Tankar och funderingar av den mer forcerade sorten… Hösten, måsten och "orkar jag…"


Tankar och funderingar av den mer forcerade sorten…

Hösten knackar på rutan. Vill inte idag!

Inte alls! Andra kan få vara ”duktiga” och ”bra” idag… Men jag vill inte!
Andra kan få laga fina middagar, lägga upp vackra bilder på Facebook och Instagram, visa hur duktiga de är, men jag orkar inte!
Jag har inte ens Instagram…
Och jag vill inte! Inte idag! Idag ska jag bara vara lat och bekväm och göra absolut ingenting!

Det blev en dag hemma och inomhus. 
Kan det få vara så? Har inte ens dragit upp persiennerna ordentligt. 
Det är i alla fall ganska molnigt. Jag har mest vilat. Somnade en stund och struntade i disken.
Skulle behöva dammsuga, men gav fan i det också.

Det kommer över mig, det där samvetet… Gör sig hörd inom mig. Högt!
Är det verkligen riktigt okej att inte göra någonting idag, också?
Är det verkligen bra att sitta inne när det ändå är hyfsat väder ute?
Tanken är; ”Ska du verkligen inte passa på”?


Sängen är ganska skön faktiskt… Uppskattar mina fina lakan.
Jag borde ha mött en nyvunnen vän på en kopp kaffe tidigare idag. Men det kom liksom av sig. Hade faktiskt ingen lust.
Och jag skulle kunna gå ut i på något café med min dator och sitta där och ”leka” lite med mina ord istället för att vara inomhus. Men det är skönt att sitta här.
Och jag borde gå ut och handla, för mjölken är slut. Men jag kan dricka mitt kaffe svart. Det är helt okej det också.
Tanken är; ”Jag borde, måste och skulle kunna vara nyttig, det känns bättre efteråt”! Men jag valde visst att vara hemma och inomhus i dag… Hoppsan!


Jag åt en sallad till lunch, datum igår och den var kanske inte så god, men jag hade ingen lust med mat. Jag hade ingen lust att steka den där fisken idag.
Ja, inte igår heller för den delen. Den får ligga och vänta någon dag till i frysen.
Och jag borde stänga av tv:n, musiken och ta en ordentlig promenad för att bli piggare och gladare.
Jag skulle kunna se efter om tvättstugan är ledig, för det har blivit en hel del tvätt under veckan. Men det har också fått stå tillbaka för mitt lataste, skönaste och bekvämaste jag.
Och mitt härliga sällskap, sängen…

En bok borde läsas och jag skulle kanske kunna kolla upp det där med tandläkaren? Sjukgymnasten, vad var det nu hon sa om övningarna?

Varför vaknar det där samvetet till liv som vill att jag ska vara duktig, produktiv, ”göra saker” och vara nyttig, när jag saknar lusten? Varför just då, när man bara inte vill!? Är det för att det faktiskt börjar bli höst, eller är det för att jag varit ovanligt slö och lat de senaste dagarna?
Eller kan det vara för att ”alla andra” gör bra saker på sin lediga tid eller för att mina bekanta fixar all ”markservice” när de är lediga och hinner dessutom med att njuta av vädret! 

Njuter av lövens färger, den klara luften och det njutningsfulla med en lång promenad på Djurgården.
Måste man vara produktiv och duktig hela tiden?

Det måste vara samma fenomen som när människor måste grilla under sommarkvällarna, även om det regnar och bara är femton plusgrader. 

Det ska bara göras! Det är sommar och då ska man… Oavsett…
Så känner jag att det är med hösten, också, innan vintern kommer! 
Ut och njut! Passa på att beskåda trädens alla vackra nyanser och skiftningar, det ”krispiga” med luften och alla klara, kulörta lövverk som naturen bjuder på…
Det måste vara samma märkliga företeelse som när vårsolen kommer, tänker jag, och människor under vårens tidigaste soldagar, envisas med att sitta utomhus med plädar, ytterkläder och infravärmen på, bara för att man ska utnyttja det första, första… 

Man ska liksom ”passa på”. Oavsett! Och då får det mesta stå tillbaka. För man ska njuta av det som annars inte fungerar så bra under resten av året. 
Den mörka årstiden. Så, passa på! Njut nu! 
Och folk hinner med att vara nyttiga också!?
Och då väljer jag, i alla fall just idag, att vara hemma och inomhus.
Vill inte! Vill inte alls vara duktig idag! Nä, inte igår heller för den delen.
Det känns som en tyst protest hos mig. Som hos ett barn som inte vill ha på sig den där tröjan som sticks. Vill Inte! Vill Inte!
Jag vill inte göra det som alla andra gör, och jag vill inte vara duktig!

Jag tänker inte baka bröd, jag tänker inte koka sylt och jag tänker absolut inte lägga upp ”duktiga” bilder på Instagram och Facebook…

Jag har inte ens Instagram.., som sagt.

