Han är död. Vila i frid! Jag lever… Får jag göra det? Får jag älska igen, med glöd intensitet? Får jag..?


Jag önskade mig, bad om, att få vakna tillsammans med någon, med armar, ben och kroppar som pusselbitar, vars passform passar perfekt tillsammans, under natten.

Skuld. Samvete. 
Min numer bortgångne man. 
Min nyfunna kärlek. Kollisionen mellan de två.


Och mitt tillfrisknade. Ut ur misären, missbruket och destruktiviteten, och rakt in i det verkliga livet, och det på livets villkor.

Tufft. Hårt. Ensamt ibland, och rått!

Han är död. Vila i frid! Jag lever… Får jag göra det? Får jag älska igen, med glödande intensitet? Får jag..?


Jag går sönder av mina frågor.

Jag faller, blir till glaskross, omöjligt att foga samman, i min önskan att vilja släppa honom fri nu. 
Jag önskar att få begrava det där, det som hände och få gå vidare.
Jag vill få fortsätta framåt, inse att det inte var mitt fel. Alla valen var hans, min tilltänkta och framlidne mans val. Jag var maktlös! Kunde inget göra!
Jag måste få ett slut på ältandet, skuldbeläggandet och tankarna på att jag skulle kunna ha gjort annorlunda.
Det blir kaosartat. Förvirrat och ”snurrigt” i ett tänkande, som ständigt går på högtryck.

Kärleken gjorde på nytt entré i mitt liv. 
Mitt i allt kaos, alla tankar som kommer ikapp, då… 
Allt det outredda i mitt liv, som vill bli utrett och kartlagt, då…
Och det kickar igång alla dessa funderingar ännu en gång. 
Får min begrundan att trampa i gamla banor av ältande och ”förlåt” och ” får jag? Kan jag?” 
Det var då jag av jubel, mötte den som är min nya kristallklara längtan, väntan och allt det där vackra som man skriver om, i dikter, böcker och ser på film.

Men då vaknar dock tvivel. 
Då känner jag igen känslan av, ”Får jag? Kan jag? Vågar jag?”

För etthundrasextio dagar sedan, mötte jag en människa, en själ. 
En vacker man. En god man. En snäll människa.
För tjugosex Söndagar sedan, mötte jag de där galna, passionerade, tillväxande, attraherande och vulkaniska känslorna… 
Kärleken. Guldet i livet. Som pärlande törstsläckande vatten, i all ömhetstörst.
Saknaden, när vi inte är två! Denna patos, glöden, längtan, besatthet och åtrå.

Stjärnfall, solen, månen och alla planeter…
Jag viskade under en tid, ”Gud, vad gör du med mig?”

Från ingenstans slog någon mig i huvudet. Hårt! Våldsamt hårt! 
Och där stod jag, vid Slussen i Stockholm, i ett hav av sörjiga, geggiga och sedan många år oanvända känslor, och jag tappade fasaden.
Hela mitt jag gick i två delar.
Ett föll in i framtiden och det andra slog ner i det förflutna.
Framtiden vet jag inget om. Ett stort tomt intet.
Det förflutna, min historia, är väl vandrade områden. Välkända upptrampade stigar. Snår, sly och igenvuxna vägar.
Det förflutna vill vara kvar. Idisslas ännu en gång. Ältas och tuggas i mindre beståndsdelar. 
Den passerade livstiden, krafsar efter mig och försöker krampaktigt att låta sin eftersmak vara orubbad.
Det som varit och det som är förfluten tid, vill dröja kvar till efterfesten och riva mig, min själ och person i bitar!
Skulden, knackar på dörren, Ångesten gör denne sällskap och tårarna är bevisen för deras besök… 

Och plötsligt skäms jag. 
Plötsligt växer det dåliga samvetet till sig. Vrålar mig rakt i örat, när jag ska sova, när jag önskar möta, vara med, och sova tillsammans med honom jag alltid vill vara nära, nära… Då kommer samvetskvalen.
Känslan av att jag sviker, förringar, förråder och är falsk.
Att jag sagt att han, min bortgångne man, var mitt livs stora kärlek och att de orden inte var mer värd, än att jag återigen kan säga; Jag brinner. Jag älskar. Jag längtar och vill ständigt ha mer, mer, och än mer.

Jag önskade kärlek igen. Vara två. Tvåsamhet. Undslippa den förbannade ensamheten, som dessutom led av växtvärk.
Jag önskade att få vakna tillsammans med någon, med armar, ben och kroppar som pusselbitar, vars passform passar perfekt tillsammans, under natten.

