jag är mer av en satunge, än söt, gullig och bedårande.
Ingen ängel alls!
En odåga och inte riktigt navlad, som pappa alltid säger. Han påpekar även att jag förmodligen inte tillhör familjen, inte är hans barn och bara är ett onödigt ting. ”Gossen”, ”pojken”, säger han. Ful, fel och för tjock.
En ful ”gosse” och odåga! Inte riktigt riktig!

Han säger detta nu också, på vår färd till frisören.
Han upprepar det som ett mantra och hans grepp om min arm är hårt och jag… jag flyger, svävar fram, bredvid honom. Inte riktigt navlad…

Jag låter de gula papiljotterna vara kvar i håret i hopp om att få ett lockigt, vågigt och kork skruvat hår, som min änglalika och näpna lillasyster.
Jag ska ha dem! Lockarna! Jag ska bli söt, få uppmärksamhet och bli kramad på och gullad med! Jag ska banne mig…
På väg ner för trappan nynnar jag.
Jag sjunger lite på någon Lasse Berghagen melodi om Jennie, Jennie.
Jag är glad, för det kommer att bli bra! Det kommer att bli så fint, håret!
Och det kommer att bli kork skruvat och lite Shirley Tempel över det hela.
Och jag söt, fin och kramad på…
I dörren in till matsalen ser jag honom. Han sitter där på sin vanliga plats, fast han egentligen inte ska vara där.
Han är tidig! Han har kommit hem för tidigt, och sitter vid frukostbordet med de andra i familjen.
Minen! Hans min bådar inte gott, när han får syn på mig i dörröppningen.
Och jag kan se på hans blick att tankarna far runt där inne i skallen på honom. Han blir högröd i ansiktet och hans bruna ögon skiftar snabbt i svartaste svart. Galen! Galenskapen lyser i blicken och han öppnar sakta munnen för att säga något. Men orden fastnar och han blir sittande med gapande mun.
Och alla runt bordet undrar, vad händer nu? Vad sker?
Mina syskon tittar på honom och sedan på mig. Från den ena till den andra, som en tennis match, tittar de på oss. Men han förblir tyst…
Sakta reser han sig från stolen, förblir tyst. Man skulle kunna höra en knappnål falla i rummet! Och ilskan går inte att missta sig på!
Mamma kommer in i matsalen, men vänder hastigt i farten och går ut i köket igen. Försvinner i dörrhålet och förblir borta…
Pappa och jag. Jag och pappa.
Han kommer fram till mig, tar ett fast grepp om min överarm och säger, ”gosse”… Suckar djupt och säger, ”Du är inte riktigt navlad”… ”Gosse”.

Och det ena ger det andra och nu är vi på väg till barberaren.
Avrättning och döden!
Och där fick jag för att jag ville bli söt, gullig och bedårande.

Jag svävar fram, liksom flyger vid hans sida.
Lättar, svävar, flyger, glider…
Mitt bruna och alltför lockiga hår rakas av i ett nafs! Det är gjort på mindre än två minuter! Kort, kort och taggigt på huvudsvålen.

Jag stryker med mina händer över skallen och biter ihop.
Jag ska inte gråta! Gråt inte! Inte gråta!
Allt mitt tjocka, bajsbruna och lockiga hår ligger i drivor kring mina fötter.
Så… där fick jag! Satungen, gossen, jag som inte är riktigt riktig!
Där fick jag, för att jag ville vara söt och uppmärksammad som min änglalika syster. Den förbannade, blåögda, ljushyllta och blonda ängeln.
Jävla änglar! Jävla Gud! Jävla söta och vackra ängel till lillasyster!
Och jag som bara ville få uppmärksamhet och vara älskad och omtyckt!
Älska mig! Älska mig! Uppmärksamhet!
Fel uppmärksamhet! Fel tidpunkt! Fel plats! Och jag är fel! Inte riktigt navlad!
Varför blir det alltid fel!? Och jävla pappa!
Jävla ängel och förbannade bruna hår!
Jävla papiljotter och förbannade bajsbruna tjocka hår…
Jävla, jävla hår!

Väl Mött / Janne