Han är död. Vila i frid! Jag lever… Får jag göra det? Får jag älska igen, med glöd intensitet? Får jag..?


Jag önskade mig, bad om, att få vakna tillsammans med någon, med armar, ben och kroppar som pusselbitar, vars passform passar perfekt tillsammans, under natten.

Skuld. Samvete. 
Min numer bortgångne man. 
Min nyfunna kärlek. Kollisionen mellan de två.


Och mitt tillfrisknade. Ut ur misären, missbruket och destruktiviteten, och rakt in i det verkliga livet, och det på livets villkor.

Tufft. Hårt. Ensamt ibland, och rått!

Han är död. Vila i frid! Jag lever… Får jag göra det? Får jag älska igen, med glödande intensitet? Får jag..?


Jag går sönder av mina frågor.

Jag faller, blir till glaskross, omöjligt att foga samman, i min önskan att vilja släppa honom fri nu. 
Jag önskar att få begrava det där, det som hände och få gå vidare.
Jag vill få fortsätta framåt, inse att det inte var mitt fel. Alla valen var hans, min tilltänkta och framlidne mans val. Jag var maktlös! Kunde inget göra!
Jag måste få ett slut på ältandet, skuldbeläggandet och tankarna på att jag skulle kunna ha gjort annorlunda.
Det blir kaosartat. Förvirrat och ”snurrigt” i ett tänkande, som ständigt går på högtryck.

Kärleken gjorde på nytt entré i mitt liv. 
Mitt i allt kaos, alla tankar som kommer ikapp, då… 
Allt det outredda i mitt liv, som vill bli utrett och kartlagt, då…
Och det kickar igång alla dessa funderingar ännu en gång. 
Får min begrundan att trampa i gamla banor av ältande och ”förlåt” och ” får jag? Kan jag?” 
Det var då jag av jubel, mötte den som är min nya kristallklara längtan, väntan och allt det där vackra som man skriver om, i dikter, böcker och ser på film.

Men då vaknar dock tvivel. 
Då känner jag igen känslan av, ”Får jag? Kan jag? Vågar jag?”

För etthundrasextio dagar sedan, mötte jag en människa, en själ. 
En vacker man. En god man. En snäll människa.
För tjugosex Söndagar sedan, mötte jag de där galna, passionerade, tillväxande, attraherande och vulkaniska känslorna… 
Kärleken. Guldet i livet. Som pärlande törstsläckande vatten, i all ömhetstörst.
Saknaden, när vi inte är två! Denna patos, glöden, längtan, besatthet och åtrå.

Stjärnfall, solen, månen och alla planeter…
Jag viskade under en tid, ”Gud, vad gör du med mig?”

Från ingenstans slog någon mig i huvudet. Hårt! Våldsamt hårt! 
Och där stod jag, vid Slussen i Stockholm, i ett hav av sörjiga, geggiga och sedan många år oanvända känslor, och jag tappade fasaden.
Hela mitt jag gick i två delar.
Ett föll in i framtiden och det andra slog ner i det förflutna.
Framtiden vet jag inget om. Ett stort tomt intet.
Det förflutna, min historia, är väl vandrade områden. Välkända upptrampade stigar. Snår, sly och igenvuxna vägar.
Det förflutna vill vara kvar. Idisslas ännu en gång. Ältas och tuggas i mindre beståndsdelar. 
Den passerade livstiden, krafsar efter mig och försöker krampaktigt att låta sin eftersmak vara orubbad.
Det som varit och det som är förfluten tid, vill dröja kvar till efterfesten och riva mig, min själ och person i bitar!
Skulden, knackar på dörren, Ångesten gör denne sällskap och tårarna är bevisen för deras besök… 

Och plötsligt skäms jag. 
Plötsligt växer det dåliga samvetet till sig. Vrålar mig rakt i örat, när jag ska sova, när jag önskar möta, vara med, och sova tillsammans med honom jag alltid vill vara nära, nära… Då kommer samvetskvalen.
Känslan av att jag sviker, förringar, förråder och är falsk.
Att jag sagt att han, min bortgångne man, var mitt livs stora kärlek och att de orden inte var mer värd, än att jag återigen kan säga; Jag brinner. Jag älskar. Jag längtar och vill ständigt ha mer, mer, och än mer.