Jag sitter gärna här och bara är, njuter av kaffe, musik och öppna fönster.
Ja, jag försöker att förbise det där med hösten, den sista värmen, vara duktig och allt det där andra som drar igång som en torktumlare i skallen, bara för att jag inte orkar, har lust och bara är jävligt lat! Men det är svårt!

Det är ju liksom det där problemet med ”duktighetskomplexet!”
Tröttsamt!


Oavsett allt det där, så stannar jag inomhus idag! Jag tänker inte justera persiennerna och jag struntar i att bädda sängen.
Min kompis just nu, sängen…
Samvete får gapa hur högt som helst idag, för allt det där är kvar i morgon också! 

Disken, dammtussarna, tvätten och min frysta fisk. Jag gör det som är njutning just nu och just idag.
Vara hemma och inomhus! Inte gör att jota!
Härligt för mig!
Ni andra kan ju alltid gå ut, njuta av alla vackra färger i naturen, plocka frukt, svamp eller vad man nu gör, en höstdag som denna… 


Och passa på att lägga upp lite läckra bilder på allt det där ”bra” också, på Facebook och Instagram, så att vi andra lata och slöa jävlar får oss en känga…
Jag har ju inte ens Instagram…
Jag tar mitt kaffe och kryper ner i sängen en stund… Bara lite till.”

Väl Mött / Janne
(Bilderna: Per-Erik Pelle Lundström)

Det är inte snyggt. Det är inte vackert. Inte någon-jävla-stans.

”Vi Har Kraften” på Facebook, har valt att låta publicera en av mina berättelser och ”hågkomster.” 

Gå gärna in där. 
Läs och se er om på sidan. 

Jag har skrivit och nämnt det förut, men administratören på sidan är bra på att lägga upp citat, bilder och klipp, som lite skänker mod, styrka och insikt! 
Ibland kan det räcka, känner jag, för att få medvind i seglen under en dag…

Klicka bara på rubriken, så kommer du till omnämnda sida…

/ Väl Mött Janne

Jävla missbrukare..! Beskrivningen av den inneboende känslan. Det behöver nödvändigtvis inte vara det korrekta och det sanningsenliga, det är bara ord som beskriver känslan av ånger, skam och skuld.

Beskriver en inneboende känsla.
Det behöver nödvändigtvis inte vara det korrekta och det sanningsenliga, det är bara ord som beskriver känslan av ånger, skam och skuld. 
Det är bara ord i följd som beskriver hopplöshet och ensamhet, och tanken att jag är ensam, på egen hand och själv får ta hand om min gråt…

Somliga av mina dagar, önskar jag räddning.
Släpper iväg små rött brinnande nödraketer, med orden om räddning och hjälp!
Små brandgula ballonger släpper jag fri, upp i himlen och ut i världen, innehållandes orden om mitt mest förvirrade och destruktiva jag!

Och jag är i nöd, sjönöd och kärleksnöd och önskar mig undsättning, assistans och vägledning. 
Vägvisare ut i världen… En ciceron.
Det där med att känna sig tom och innehållslös.
Inte ha mening och mål, vara förutan och över… 
Känslan när man tappat självförtroendet, när man inte duger någonting till och när det inte finns någon mening längre, inget mål och ingen färdig utstakad väg in i framtiden, den känslan är svår att förklara och beskriva med ord.
Jag gör mina försök. Det skrivna orden är lättare att finna, än de sagda.

Den där gnagande känslan av att livet är slut och över, inget innehåll och ingen eller inget som ger guldkant till världen och vardagen. 
De tunga stegen. De stormande känslorna som faller över en, okontrollerat.
Otyglade, obehärskade känslor av förskyllan och fel!
Skuld, skuld och skäms!
Tygellöst, obehärskat och vild
Andningen tyngd av något som trycker, pressar på ovanifrån och inte vill ge med sig.
Hjärtat som gör ont, fysiskt, som om det satt i ett skruvstäd, hårt, hårt surrat. 
Huvudet som är fyllt av surrande tankar och ögonen fyllda av ännu ogråtna tårar.
Det är så svårt att förklara, och jag måste leva med det, denna skam och skuld.

Och det där obehaget, de dagar när jag inte ens inför mig själv kan förklara, varför livet blev som det blev. Av vilket skäl? Varför är det?
Gråten stiger i ögonen och jag blir förbannad.
Arg. Jävligt arg. För jag saknar ju det som var mitt liv.
Jag längtar efter mig själv och jag vill verkligen finna mitt hem, nu!
Vägen dit! Ska det vara så förbannat omöjligt?
Jag vill få komma hem och vila i min egen trygghet. 
Min egen famn…
Bara vara jag…
Och sanningen som svider i kroppen, att jag och bara jag bär ansvaret för dessa konsekvenser. Ingen ånger, ingen skuld och skam kan någonsin betala tillbaka det jag orsakat. Mitt sjukaste jag förkastade allt vad moral och etik var…
Ingen sympati, empati eller ens en ägnad tanke åt någon annan…
Bara jag och drogen! Bara jag och missbruket, och mitt i det… Jag!
Jag, jag och jag! Självförhävelsen, högfärden, stoltheten, och den förbannade drygheten…

