Möte. Stress. Oro. Vem, vad och varför? "Kåt, glad och tacksam…" Honnörsorden för dagen…


Vaknade tidigt i Alby.
Hög klar luft. Höst. Inte ensam. Tillitsbrist.
Kaffe. Tvåsamhet. Skriver och funderar.

Orolig natt och stress i kroppen. Stressen kommer sig av möten, det som måste göras, ska göras och allt det som väntar. Alla som förväntar sig, och min egen inväntan.
Papper att fylla i och ansökningar som blivit fel, och andra blanketter som jag fått i retur med ett avslag.
Jag försöker vara lugn och sansad och väl förberedd. Bevandrad och påläst. Jag försöker att ta reda på saker och ting, jag försöker att ha fakta… Ansträngande. Stressande. Och oro..

Ett möte på eftermiddagen, som jag har höga förväntningar inför, men där jag som vanligt saknar total tillit. 
Tillitsbrist är något jag lider av. Total avsaknad av att kunna tro och lita på att någon kan, vill och önskar hjälpa mig. Hjälpa till! Hjälp mig!
I det här fallet är det myndigheter och sjukvården, som alltid känns som en bromskloss. 
Jag behöver hjälp med dem och det! Jag förstår inte! Jag tappar tråden och jag förstår inte det byråkratiska språket!

Jag ska möta en man idag, som arbetar som ombud för oss som inte kan, vet och faktiskt inte heller förstår rättigheterna i samhället. 
Vad kan Socialförvaltningen göra för mig? Myndigheterna? Vad?
Vad kan sjukvården göra? Vad finns det för hjälpmedel och vad kan jag önska av dem? Försäkringskassan, vad har de för skyldigheter i mitt fall? Vad kan jag få gjort?
Vad berättar de inte, Socialförvaltningen, och vad har jag att förvänta mig? Varför upplever jag ständigt denna otydlighet, oärlighet och ”smussel” med sanningar? 
Varför känner jag att jag inte bli lyssnad på och att det talas över huvudet på mig? 
Det här ombudet arbetar ”mot” Stadsdelarna i Stockholms Stad! 
Få känner till att de finns! 
Jag själv har av en ren slump fått reda på att de existerar och att de vill vara mig, och andra, behjälpliga i alla möjliga frågor rörande mig själv, mitt liv och mitt tillfrisknade i missbruket.
Mina rättigheter! Rättigheterna i samhället och vägen tillbaka till densamma. 

För förstå gången i mitt liv, ja förutom i mitt aktiva destruktiva missbruk, är jag totalt i våldet på andra, som bestämmer, ställer villkor och förväntar sig att jag ska prestera, vara duktig och förhoppningsvis vara ”kåt, glad och tacksam.” 
För första gången har jag absolut ingenting att säga till om. Jag har endast skyldigheter, är min känsla, endast lyssna till andra, och göra som jag blir tillsagd, finna mig i riktlinjerna för vad som gäller och bara rätta mig efter mina skyldigheter. Men vad har jag för rättigheter? Vad kan jag mer få hjälp med?
Det måste vara enklare att komma tillbaka in i samhället och bli en schysst, produktiv och respekterad medborgare. Det försvårar det hela, tänker jag, att ständigt leva i oro, psykisk stress och heller inte veta hur nästkommande månad, eller för all del nästkommande dag, ser ut och blir.
Och jag finner mig i det! Jag gör det! Jag är tacksam, tro inget annat, men måste det vara så svårt? Måste det vara så förbannat obegripligt? Det blir maktlöst och ohanterligt. 
Marionetten och dockan, det är jag och den jag blivit just nu, som myndigheterna kan göra som de vill med. 
Allt jag vet i den här djungeln, är sådant jag fått ”höra” på omvägar, sådant jag har tagit reda på själv och annat som jag har läst och plockat fram via olika dokument.
Jag har ingen koll. Jag har inte alltid orken och jag förstår inte alltid alla turerna.
Jag förstår inte alltid språket och alla de ord som de kränger sig med och jag blir trött och utmattad. Det är nästan ett heltidsarbete att ha koll på alla bitarna som har blivit livets pussel. Myndigheternas pussel på tiotusentals bitar, och det är jävligt dålig passform på delarna, i alla fall för mig.

Jag upplever dessutom att man måste vara pigg, glad och medveten, för att orka och för att kunna bestrida det man känner är fel i olika beslut. 
Att vara tillfrisknande, försöka att få ordning på sjukvård, mediciner och gå i samtalsterapi är uttömmande. Samtidigt skall man hålla koll på ansökningar, vilka rättigheter man har och allt det där som man känner är orätt och orättvist. Överklaga. Lämna in klagomål. Appellera och vädja till dem som bestämmer i tillvaron åt en.

Man ska vara ”kåt, glad och tacksam”.
Hacka i sig allt de säger, gör och samtidigt vara motpresterande och verkligen försöka lite till, lite mer och prestera ännu mer.
Jag har så otroligt mycket pappersarbeten, överklagan, utskrifter och skrivelser om och till Socialförvaltningen, att jag upprättat ett eget lite arkiv av allt de där.
Jag brukar se till att ha någon med mig på alla möten med Soc., för jag missar så otroligt mycket av det som sägs. Idag får jag ta itu med detta själv. Mötet med det här ombudet, får jag fixa själv idag. 
Framsteg? Ja, kanske, men det oroar mig att jag skall missa något, att jag ska besvära, uppta onödig tid och att jag kanske inte har så mycket att be om hjälp med, att jag kanske ”kan själv” så pass, att han anser att jag minsann klarar av detta själv…

Jag är bara så trött på hela tillvaron och träsket av allt tyckande, tänkande och alla utlåtanden, att någon måste hjälpa mig, föra min talan och se till att jag håller rätt kurs.
Jag önskar att någon åtminstone kan ta över för en stund, kanske föra fram min önskan i samtalen med Socialförvaltningen och andra myndigheter, för själv är jag vilsen, ledsen och bara trött och oroad.
Det vore hemskt skönt att få luta sig tillbaka, vila i trygghet, ha tillit och tänka att någon som verkligen kan, vet och tror på mig, tar över ett ögonblick. 
Eller kanske bara kan vägleda mig och visa mig vad och hur jag skall gå tillväga, för att få rätsida på saker och ting… 

Det visar sig hur det blir med den saken. 
”Mer kommer att visa sig.”
Dagen och eftermiddagen får utröna vad som händer och sker.
Jag kan inte sluta oroa mig. Jag kan inte sluta att känna stressen och jag kan inte heller luta mig tillbaka och känna att ”nu fungerar det, nu är det okej, och nu har jag flow och flyt i livet.”
Jag vet inte om jag klarar det efter det här mötet heller.
”Livet på livets villkor.”

Jag litar inte på någon, jag saknar tillit till…
Tyvärr. Jag har tillitsbrist! Saknar tilltro, tills dess att motsatsen har bevisats.

Väl Möt / Janne

Matnyttig Länk:
Människan och samhället. Personligt ombud…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s