Jag önskade kärlek igen. Vara två. Tvåsamhet. Undslippa den förbannade ensamheten, som dessutom led av växtvärk.
Jag önskade att få vakna tillsammans med någon, med armar, ben och kroppar som pusselbitar, vars passform passar perfekt tillsammans, under natten.

Känslan är; intensiteten av att ha funnit hem. Magiskt. Elektriskt.
Hittat dit, där det är tänkt att jag ska vara.
Utan karta och kompass, utan direkt mening och mål, så stod han där. 
Hemma och hem. En famn och hans famn…

Och jag befann mig i mitt absoluta tillfrisknade som missbrukande människa, skör, skadad och totalt aningslös!
Med outtömlig ensamhet i tillväxtfas. 
Med rädslan att ingen skulle vilja och ingen skulle kunna stå ut och…
Och där stod han! 
Och jag hävdar ännu, fortfarande och igen, det var inte tänkt att bli så, det var aldrig meningen att jag skulle… att vi två… att… jag, igen, med honom…  
Kärlek. Det var inte meningen. 
Herre min Gud, vad det är en vacker känsla.
Intensivt, brinnande, stundom glödande, hett och djuplodat…
Kanske att jag vuxit, mognat. Kanske att jag har andra värderingar och kanske att jag omvärderar och att jag med min brokiga, tilltrasslade bakgrund, äntligen har fattat och förstått…

Jag har en dikt med mig i väskan. Ett ljus. Gravljus. 

Jag har ett avskedsbrev.
Min skrinlagda plan, skall jag försöka att genomföra någon natt.
Och jag måste sätta mig ner någonstans, och i ensamhet tänka efter vad det är som är den verkliga känslan och vad som är det förflutnas röst som talar till mig.
Jag älskade min man. Jag avgudade honom. Jag längtade och saknade honom.
Men det som kommit i min väg nu, mannen jag alltid vill vara nära, nära, ger mig än mer botten, substans, påtaglighet av samhörighet.
Jag älskar.
Jag älskar som en galen.
Och jag vill ha det här, utan hinder. Jag önskar detta utan komplikationer.

För jag önskade att få vakna tillsammans med någon, med armar, ben och kroppar som pusselbitar, vars passform passar perfekt tillsammans, under natten.

Det är dags att göra avslut.

Jag ber om nåden att få ha detta, utan att ständigt gegga i det förflutna.
Jag släpper honom fri nu, han som inte finns med oss längre.
Jag ber… Ber om att jag får frid, precis som hans själ. 
Och jag vet ju, innerst inne, att han ville mig väl! Ville att mitt liv skulle bli rikt, följsamt, förnöjsamt och äventyrligt… Min döde vän…

Mannen jag alltid vill vara nära, nära, ger mig substans, innehåll och mening till livet och tillvaron, som min framlidne man och jag själv aldrig lyckades skapa och få.

Han, jag alltid vill vara nära, nära, och jag själv, har samtal, diskussioner om livet, missbruket, det sårbara, njutbara. 
Om andlighet och kärlek, på ett vis som jag aldrig tidigare upplevt! 
En mognad. Ett innehåll. En väsentlighet och kärna.

Jag älskar inte mer. Jag älskar inte mindre. 
Det är annorlunda, men intensiteten och riktigheten är enormt mycket större. Substansen, navet och stoffet av den här nya relationen, är än mer reell än vad jag tidigare varit med om. 
En själsfrände. En man att hålla hårt i. 
En god man, en bra människa och själ.