Känslan är; intensiteten av att ha funnit hem. Magiskt. Elektriskt.
Hittat dit, där det är tänkt att jag ska vara.
Utan karta och kompass, utan direkt mening och mål, så stod han där. 
Hemma och hem. En famn och hans famn…

Och jag befann mig i mitt absoluta tillfrisknade som missbrukande människa, skör, skadad och totalt aningslös!
Med outtömlig ensamhet i tillväxtfas. 
Med rädslan att ingen skulle vilja och ingen skulle kunna stå ut och…
Och där stod han! 
Och jag hävdar ännu, fortfarande och igen, det var inte tänkt att bli så, det var aldrig meningen att jag skulle… att vi två… att… jag, igen, med honom…  
Kärlek. Det var inte meningen. 
Herre min Gud, vad det är en vacker känsla.
Intensivt, brinnande, stundom glödande, hett och djuplodat…
Kanske att jag vuxit, mognat. Kanske att jag har andra värderingar och kanske att jag omvärderar och att jag med min brokiga, tilltrasslade bakgrund, äntligen har fattat och förstått…

Jag har en dikt med mig i väskan. Ett ljus. Gravljus. 

Jag har ett avskedsbrev.
Min skrinlagda plan, skall jag försöka att genomföra någon natt.
Och jag måste sätta mig ner någonstans, och i ensamhet tänka efter vad det är som är den verkliga känslan och vad som är det förflutnas röst som talar till mig.
Jag älskade min man. Jag avgudade honom. Jag längtade och saknade honom.
Men det som kommit i min väg nu, mannen jag alltid vill vara nära, nära, ger mig än mer botten, substans, påtaglighet av samhörighet.
Jag älskar.
Jag älskar som en galen.
Och jag vill ha det här, utan hinder. Jag önskar detta utan komplikationer.

För jag önskade att få vakna tillsammans med någon, med armar, ben och kroppar som pusselbitar, vars passform passar perfekt tillsammans, under natten.

Det är dags att göra avslut.

Jag ber om nåden att få ha detta, utan att ständigt gegga i det förflutna.
Jag släpper honom fri nu, han som inte finns med oss längre.
Jag ber… Ber om att jag får frid, precis som hans själ. 
Och jag vet ju, innerst inne, att han ville mig väl! Ville att mitt liv skulle bli rikt, följsamt, förnöjsamt och äventyrligt… Min döde vän…

Mannen jag alltid vill vara nära, nära, ger mig substans, innehåll och mening till livet och tillvaron, som min framlidne man och jag själv aldrig lyckades skapa och få.

Han, jag alltid vill vara nära, nära, och jag själv, har samtal, diskussioner om livet, missbruket, det sårbara, njutbara. 
Om andlighet och kärlek, på ett vis som jag aldrig tidigare upplevt! 
En mognad. Ett innehåll. En väsentlighet och kärna.

Jag älskar inte mer. Jag älskar inte mindre. 
Det är annorlunda, men intensiteten och riktigheten är enormt mycket större. Substansen, navet och stoffet av den här nya relationen, är än mer reell än vad jag tidigare varit med om. 
En själsfrände. En man att hålla hårt i. 
En god man, en bra människa och själ.

Det ska inte vara svårt! 
Det ska inte behöva vara en inre kamp hos mig, för att jag ständigt måste verifiera och bevisa att det är så här… 
Jag har funnit kärleken ännu en gång och det är okej. Helt i sin ordning. Jag ska göra ärliga försök att lämna all grämelse bakom mig och tillåta mig att älska och älskas igen. 
Det är väl det som är en del av meningen med livet? Det är väl detta som är en del av livets pussel, att få vara två..

Jag önskade att få vakna tillsammans med någon, med armar, ben och kroppar som pusselbitar, vars passform passar perfekt tillsammans, under natten.

Väl Mött / Janne

1 tanke på “Han är död. Vila i frid! Jag lever… Får jag göra det? Får jag älska igen, med glöd intensitet? Får jag..?

  1. Ditt är livet att levas fullt ut. Din döde man gjorde sitt val och lämnade dig. Punkt slut. Sorg har sin tid och nu är tid att hälsa kärleken åter. Den som kom till dig och välkomnar och öppnar sin famn för dig. Så fånga det dyrbara och älska honom som du alltid vill vara nära nära, ty störst av allt är kärleken. Den är tålig och mild och förhäver sig icke. Amor vincit omnia ♡

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s