Och dess motsats; ödmjukheten, kärleken, tvåsamheten och vara rädd om.
Det sistnämnda försvann ut genom rymden och är bara spårlöst försvunnet.
Ingen tur och retur… 
Ut och leta. Ut för att finna. Ut i världen, för att återerövra!
Förbannad missbrukare!
Jävla slödder och knarkare!
Alkoholiserade fanskap och pundar fasoner…
Och så ska man hitta vägar tillbaka.
Jag dömer nog mig själv hårdast?
Vem vill vara domare? Döma mig och alla de andra som är misslyckade och…
Skyll dig själv…
Jag måste finna nya vägar och nya sätt att vara människa på.
Att vara levande. Att älska och älskas… Och förlåt…
För trots allt, det var aldrig menat att vara och bli så här.
Det kan omöjligt vara planen, att jag skulle sluta här?
Det måste finnas något större, mäktigare och bättre, även för mig?

Jag är en ensam människa, men utan allt det som betydde allra mest för mig. 
Utan allt det som var mitt guld i världen, i vardagen och i livet…
Mina kärlekar, mitt materiella liv, mitt verkliga jordiska och reella liv.
Det är borta. Förbi, över, slut och till enda…
Det har blivit tomt. Tom, tomt, tömd och förutan. 
Jag är tom och innehållslös! Det är en känsla.
Det är bara en känsla… 
Jag känner…
Jag är en ihålig burk, utan luft att andas och med saknat innehåll, utan liv.
Ett ingenting och ett tomt utrymme, som upptar någons plats.
Inte bara det faktum att allt jag ägde, hade och har haft, har gått om intet och försvunnit, även jag och min person är svår att spåra och hinna ikapp.
Vem är jag? Vad är jag och vad vill jag?
Finns det karta och kompass, över förvirrade själar som söker sig hemåt?
Landmärken, riktmärken eller ögonmärken…
Och jag ber. Jag önskar.
”Böner är hjärtats sätt att tala till Gud…”
Hjälp mig! Rädda mig! Se mig och hör…

Jag har blivit så handlingsförlamad. 
Jag har varit det en tid och jag finner mig inte tillrätta i livet, världen och världsalltet.
Jag finner inte min vrå i världen. Jag finner mig inte tillrätta med att det bara är jag kvar.
Det är bara jag i kosmos ändlösa allt.
Det blir en ensam, ohanterlig och fullständigt maktlös, andlös och skälvande känsla.
Enormt stor. Enormt oformlig, oregerlig och går inte att tänka på, och får inte ens fäste i den inre källan och bebyggelsen.
Mitt jag!
Starka känslor av saknad, längtan och mycket gråt… Ännu och fortfarande. 
Stark saknad och svidande längtan. 
Varje dag, och förmodligen varje timme på dygnet, saknar jag… Mitt liv!
Börjar bli van. Jag börjar visst bli van vid känslan.
Jag går hand i hand med den varje dag och nu… 
En förtrogenhet. Hjulspår och nav…
Utan mening och med stormande okontrollerade känslor av ilska, gråt och galet skratt… 
Det är som att simma på ett öppet hav. 
Ett hav av känslor. Man vet inte var man ska någonstans, i allt detta mörka, stora och okontrollerade…
Det är natt, på det öppna havet, och vattnet isande kallt och man ser ingenstans och ingenting, för stjärnorna på himlen kan inte lysa upp det mörka i natten. 
Man trampar runt och försöker simma.
Meningslöshet och maktlöshet, det är ingen idé längre. 
Ingen ser och ingen hör och ingen vet.
Det susar omkring en, känslorna, och man orkar bara inte… 

Och då sker det där märkliga. Magi. Magiskt.
Bönen, alla dessa viskade och ibland outtalade bönerna, hörs av någon, bönhörelse och bitarna börjar falla på plats.
För där kom han. Han jag alltid vill vara nära, nära och berättar, viskar tyst att, ”Det blir bra. Det blir ordning igen…”
Det blir bra, till slut.
Han såg min nödraket. 
Han älskar, uppskattar, mig trots allt… Tack vare…

”Jag blev över. Som om jag inte fanns längre. 
Jag faller i bitar. Krackelerar. Jag spricker.  
Jag är färdig här! Klar, redo och beredd…

Nog! Detta är nog. Gud, bistå mig.
Visa mig vägen och jag vandrar den!
Hör mig! Se mig och jag… Jag vill ju leva!
Jag vet inte hur det ser ut.
Jag vet inte, har inte en aning om, vad som sker.
Men jag ska dit! Framåt! Ditåt och jag finner nya mål!
Jag ska avsluta här, och börjar på nytt.
Jag, en ny och hel man, och människa.
Här är mina vägar!
Och målet är, horisontens brinnande röda.
Kosmos oändliga blå…”

Väl Mött / Janne