Det ska inte vara svårt! 
Det ska inte behöva vara en inre kamp hos mig, för att jag ständigt måste verifiera och bevisa att det är så här… 
Jag har funnit kärleken ännu en gång och det är okej. Helt i sin ordning. Jag ska göra ärliga försök att lämna all grämelse bakom mig och tillåta mig att älska och älskas igen. 
Det är väl det som är en del av meningen med livet? Det är väl detta som är en del av livets pussel, att få vara två..

Jag önskade att få vakna tillsammans med någon, med armar, ben och kroppar som pusselbitar, vars passform passar perfekt tillsammans, under natten.

Väl Mött / Janne

Möte. Stress. Oro. Vem, vad och varför? "Kåt, glad och tacksam…" Honnörsorden för dagen…


Vaknade tidigt i Alby.
Hög klar luft. Höst. Inte ensam. Tillitsbrist.
Kaffe. Tvåsamhet. Skriver och funderar.

Orolig natt och stress i kroppen. Stressen kommer sig av möten, det som måste göras, ska göras och allt det som väntar. Alla som förväntar sig, och min egen inväntan.
Papper att fylla i och ansökningar som blivit fel, och andra blanketter som jag fått i retur med ett avslag.
Jag försöker vara lugn och sansad och väl förberedd. Bevandrad och påläst. Jag försöker att ta reda på saker och ting, jag försöker att ha fakta… Ansträngande. Stressande. Och oro..

Ett möte på eftermiddagen, som jag har höga förväntningar inför, men där jag som vanligt saknar total tillit. 
Tillitsbrist är något jag lider av. Total avsaknad av att kunna tro och lita på att någon kan, vill och önskar hjälpa mig. Hjälpa till! Hjälp mig!
I det här fallet är det myndigheter och sjukvården, som alltid känns som en bromskloss. 
Jag behöver hjälp med dem och det! Jag förstår inte! Jag tappar tråden och jag förstår inte det byråkratiska språket!

Jag ska möta en man idag, som arbetar som ombud för oss som inte kan, vet och faktiskt inte heller förstår rättigheterna i samhället. 
Vad kan Socialförvaltningen göra för mig? Myndigheterna? Vad?
Vad kan sjukvården göra? Vad finns det för hjälpmedel och vad kan jag önska av dem? Försäkringskassan, vad har de för skyldigheter i mitt fall? Vad kan jag få gjort?
Vad berättar de inte, Socialförvaltningen, och vad har jag att förvänta mig? Varför upplever jag ständigt denna otydlighet, oärlighet och ”smussel” med sanningar? 
Varför känner jag att jag inte bli lyssnad på och att det talas över huvudet på mig? 
Det här ombudet arbetar ”mot” Stadsdelarna i Stockholms Stad! 
Få känner till att de finns! 
Jag själv har av en ren slump fått reda på att de existerar och att de vill vara mig, och andra, behjälpliga i alla möjliga frågor rörande mig själv, mitt liv och mitt tillfrisknade i missbruket.
Mina rättigheter! Rättigheterna i samhället och vägen tillbaka till densamma. 

För förstå gången i mitt liv, ja förutom i mitt aktiva destruktiva missbruk, är jag totalt i våldet på andra, som bestämmer, ställer villkor och förväntar sig att jag ska prestera, vara duktig och förhoppningsvis vara ”kåt, glad och tacksam.” 
För första gången har jag absolut ingenting att säga till om. Jag har endast skyldigheter, är min känsla, endast lyssna till andra, och göra som jag blir tillsagd, finna mig i riktlinjerna för vad som gäller och bara rätta mig efter mina skyldigheter. Men vad har jag för rättigheter? Vad kan jag mer få hjälp med?
Det måste vara enklare att komma tillbaka in i samhället och bli en schysst, produktiv och respekterad medborgare. Det försvårar det hela, tänker jag, att ständigt leva i oro, psykisk stress och heller inte veta hur nästkommande månad, eller för all del nästkommande dag, ser ut och blir.
Och jag finner mig i det! Jag gör det! Jag är tacksam, tro inget annat, men måste det vara så svårt? Måste det vara så förbannat obegripligt? Det blir maktlöst och ohanterligt. 
Marionetten och dockan, det är jag och den jag blivit just nu, som myndigheterna kan göra som de vill med. 
Allt jag vet i den här djungeln, är sådant jag fått ”höra” på omvägar, sådant jag har tagit reda på själv och annat som jag har läst och plockat fram via olika dokument.
Jag har ingen koll. Jag har inte alltid orken och jag förstår inte alltid alla turerna.
Jag förstår inte alltid språket och alla de ord som de kränger sig med och jag blir trött och utmattad. Det är nästan ett heltidsarbete att ha koll på alla bitarna som har blivit livets pussel. Myndigheternas pussel på tiotusentals bitar, och det är jävligt dålig passform på delarna, i alla fall för mig.

Jag upplever dessutom att man måste vara pigg, glad och medveten, för att orka och för att kunna bestrida det man känner är fel i olika beslut. 
Att vara tillfrisknande, försöka att få ordning på sjukvård, mediciner och gå i samtalsterapi är uttömmande. Samtidigt skall man hålla koll på ansökningar, vilka rättigheter man har och allt det där som man känner är orätt och orättvist. Överklaga. Lämna in klagomål. Appellera och vädja till dem som bestämmer i tillvaron åt en.

Man ska vara ”kåt, glad och tacksam”.
Hacka i sig allt de säger, gör och samtidigt vara motpresterande och verkligen försöka lite till, lite mer och prestera ännu mer.
Jag har så otroligt mycket pappersarbeten, överklagan, utskrifter och skrivelser om och till Socialförvaltningen, att jag upprättat ett eget lite arkiv av allt de där.
Jag brukar se till att ha någon med mig på alla möten med Soc., för jag missar så otroligt mycket av det som sägs. Idag får jag ta itu med detta själv. Mötet med det här ombudet, får jag fixa själv idag. 
Framsteg? Ja, kanske, men det oroar mig att jag skall missa något, att jag ska besvära, uppta onödig tid och att jag kanske inte har så mycket att be om hjälp med, att jag kanske ”kan själv” så pass, att han anser att jag minsann klarar av detta själv…

Jag är bara så trött på hela tillvaron och träsket av allt tyckande, tänkande och alla utlåtanden, att någon måste hjälpa mig, föra min talan och se till att jag håller rätt kurs.
Jag önskar att någon åtminstone kan ta över för en stund, kanske föra fram min önskan i samtalen med Socialförvaltningen och andra myndigheter, för själv är jag vilsen, ledsen och bara trött och oroad.
Det vore hemskt skönt att få luta sig tillbaka, vila i trygghet, ha tillit och tänka att någon som verkligen kan, vet och tror på mig, tar över ett ögonblick. 
Eller kanske bara kan vägleda mig och visa mig vad och hur jag skall gå tillväga, för att få rätsida på saker och ting… 

Det visar sig hur det blir med den saken. 
”Mer kommer att visa sig.”
Dagen och eftermiddagen får utröna vad som händer och sker.
Jag kan inte sluta oroa mig. Jag kan inte sluta att känna stressen och jag kan inte heller luta mig tillbaka och känna att ”nu fungerar det, nu är det okej, och nu har jag flow och flyt i livet.”
Jag vet inte om jag klarar det efter det här mötet heller.
”Livet på livets villkor.”

Jag litar inte på någon, jag saknar tillit till…
Tyvärr. Jag har tillitsbrist! Saknar tilltro, tills dess att motsatsen har bevisats.

Väl Möt / Janne

Matnyttig Länk:
Människan och samhället. Personligt ombud…